torsdag 18 december 2008

halva glas

Jag behöver ventilera mig om något som i sig självt är oväsentligt. Det rör sig om frågan om glaset är halvfullt eller halvtomt, ett numera klassiskt lackmustest för en individs livshållning.

För det första vill jag klargöra en sak: Om man häller upp dryck till ett glas så fyller man det glaset. Skulle man då vara halvvägs i processen så är glaset halvfullt eftersom det då bara hunnit bli fyllt till hälften. Om man däremot håller på att dricka ur ett glas så tömmer man detsamma. Skulle man då vara halvvägs i den processen så är glaset halvtomt eftersom det då ändå bara hunnit tömmas till hälften. Väldigt logiskt och fint, helt utan inläsandet av konstiga subtexter och värderingar.

Som synes så är alltså frågeställningen om halvfulla/halvtomma glas helt menlös i all praktisk mening.

Men, man kan dock tänka sig ett sådant scenario där ett glas varken fylls upp eller blir urdrucket. Det vill säga, man presenteras inför ett glas som har en vätskemängd som motsvarar precis hälften av glasets totala volym och måste därefter ta ställning till om glaset är halvfullt eller halvtomt. Det är underförstått att glaset är i ens ägo och att man förväntas dricka upp innehållet (jag skulle personligen vara tveksam till att dricka ur främmande, hypotetiska glas, men det har med mitt förnuft att göra och inte med min brist på solskenshumör). I det fallet finns det bara ett korrekt svar:

Glaset är fullt.

Eftersom man helt och hållet tagit bort upphällandet och urdrickandet från feågeställningen så återstår bara en oberörd vätskemängd. Oberörd vätska = 1, inte 0,5. Det råkar vara så att glaset vätskan befinner sig i rymmer dubbelt så mycket vätska till. Utmärkt, tänker jag. Om jag skulle få dubbelt så mycket hypotetisk vätska till så har jag någonstans att hälla upp det.

lördag 13 december 2008

klassiska böcker som också är klassiska filmer

Jag har inte läst särskilt mycket skönlitteratur i höst, men jag känner att jag vill ta igen lite. Snart måste jag börja tentaplugga, men om jag bara skär ner lite på min tv-spelstid (vilket inte borde bli något större problem, Fire Emblem var något av en besvikelse) så blir det inte något hinder egentligen.

Mina senaste bokval har en viss gemensam nämnare: de är klassiska böcker som blivit filmatiserade innan 1965. Kopplingen mellan böckerna slog mig inte förrän idag, fast å andra sidan är det så väldigt många böcker som filmatiseras så det är ingen större uppenbarelse egentligen. I vilket fall som helst, i tur och ordning är böckerna som följer:


1. Kobo Abe, Kvinnan i sanden (filmatiserad 1964). Det är en bok som lär en väldigt mycket om sand, passion i sand och ångest i sand. Bitvis rätt så vacker. Jag har inte sett filmen, men om den är lika klaustrofobisk som boken kan den säkert vara väldigt intressant.

2. Raymond Chandler, Den stora sömnen (filmatiserad 1946). Chandler börjar växa fram som en av mina favoritförfattare, egentligen på väldigt lösa grunder. Hans böcker är det närmaste jag kommit ren stämningsläsning. De utgår från karaktären Philip Marlowe, som är förlagan till den allmänna sinnebilden av en klassisk noir-detektiv. Marlowe spelas i filmerna av Humphrey Bogart. Utseendemässigt är han väldigt olik min inre bild av Marlowe, men han kanske passar ändå. Jag skulle vilja se "The Big Sleep" snart och döma själv. I vilket fall som helst, det är väldigt tillfredställande att läsa Chandlers böcker och befinna sig i Marlowes Los Angeles, där det alltid regnar och alla män är korrupta skurkar och alla kvinnor är manipulerande femme fatales. Handlingen är helt underkastad den känslan.

3. Truman Capote, Frukost på Tiffany's (filmatiserad 1961). Jag började på den här boken idag. Den verkar vara väldigt New York, men på ett sätt som jag tror att jag känna igen mig i eller åtminstone förstå. Från vad jag förstår så skrev Capote boken med Marilyn Monroe i åtanke som grund för Holly Golightly. Det blev dock inte Monroe som spelade henne på film, utan Audrey Hepburn, som bekant. Synd, menar vissa. Personligen har jag svårt att läsa boken och inte se Hepburn framför mig. Att jag ogillar Marilyn Monroe bidrar väl, visserligen. I vilket fall som helst så har boken den omedelbara och överlägsna fördelen att man slipper Mickey Rooneys tolkning av Mr. Yunioshi, som är bland det mest rasistiska jag sett i en annars väl respekterad film.

4. Vladimir Nabokov, Lolita (filmatiserad 1962). Jag har nästan läst den tidigare, men tänkte ge den en ny chans så snart jag är klar med Frukost på Tiffany's. Det är en bok som ständigt hyllas som en av 1900-talets bästa och viktigaste. Jag gav dock upp efter tre fjärdedelar. Jag medger att första halvan av boken är oerhört välskriven, men av någon anledning tappade jag intresset. Vad gäller filmatiseringen är jag en aning kluven. Vill jag se Kubricks tolkning från 1962 eller vill jag hellre se Lynes tolkning från 1997? Lynes "Lolita" har Jeremy Irons som Humbert Humbert och jag är beredd att se ungefär vad som helst som Jeremy Irons har spelat in. Viss reservation för Eragon, möjligtvis. Men om jag såg Kubricks tolkning så hade det också kunnat bjuda in till att se fler av hans äldre filmer. Jag har exempelvis länge varit nyfiken på "Paths of Glory" ("Ärans väg", 1957). Vi får se.

torsdag 11 december 2008

inget kaffe

För första gången på åtminstone två-tre månader är jag utan kaffe på morgonen. Det smartaste hade varit att utnytja min fria tid till att springa iväg till Netto och köpa mer kaffe, men det är intressantare att studera mina abstinenssymptom. Jag har noterat 1. trötthet och 2. huvudvärk (det känns som att små blixtar träffar min främre pannlob).

Jag kommer att kompensera koffeinbristen med Selecta-kaffe eller det där kaffet i fiket på Ekonomihögskolan som serveras i kaffemuggar sponsrade av näringslivet. Det verkar vara en ny sponsor varje månad. Senast tror jag att det var Örling Pricewaterhouse Coopers.

onsdag 10 december 2008

intervjuperson


Idag var jag intervjuperson (per telefon) för en internationell studie på Nordiska Folkhälsohögskolan i Göteborg. Jag pratade om stirrande barn, frågvisa läkare och hur det var att växa upp med omfattande operationer. Jag känner mig alltid kluven inför att prata om det, men det påminde mig åter igen om hur stora delar av mina personlighet som är direkt kopplade till mina upplevelser och att det finns andra som jag ute i samhället. Studien publiceras nästa år och kommer att vara skriven utifrån en övergripande analys baserad på mig och de sju andra som intervjuats (patienturvalet är rätt så begränsat). Det blir snarare en sammanfattning av våra gemensamma nämnare än våra personliga upplevelser, men eftersom det verkar som att vi har rätt så mycket gemensamt så blir en hel del talande för mig som person också.

måndag 8 december 2008

sebastian learns to rock, del 4


sebastian learns to rock, del 4: Deep Purple, "Machine Head" (1972)


I del fyra av sebastian learns to rock lämnar vi tillfälligt åttiotalet och NWOBHM (tack Orpon) och går tillbaka till början av sjuttiotalet och de tidiga stora namnen. Deep Purples "Machine Head" är en respekterad del av hårdrockskanon men samtidigt lite av ett udda djur jämfört med de andra banden jag hittills skrivit om. Jämfört med Black Sabbath et al. är de lite proggigare, rökigare och samtidigt påtagligt mer musikaliskt skickliga. Deep Purple hade helt tveklöst skickliga rockmusiker. Den musikaliska färdigheten vänder på det typiska formatet som etableras av andra hårdrocksband där det framförallt är sångaren som ger bandet en personlighet - i "Machine Head" får Ian Gillian rätt så hård konkurrens från sina medmusiker om lyssnarens uppmärksamhet och har inte alls samma självklara frontfigursnärvaro som sina kollegor. Faktum är att han till och med blir rätt så blek emellanåt, även fast han definitivt är tekniskt kompetent.

Skivans upplägg har en del gemensamt med "Paranoid", som ju släpptes ett par år tidigare. Båda öppnas med ett sex minuter långt rockepos ("Highway Star"), som tillika är skivans mest intressanta spår. Eposet följs upp av en extremt ikonisk låt ("Smoke on the Water"). Och precis som Paranoid så blir "Machine Head" påtagligt bluesigare mot slutet ("Lazy"). Det är intressant att konstatera släktskapet mellan de två, särskilt eftersom de ändå skiljer sig karaktärsmässigt.

Inledande "Highway Star" är det bästa spåret på "Machine Head". Här stiftar vi också bekantskap med en musiker som senare hårdrocksband helt verkat avfärda: organisten. Jon Lord som spelar orgel på "Machine Head" är helt omistlig både för "Highway Star" enskilt men också för resten av skivan. "Highway Star" är tematiskt sett rätt så lik Steppenwolfs "Born to be Wild": friheten på motorvägen, lyckoruset och manligheten i att vara kung över sitt fordon. Låten får dock en intressant vändning när gitarristen Ritchie Blackmore och Jon Lord spelar skivans första solo (Ritchie får ett till senare i låten) och stämningen blir närmast gotisk. Jag associerar snarare till bossmusik i ett Castlevania-spel än till att åka bil. Solot är rätt så fantastiskt i vilket fall som helst. Lyssna särskilt på övergångarna mellan Ritchie och Jon, det är väldigt bra.

Följande "Maybe I'm A Leo" låter som en 70-talsföregångare till Queens of the Stone Ages "No One Knows". Jag har inte så mycket mer att säga om den. "Maybe I'm a Leo" följs i sin tur upp av "Pictures of Home", kanske den låt på skivan där sångaren mest kommer till sin rätt. Den utmärks av ett ganska speciellt Ritchmore-riff, men också av ett fint mellanparti med ett orgelsolo som övergår till ett slags trumcrescendo vilket i sin tur utmynnar i ett bassolo. Det är på det hela taget utmärkt progghårdrock.

"Smoke On the Water" borde nämnas, antar jag. Det är en av "de där låtarna" inom hårdrockskanon. Jag har dock aldrig varit särskilt förtjust i den, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den är känd för sitt gitarriff, men personligen tycker jag att basen och trummorna stjäl showen, särskilt när basisten Roger Glover ekar Ian Gilliam i refrängen. Det är snyggt. Jag antar att gitarrriffet är känt eftersom det är absurt simpelt och lätt att spela hemma, men pojkrumstillgänglighet vinner inte poäng hos mig. Då lyssnar jag hellre på "Pictures of Home" en gång till.

"Machine Head" avslutas med "Lazy" och "Space Truckin'". Den tidigare är ett långt arketypiskt bluesjam, men mycket intressantare än man är van vid. Jon Lord gör återigen ett bra jobb med att bygga upp en intensiv stämning. Den senare, "Space Truckin'", är dock helt menlös.

Det var det om det, antar jag. Hittills har ingen skiva i projektet fört mig tillbaka i tiden lika mycket som "Machine Head". När man lyssnar på den så känns det som att man är i "Nollor och nördar" och hänger i Nicks källare och röker på och äter ostbågar. Trots tidsmaskinsaspekten är sebastian learns to rock ändå inte redo att lämna sjuttiotalet riktigt ännu. På återseende.





Nästa gång: Led Zeppelin, "Led Zeppelin IV" (1971)

torsdag 4 december 2008

sesamkakor och mardrömmar

Möjligt sambandsscenario för konspirationsteoretiker:

I förrgår upptäckte jag Risentas sesamkakor (billiga och beroendeframkallande, mängden sirap är precis rätt) och har ätit ganska många sedan dess. Samma natt drömde jag en intensiv mardröm som fick mig att skrika in i min nattkudde. Jag drömde också mardrömmar natten till idag och i eftermiddags, när jag tog en eftermiddagsvila efter skolan.

Det mest rimliga är, som körsbärsninjan påpekade, att mardrömmarna är neurologiska stressymptom. Så om jag blir gladare och mindre ångestdriven kanske jag slipper mardrömmar. Jag ska se om situationen lättar inatt, gör det inte det ska jag skära ner på sesamkakorna och görande lugnande inandningsövningar.

måndag 1 december 2008

sebastian learns to rock, del 3


sebastian learns to rock, del 3: Judas Priest, "British Steel" (1980)


Judas Priests "British Steel" utgör en ny slags diskurs i sebastian learns to rock. Rocken är nu inte styrd av paranoia eller styrka, som vi har sett i de två tidigare delarna. Nu handlar det mer om yta, breda ben och kommersialistisk lättillänglighet. Det är en sida av hårdrocken som kräver ett särskilt sinnestillstånd, vilket jag kommer till. Låt oss börja från början.

"British Steel" inleds med "Breaking the Law", den mest namnkunniga Judas Priest-låten och en relativt stor mainstream-framgång. Redan här tvingas man ta ställning till bandet: det går inte att ta låten på fullt allvar, men man kan åtminstone tycka om den för vad den är (och det bör man göra, den är sjukt söt). Det är också symptomatiskt för hela "British Steel". Man kan aldrig riktigt komma sångaren Rob Halford eller resten av Judas Priest nära in på livet, men de försöker verkligen rocka hårt. Rob Halford sjunger och vibrato-ylar om vartannat och följs upp av intensiva gitarrsolon och ofta publikfriande motorcykel-gitarriff. "British Steel" är inte helt utan poänger, men i ett större sammanhang tror jag att vi ser grunden läggas för kommande åttiotals-hårgrupper, från Poison till Twisted Sister till Whitesnake.

Resten av "British Steel" följer till stor del stämningen som sätts i "Breaking the Law", med vissa variationer. Kvalitén är inte genomgående ("United" är, måste jag erkänna, den enskilt sämsta låten hittills i det här projektet) och låtarna har viss del lite olika karaktär. "Grinder" exempelvis, för tankarna till musiker som Alice Cooper medan andra låtar får en att hastigt tänka på band som Queen (i "Metal Gods", en låt med en otippat nostalgisk refräng) och Iron Maiden (i avslutande "Steeler"). Det väsentliga med "British Steel" är dock att oavsett om skivan väl saknar djup så saknas verkligen inte engagemang. Rob Halford gör verkligen hårdrocken till sin och man känner definitivt av hans entusiasm. Ibland är det möjligtvis lite väl ansträngt, men egentligen aldrig helt opassande. Det är detta jag försöker närma mig i det första stycket, bristen på tematiskt djup och angelägenhet kompenseras av regelrätt ös och en kärlek till musik i allmänhet och hårdrock i synnerhet.

En av skivans höjdpunkter, i min uppfattning, är "Don't Have to Be Old to Be Wise". Det är en låt där alla för- och nackdelar som är genomgående för "British Steel" samlas och skapar en välbalanserad enhetlighet. Låten låter absurt mycket som AC/DC, med lite inslag av Thin Lizzy, men när man kommit över det faktumet så återstår en låt där Judas Priest både är oerhört samspelta och inspirerade. Rob Halford tänjer väldigt mycket på sitt ylande och verkar ärligt talat ha väldigt kul och må väldigt bra, vilket gör mig glad.



Nästa gång: Deep Purple, "Machine Head" (1972)

fredag 28 november 2008

begär

Sedan jag vaknade har jag fått tre starka begär. I kronologisk följd:
  1. Äta äppelkaka
  2. Äta äppelkaka på kafé inne i stan
  3. Lyssna på Sonic Youths "Teenage Riot" på väg till föreläsningen
Begären har blivit starkare allt eftersom, med ett klimax på punkt tre. Varför Sonic Youth? Varför jsut nu? Jag började söka efter låten på datorn, eftersom jag utgick från att den skulle finnas där någonstans. Datorn visade först bara upp Mariah Careys "Forever", vilket var fel. Nu har den dock hittat rätt. Nu återstår att se om någon vill äta äppelkaka med mig i eftermiddag.

onsdag 26 november 2008

blödning i ögat

Jag har en blödning i högerögat. Den var där när jag vaknade igår morse, som en liten blodfläck på ögonvitan. Ett och ett halvt dygn senare är den fortfarande kvar, med skillnaden att konturerna är lite mer penselstrecksartade nu. Jag har inte märkt av några andra symptom, så jag väntar på att det går över av sig självt, men jag hinner hela tiden glömma bort att den finns när jag plötsligt ser mig i spegeln och tänker "Blodfläck. Just ja."

sebastian learns to rock, del 2


sebastian learns to rock, del 2: Motörhead, "No Sleep Til' Hammersmith" (1981)


"No Sleep Til' Hammersmith" är en live-skiva inspelad på Hammersmith Odeon, en klassisk arenabyggnad i London. Jag borde möjligtvis ha gjort mig bekant med studioinspelningarna innan jag lyssnade på deras konsertmotsvarigheter, men det här är inte en skola för konventioner (bortsett från mina absurt kanoniska albumval, det vill säga). Den uppfattning jag fått från skivan är i vilket fall att den fångar Motörhead i deras absoluta toppform, ungefär som "Live at the Apollo" fångar James Brown. Jag tycker om tanken på att lyssna på "No Sleep Til' Hammersmith" och känna att det någonstans finns någon som lyssnar på den samtidigt och önskar att han eller hon kunde teleporteras till London, 1981. Oavsett vad tycker jag om skivan så är det en fin känsla.

Lemmy. Jag är säker på att det finns många intressanta historier om honom. Det jag känner till är att han är sångare och basist i Motörhead, att han kunde dricka stora mängder Jack Daniels och att han samlar på nazist-hjälmar. Om Ozzy kämpade med inre demoner så är Lemmy snarare en naturkraft av testosteron och starksprit. Hans röst är otydlig, grov och lite hes med en viss antydning till halsbränna. Den har samtidigt mycket bett. Hans Rickenbacker-bas matchar sången väl, den är aggressiv och hårt distad.

"No Sleep Til' Hammersmith" inleds med "Ace of Spades", en klassisk hårdrocklsåt och närmast en signaturmelodi för Motörhead. Låten har en benägenhet att få lyssnaren att hamna i Ace of Spades-koma. På det hela taget är det väldigt bra och talande för resten av skivan att Motörhead sparkar igång konserten med sin största publikfavorit och sedan håller tempot uppe istället för att spara på energin till senare. Något av det värsta jag vet i konsertsammanhang är att vara på en spelning där bandets största hit vilar som ett spöke över hela upplvelsen. Faktum är att "Ace of Spades" faktiskt låter bättre på "No Sleep Til' Hammersmith" än den gör på originalinspelningen. Det inledande bashamrandet är triggande och resten av låten är både snabbare och hårdare än man är van vid.

Från utgångspunkten och framåt tappar Motörhead egentligen aldrig sin energi. Vissa låtar är mindre medryckande än andra, men jag anar att även skivans svagare spår låter bättre och hårdare här än de gör annars. Skivans omfång går från hård men relativt traditionell bluesbaserad rock , som i "(We Are) The Road Crew", till rytmer som närmast för tankarna till modern punk. Jag tänker då framförallt på trumspelen till "Overkill" och "Bomber", för övrigt två av skivans bästa spår. Punkkopplingen accentueras bara ännu mer av att bandet är så samspelt och av att Lemmys sångstil prioriterar styrka framför tydlighet (det är ofta rätt så svårt att urskilja vad han sjunger). Motörhead hinner också bjuda på "a slow one" i "Capricorn", en lite mindre agressiv låt med märkligt ekande refräng. Den är intressant i sammanhanget.

På det hela taget är "No Sleep Til' Hammersmith" ett rätt så givande tidsdokument. Väldigt lagom längd också, om man lyckas hålla intresset uppe. För mig är det dock svårt att inte hoppa över mindre intressanta spår. "No Sleep Til' Hammersmith" handlar främst om energi och puls, något som Motörhead har gjort till ett kännetecken, men som kommer till sin rätt i vissa låtar mer än andra.




Nästa gång: Judas Priest, "British Steel" (1980)

måndag 24 november 2008

irrationella rädslor

Ingen av mina värsta mardrömmar är kopplade till saker jag vanligtvis är rädd för. Det rör sig möjligtvis om obehagliga saker, men likväl saker som egentligen är obetingade. Istället påbörjas en ny process inne i drömstadiet. Det är som att jag fördummas och blir rädd bara att jag är förvirrad. Mina mest typiska mardrömmar är dessa:


1. Stjärnornas krig-mardrömmen. Darth Vader och den onde kejsaren förslavar mänskligheten och tar över rymden. Det är för övrigt mitt fel och det uppdagas till en fond av helveteseld.

2. Vinterpalats-mardrömmen. Jag jagas av en varglik skugga eller en okänd man uppför ett snöigt berg. På toppen finns ett vinterpalats med åldrig persisk arkitektur. I vissa variationer är palatset bara ett stort stentorn. Jag springer uppför palatset/tornet och känner obehag. Därefter brukar drömmen skifta natur, men ibland slåss jag mot vargskepnaden och dör.

3. Siffer-drömmen. Jag ser bara ljusblått, men plötsligt dyker stora vita siffror upp, skrivna i Helvetica. Det är bara en siffra i taget, i godtycklig ordning mellan -100 och 100. Siffrornas hastighet ökar allt eftersom. Den här drömmen har bara hänt en gång, men den var väldigt obehaglig.

fredag 14 november 2008

dr holmes

Har börjat kolla på House nu (tack Orpon!). Att kolla på en välskriven tv-serie på vardagskvällarna tillsammans med körsbärsninjan är bland det bästa som finns och House motsvarade mina förväntningar väl (särskilt från Hugh Lauries sida). Är just nu inne på de Bryan Singer-regisserade avsnitten i första säsongen.

Under tittandets gång blev jag uppmärksam på en del uppenbara likheter mellan House och Sherlock Holmes och de blev bara tydligare ju mer jag tänkte på det. House är inte bara lik Sherlock Holmes - han är Sherlock Holmes. Om än i en modern sjukhusmiljö (dramaturgiskt sett har serien också en del likheter med C.S.I.). Jag sammanförde en mental lista på gemensamma drag mellan de två karaktärerna tidigare idag, men misstänkte att det redan skulle finnas en heltäckande sammanställning på nätet. Och det gör det. Mina personliga favoritkopplingar är de mellan Dr Watson och Dr Wilson. Houses hemadress är också en fin touch. Frågan är om inte serien gör den kommande Downey Jr.-filmen lite överflödig. Det återstår att se.

torsdag 13 november 2008

sebastian learns to rock, del 1


I en ny, återkommande del av patroklus nedgörelse ska jag ta mig an hårdrock. Det är en genre som jag inte utforskat, mer än att jag kan nämna några stora namn. Min allmänna målsättning är att lära mig mer om centrala musiker och hitta hårdrock som jag själv kan stå för. Inledningsvis kommer jag att utgå från hårdrockskanon för att sedan arbeta mig vidare därifrån. Men jag kommer hela tiden att utgå enbart från hela album.


sebastian learns to rock, del 1: Black Sabbath, "Paranoid" (1970)

Det jag kände till om"Paranoid" på förhand var att det är Black Sabbaths andra skiva och en odödlig klassiker inom genren, samt att den tillika har några av hårdrockens mest ikoniska gitarriff (i "Iron man" och "Paranoid"). Det jag inte kände till och som också överraskade mig var hur spretig skivan var. Jag hade en bild av att skivan skulle vara oerhört mörk och dryg och mest handla om blod och helveteseldar, men det var verkligen inte sant. Skivan är både överraskande lyssnarvänlig och ganska schizofren; den inleds med en åtta minuter lång relativt episk krigslåt och avslutas med något som mest liknar bluesröj. Däremellan hinner den vara både klassiskt bredbent (Lite läsning på Rolling Stones hemsida fick mig att anse hur mycket protopunk titellåten faktiskt är. Lyssna på versen! Det är "Blietzkrig Bop".) så väl som nedtonad och eftertänksam.

A-sidan på "Paranoid" är riktigt bra, ambitiös och medryckande. Ozzy Osbourne och gitarristen Tony Iommi är visserligen stora namn även utanför Black Sabbath, men jag noterar att jag hinner imponeras av alla i bandet (som alltså även består av basisten Geezer Butler och trummisen Bill Ward) under A-sidans gång. Precis som hos band som Gang of Four får alla fyra utrymme att uttrycka sig, vilket bara gör musiken bättre. "War Pigs", "Paranoid" och "Iron Man" är helt kompletta och utmärkta rocklåtar som onekligen kommer att fortsätta stå sig väl och "Planet Caravan" utgör ett hyfsat komplement till dem. Dock är skivans B-sida rätt så tam i jämförelse. Det progressiva och hårda övergår till ganska regelrätt bluesrock. En låt som "Rat Salad", exempelvis, känns rätt så överflödig i sammanhanget även om den inte gör någon skada heller.

Jag vill säga något kort om skivans texter. För en modern lyssnare tror jag att det är intressant att se till vilken typ av mörker det egentligen rör sig om. Ozzy sjunger visserligen om drogreferenser och krig och upprätthåller i största allmänhet en ganska mörk bild, men det förekommer också väldigt mycket desperation, ensamhet och utsatthet som borde tilltala fler än de omedelbara rockfantasterna. Läs till exempel den här textraden, från "Paranoid":


I need someone to show me the things in life that I can't find
I can't see the things that make true happiness, I must be blind


och jämför med följande textrad från Joy Divisions "Disorder":


I've been waiting for a guide to come and take me by the hand
could these sensations make me feel the pleasures of a normal man


Liknande textrader, båda skrivna av musiker med trasiga själar. De anammas av två skilda grupper musikkännare men jag uppfattar dem ändå som sammankopplade någonstans. Vi är människor allihopa.




Nästa gång: Motörhead, "No Sleep Til' Hammersmith" (1981)

tisdag 11 november 2008

kurslitteratur

Gud, det tar verkligen emot att köpa kurslitteratur till den här kursen. Böckerna kostar 300-400 styck men har inget andrahandsvärde, eftersom det hela tiden kommer nya paragrafer och lagändringar. Lagtextsamlingen jag köpte i våras har redan fått en ny upplaga. Min inställning blir helt enkelt att bara köpa och anteckna och kladda så mycket som möjligt, för det är ändå ingen som kommer vilja köpa av mig sen. Det finns visserligen en trygghet i det, jag behöver inte känna mig rädd om böckerna.

December kommer att vara fattigt.

torsdag 6 november 2008

lätt att den är

Teckningsblogg är nu etablerad! Målsättning är en teckning i veckan.

onsdag 5 november 2008

john cazale

Eftersom vi såg "En satans eftermiddag" igår och både jag och körsbärsninjan kände så mycket för John Cazales karaktär ville jag ge lite utrymme åt honom. Han utgör en ganska speciell plats, både i filmhistorien och i de filmer han medverkar. Som skådespelare ger han ett nervöst och lite lustigt första intryck, med sitt höga hårfäste och med ett nästan karaktäristiskt utanförskap. Så småningom vänds dock det intrycket då får man uppfattning om något mycket starkare och djupare. Detta är nog särskilt sant för Fredo, som ju blir särskilt viktig i andra Gudfadern-filmen.

Cazale dog 43 år gammal. Han spelade in Deerhunter medan han fortfarande var döende i cancer och dog kort efter att den blivit klar. Han lämnade efter sig en förvisso kort men mer eller mindre felfri filmografi:
  • The Godfather ("Gudfadern", 1972)
  • The Conversation ("Avlyssningen", 1974)
  • The Godfather: Part II ("Gudfadern Del II", 1974)
  • Dog Day Afternoon ("En satans eftermiddag", 1975)
  • The Deer Hunter ("Deer Hunter", 1978)
Gudfadern-filmerna och Deerhunter vann varsin Oscar för bästa film, men samtliga filmer var nominerade. Från listan har jag sett alla utom "Avlyssningen", något som bör åtgärdas. Sammantaget är hans filmer förstås väldigt bra, de behöver ingen närmare presentation. Men de är också anmärkningsvärda eftersom så många av de bästa amerikanska skådespelarna från Cazales skådespelargeneration också finns representerade, från Hackman till Streep (det är nog främst Dustin Hoffman som lyser med sin frånvaro). "En satans eftermiddag", exempelvis, kommer jag främst att minnas för att Al Pacino spelar så oerhört bra i den. Det är filmer där flera av dagens största skådespelarlegenderna skapade sin mytos.

måndag 3 november 2008

div.

1. Igår gick det upp för mig att jag konsekvent har blandat ihop Takashi Miike och Takeshi Kitano i flera år. Takashi-san, Takeshi-san. Stilmässigt har de förstås inte särskilt mycket gemensamt. Jag vet inte ens hur Takashi Miike ser ut eller vad han tycker om att göra, men Beat Takeshi har jag sett fäkta och måla och skådespela, så hans huvud har fått representera båda två.

2. Idag betalade jag med Payson för första gången. Jag har inte haft något problem med PayPal, så jag utgick från att det skulle vara ungefär samma sak. Men det är det inte riktigt. Det verkar som att Payson måste laddas på med krediter från ens Internetbank, medan PayPal-kontot helt enkelt kan kopplas direkt till Visa-kortet. Payson tar sju kronor betalt för en överföring från Nordea. Sedan tar de ytterligare tio kronor betalt när jag skickar en betalning vidare till ett annat Payson-konto. Sjutton kronor för en betalning är rätt så ogint för en elektronisk tjänst.

3. Inte sällan får jag väldigt oväntat låtar på huvudet som dröjer sig kvar och maler på och på en hel arbetsdag. Dagens låt är "Cosmic cycler" från Urusei Yatsura. Jag har inte tänkt på den på flera år, men nu dök den upp och jag vet att jag kommer att tänka "Run Run Run Away Home" i åtminstone åtta timmar till. Därför är det lika bra att ni drabbas också.





4. Arbetsrätt II om en timme!

fredag 31 oktober 2008

måndag 27 oktober 2008

dexter säsong 4 och 5

Med utgångspunkt från spänningsnivån i nuvarande säsong så tänkte jag skissera fram hur säsong 4 och 5 kan tänkas se ut. Variablerna är förstås många och beror på vilken sida av Dexter som man väljer att lyfta fram.


Familje-Dexter

Säsong 4: Dexter är reserverat lycklig.
Säsong 5: Dexter är fortfarande lycklig men lite såsig.


Intern monolog-Dexter

Säsong 4: Dexter pratar enbart i floskler stulna från självhjälpsböcker.
Säsong 5: Dexter pratar i slow motion för att matcha filmningen.


Mat-Dexter

Säsong 4: Dexter äter fjordlax. Deb skriker "What the fuck Dex!".
Säsong 5: Dexter stryper seriemördare med papardelle.


Överexponerat ljus-Dexter

Säsong 4: Handlingen fortsätter i vanlig Dexter-stil men många färger är helt utfrätta. Masuka ser ut som en glödlampa.
Säsong 5: Miami är vitt och halvt transparent som ett tunt äggskal.

söndag 26 oktober 2008

projektblogg

Jag funderar på att göra en projektblogg där jag lägger upp en ny handritad teckning varje söndag.

watchmen

Har precis läst klart Watchmen i sin helhet. Som seriebok betraktat är Watchmen genial på flera sätt. De psykologiska profilerna, den övergripande handlingen, relationen mellan text och bild. Många av premisserna är rätt så "fantastiska", men författarskapet är också anpassat därefter. Det märks definitivt att det ligger väldigt mycket tanke och arbete bakom Watchmen som produkt. Jag skulle vilja göra en genresvepande sammmanfattning, men jag nöjer mig med att säga att Watchmen är väldigt bra och väldigt välgjord. Moore har ställt upp höga litterära ambitioner, men han lyckas också nå upp till dem och särskilt slutet är minnesvärt och förtjänar att upplevas utan tidigare förförståelse.

Jag upptäckte under läsningen att jag skummade ett par kapitel när jag var liten. Tobias, en av mina barndomsvänner, läste titlar som Watchmen (då i lösnummersformat), Sandman och Preacher och försökte introducera dem för mig. Böckerna gick över mitt huvud då och jag tror egentligen att de gjorde det för Tobias också. Men det var väl fint att han tyckte om dem. Så här femton år senare är det nog hög tid att jag ger dem en ärlig chans när jag ändå är i farten med att läsa 80-talsserier.

I vilket fall som helst.

Nästa år kommer filmatiseringen av Watchmen. Det finns ingen realistisk möjlighet för filmen att göra boken rättvisa, men de verkar åtminstone göra ett ärligt försök, även om jag inte håller med om alla produktions- och skådespelarval. Jag måste erkänna att det gjorde lite ont i mig när jag såg att Malin Åkerman har en bärande roll. Två frågor: Vad för hållhake hade hennes agent på producenterna? Och hur mycket av Watchmen kan hon kan förstöra på egen hand? Baserat på jag vad sett av hennes tidigare "verk" skulle min gissning vara: ganska mycket. Å andra sidan blir det intressant att se både Jeffrey Dean Morgan och Patrick Wilson och vad de kan åstadkomma. Jag hoppas att de är bra i sina respektive roller.

torsdag 23 oktober 2008

bilder från berlin

Jag har uppgraderat och uppdaterat mitt Flickr-konto! I och med det har jag också börjat lägga in bilder från Berlin. Det är ganska många bilder att gå igenom och arbetstempot är ganska långsamt så jag försöker att lägga in lite bilder i taget. Det kommer jag att göra parallellt medan jag tar andra bilder. Mer löv!







tisdag 14 oktober 2008

deutscher reise

Saker att göra inför resa till Tyskland:

  • Köpa nytt minneskort för extra många foton från EU.
  • Införskaffa kortlekar för dekadent kortspelande på vandrarhemmet.
  • Ta reda på vilka ställen att besöka och när.
  • Äta surkål, dricka tysk pilsner.
  • Köpa färdkost.
  • Packa.
  • Göra klart inlämningsuppgifter.
Har jag glömt något?

måndag 13 oktober 2008

samhällskritik ypsilon




mina strumpor är två
mina strumpor är blå
mina strumpor är rutiga
men knappast prutiga

fredag 10 oktober 2008

25

Jag fyller 25 idag!

Det är en ålder som innebär många gränsdragningar, men allt som allt känner jag att jag har fina och intressanta år framför mig.

Det mesta av födelsedagsfirande återstår fortfarande. Jag fick dock mina objektiv imorse och det var väldigt fint. De var i utmärkt skick (objektiven alltså, lådorna de kom i var en aning kantstötta) och jag känner mig väldigt fotoinspirerad. Jag har nog inte varit så här inspirerad sedan 2004, när jag köpte min första digitalkamera och fick uppleva obegränsad film. Det har regnat idag så jag har inte kunnat ta så många lövbilder som jag hoppats på, men några har det blivit. Löv!



Jag ser fram emot kvällen. Idag är jag lite vuxnare och kan hantera saker lite mognare.

tisdag 7 oktober 2008

hej tull och moms

Idag pratade jag med DHL. De kan leverera mitt paket personligen på fredag (så lämpligt!) mot att jag kan betala tull och moms påomkring 950 kronor.

Hm. 950 kronor. Det är inte utan att det känns.

Min felkalkylering så här långt ligger alltså på ungefär två tusen kronor. Totalsumman är fortfarande tusen kronor lägre än vad det hade kostat på den svenska marknaden, men jag måste erkänna att inte ens jag kan känna att det priset är motiverat längre.

Men att känna ånger vore väldigt dumt. I vilket fall som helst är jag fortfarande varm i hjärtat av tanken på att ta fina bilder på: körsbärsninjan, röda höstlöv, hästenshästen, rykande kaffekoppar på kaféer och Taikonaut Agnes i soluppgång. Med mera. Jag vill inte att den glädjen ska förtas på grund av en sån här sak.


Nu har jag i vilket fall fått tillfredställa den kostsamma men romantiska sidan av mig, samma del av mig som köpte ett elpiano för två-tre år sen. Det är en sida av mig som framkallar ekonomisk ångest men också väldigt fina minnen. Nu lämnar jag över till den rationella sidan. Kanske blir det en ny dator under 2009.

fredag 3 oktober 2008

det ständigt expanderande universumet

Varför expanderar universum? Och vad är det egentligen för kosmisk icke-yta den tar över i sin framfart?

Min tanke är att universums expandering är en metafor för den enskilda människans tankeexpandering och kunskapsbas. Hjärnan är finit. Men världen, omgivningen och samhället som vi lär känna med hjärnans hjälp är ständigt utvecklande.

onsdag 1 oktober 2008

primärobjektiv eller zoom-objektiv


Att välja mellan primärobjektiv eller zoom-objektiv är lite av ett ställningstagande. De medför olika stilar och förhållningssätt. Den mest uppenbara skillnaden är att primärobjektiv är knutna till en brännvidd, ungefär som engångskameror. Zoom-objektiv, å andra sidan, kan zooma in och ut. Primärobjektiv är på många sätt en del av den gamla skolan, de var standard innan zoom-objektiven började utvecklas och bli populära. Henri Cartier-Bresson, exempelvis, använde nästan uteslutande 50mm-primärobjektiv (på analoga systemkameror motsvarar 50mm ungefär vad det mänskliga ögat ser, det är fotografins mest klassiska brännvidd).

Bortsett från den uppenbara praktiska skillnaden så har de två objektivtyperna lite olika karaktär, som kan sammanfattas ungefär som följer:


Primärobjektiv

* I regel väldigt skarpa. De allra skarpaste objektiven är primärobjektiv (men det är också väldigt bundet till prisklass och individuella objektiv - väldigt fina zoom-objektiv kan ha genomgående primärobjektivsskärpa).

* Är ofta väldigt ljuskänsliga. Det innebär dels att det är tacksamt att bilder när det mörkt och dels att man kan bilder med mycket kreativ oskärpa (bokeh).


Zoom-objektiv

* Betydligt mer praktiska.

* Beroende på hur bra och flexibelt objektivet är blir man mycket mindre beroende av att komplettera det med andra objektiv.

* Ofta fysiskt större. De bättre objektiven är ofta rent av skrymmande.


När jag lade min beställning i förrgår så beställde jag två stycken primärobjektiv, eftersom jag kände att det tilltalade mitt sätt att ta bilder på (ett objektiv för att bilder inomhus och ett till för att ta bilder utomhus eller på konserter).

Den förvirring som jag känner just nu består mest av att jag funderar på om jag egentligen är en primärperson eller en zoom-person. Jag tog stans utifrån att några av mina Internet-favoriter är primärpersoner. Samtidigt vore det fint med ett enda objektiv som tog hand om allt. Jag får se när objektiven kommer hur rätt det känns.

måndag 29 september 2008

nu till något helt annat

Jag köpte precis objektiv för alldeles för mycket pengar. Jag hade räknat på att det skulle bli ungefär femtusen men det blev snarare omkring sextusen. Jag lade ut det som en 25-årspresent till mig själv, men nu känner jag ekonomisk ångest. Jag hade kunnat köpa en ny bärbar dator eller något annat mer funktionellt. Men det blev objektiv och det var väl egentligen det jag ville ha. Dessutom: när ska man unna sig något om inte när man delar ut tidningar i en månad och sedan dessutom fyller 25?

Jag kommer att kunna ta fina bilder på årets höstlöv i vilket fall som helst.

lördag 27 september 2008

kakor

Kakor i natten.

yrkesroll

Kända socionomer: Susanna Alakoski, Signhild Arnegård-Hansen, Maj Fant, Lars Leijonborg, Gudrun Schyman, Anna Sjödin.

Jag noterar att ingen av dem egentligen förknippas med sin utbildning (utan snarare som författare, chipsmagnater och politiker). Samtidigt är helt enkelt vissa typer av yrken mer tillgängliga och relevanta för offentlig exponering än vad andra är. Det är lättare för vem som helst att ha en åsikt om en författare än om en länsöverdirektör eller biståndsbedömare eller socialsekreterare.

---

Något jag insett nyligen är att jag, trots att jag antagligen ger ifrån mig fantastiskt schizofrena intryck angående mina förhoppningar och tankar inför framtiden och sånt (jag förstår om körsbärsninjan, och alla andra med för den delen, är mer än trött på det), verkligen uppskattar de beteendevetenskapliga delarna jag har fått från min socionomutbildning. Det här kommer att låta töntigt, men jag tror att jag har lärt mig att bearbeta mig själv på ett sätt som är väldigt positivt. Jag läser också av andra människor på ett helt annat sätt än jag gjort på de flesta andra utbildningar.

Oavsett var jag hamnar så kommer jag att vara glad över att jag börjat träna upp de färdigheterna. Det är också något som alltid kommer att föra mig tillbaka till min yrkeskår. När man arbetar hela dagarna med människor som är extremt inkännande och som bara arbetar med mänskliga relationer blir det ibland märkligt att närma sig yrkesgrupper där såna kvalitéer har mindre stor betydelse. Det är väl detta som är ens yrkesroll. Och man kommer aldrig undan den helt och hållet.

Så åtminstone för den delens skull är jag stolt. För andra delar också, så klart -- körsbärsninjan påpekar att jag nedvärderar mig för mycket och att jag måste lära mig att ta cred. Så det är det jag försöker göra nu -- ta cred. Det är också en av anledningarna till att jag lägger ner planerna på en dubbelexamen, för det spär bara på min schizofrena sida och har i vilket fall som helst ingen väldigt stor betydelse i det långa loppet. Jag kommer bara att läsa kurser för min kompetens och för min utveckling tills jag börjar arbeta. Precis som det är menat.

torsdag 25 september 2008

dubbelt så mycket blaha är fortfarande inte mer än blaha

Dubbelt så mycket blaha är fortfarande inte mer än blaha.

Pågående delkurser har dränerat mig på energi och glädje. Jag har känt påtagliga stressymptom, såväl somatiska (muskelspänningar, tyngre andning, huvudvärk) som psykiska (oro, rastlöshet, koncentrationssvårigheter). Till och från är skolan rolig och inspirerande och motiverande, men jag tror att jag har nått insikten om att det här inte är riktigt hållbart. En tabell:


100% studier:

+ Garanterat fritt från schemakrockar och kompromisser.
+ Kursen läses precis som den ska.

- Beroende på kursens upplägg kan tempot vara så slappt att man inte motiveras till att prestera.


200% studier:

+ Dubbelt så många poäng.
+ Man tränar kompromissförmåga samt arbetskapacitet.

- Stressande.
- Risken finns att man tar udden av två kurser samtidigt på grund av allt flexande.
- Framgång är totalt bundet till schemaläggning.


Det bör noteras att jag under den här perioden av terminen har haft två kurser som har överlappat varandra rätt väl och där den ena kursen är relativt enkel att examinera. Att läsa två heltidskurser som båda är bundna till campus innebär kompromisser av utbildningskvalitén, punkt slut. Däremot kan det finnas andra former av dubbelläsande som fungerar bättre, till exempel att läsa ena kursen på distans eller på halvfart.

Jag ska få svar idag för hur nästa delkurs ser ut, men jag ska nog läsa 100% då. Det är dags att trappa ner.

måndag 22 september 2008

det ser bra ut på ditt cv

Under gruppseminariet idag fick jag gå ifrån lite tidigare så att jag kunde gå och tjänstgöra på kårexpeditionen. Min kursares reaktion var: det ser bra ut på ditt CV.

Kommentaren var väl menad, men... CV:et som motivationskraft är bland det mest oinspirerande jag vet. Plötsligt tappar allting sitt egetvärde och blir bara något man ska visa upp för en arbetsgivare. Vem är arbetsgivaren? En beräknande främling som man automatiskt hamnar i beroendeställning till. Är det rätt person att ägna sin fritid och sina färdigheter åt?

Fastän vi befinner oss i en högkonjunktur (om än i ett övergående skeende) så verkar allting kretsa till ett krasst på-papperet-tänkande. Jag menar inte att det finns i mitt bakhuvud heller, för det gör det ju. Och jag har väl skrivit ner allt jag har kunnat när jag sökt jobb eftersom det är så måste göra.

Däremot skulle jag inte se det som det främsta anledning till att ta mig an något. Att bara göra det för meriten i sig fullständigt förringar verksamheten. "Det ser bra ut på mitt CV" borde vara en förbjuden officiell anledning till den som engagera sig i kårer, föreningar eller på extrajobb. Under bordet, visst. Men så länge kan vi väl åtminstone låtsas som att det är den personliga utvecklingen eller nöjet i att åstadkomma något som egentligen spelar roll.

fredag 19 september 2008

arenarock







ett fall och en lösning

Fallet: jag lyssnar på musik igen. Just nu lyssnar jag på inledningsspåret till "Music for airports". Brian Eno är genial oavsett vilken genre han arbetar i. "Mu" är för mig det nya "Für Alina". Problemet är att jag har föreläsning och inte har tid att spela om sjutton minuter långa låtar hur länge som helst.

På tal om Pärt, förresten:


torsdag 18 september 2008

världskrig två och en halv

Befolkningar med effektiva vapen!

tisdag 16 september 2008

jag borde nog lägga mig


uppsatsämne

Under de kommande veckorna ska jag spåna fram vad som ska bli ett uppsatsämne för master-uppsatsen. Känn frihet till att ge mig uppsatsförslag! Forskningsämnet är socialt arbete och omfattar mer eller mindre alla slags hjälpinsatser till utsatta på mikro-, makro- eller mesonivå.

söndag 14 september 2008

slutartid 1/40 s





Idag har jag besökt körsbärsninjans farmor och ätit matjessill och kokta ägghalvor på smörat grovbröd. Till det drack jag billig starköl på burk. Det kändes som att jag var på att bygga upp det moderna svenska folkhemmet. Man skulle kunna säga att det danade karaktär.

Nu är jag hemma och körsbärsninjan kvar i Malmö. Jag lyssnar på musik på datorn för första gången på länge. Det är Adeles skiva "Chasing Pavements". Det låter som Feist och Hirasawa och den skolan, ganska så 2007 på ett oprovocerande sätt. Det var något med att plötsligt lyssna på något som fick mig att må bättre och släppa en del av mina ångestsymptom. Inte för att Adele är en fantastisk helbrägdagörare med lindrande förmågor, utan snarare för att företeelsen, musiklyssnandet, kändes stressdämpande. Det kändes som en borr mot min tinning - nu är tryckskillnaden i mitt huvud åtgärdad.

lördag 13 september 2008

ost

Ost i vårt kylskåp, 13/9 2008.

Fetaost
Parmesan
Färskost
Brie
Hårdost

fredag 12 september 2008

le freak

Jag hade precis ett grupparbete. Under arbetet berättade en i gruppen att hon ska söka in till PA-programmet nästa höst och jag frågade då spontant vilken inriktning hon vill välja. Hon visste inte och frågade sen vad jag hade för planer. När jag delgav mina planer fick jag dock konstiga och besvärade blickar från resten av gruppen. Orpon hade nog kallat det freaktard-blickar. Nu har jag blivit gruppens hektiska överliggare som kommer att vara överutbildad och utbränd innan jag är 30.

Jag kan antingen skaka av mig det och låtsas som ingenting. Jag är ju klar nästa höst i vilket fall. Eller så arbetar jag med min självbild och försöker bevisa att jag är någon av rang. Trots allt är jag rätt säker på att de har respekt för mina åsikter och för min arbetsinsats. Det är också möjligt att jag felanalyserar situationen och oroar mig i onödan. Det har hänt förr.

Sanningen är att jag... Jag vill bara vara ball.

torsdag 11 september 2008

plm

Det har varit mycket att göra den här veckan, med schemakrockar och seminarietjafs och annat. Aktiviteter varje dag från 9 till 16 med läxor och inläsning på kvällarna. Jag är lättad över att det är helg. Annars har jag inget intressant att säga, förutom att Frances McDormand är med i nya Coen-filmen, vilket jag peppar på. Jag utgår från att hon kommer att vara bra.

måndag 8 september 2008

vind i seglen

Jag fick VG i Arbetsrätt 1! Bom bom!

lördag 6 september 2008

konstnärlig krigföring

Dagens ungdomar är för entoniga. "Emotionella"? Jag skulle vilja se en konkurrerande ungdomsrörelse som tar till vara glädje eller åtminstone försöker bekämpa håglöshet. Jag saknar ideologier i dagens subkulturer. Jag vill att subkulturerna ska ta aktiv ställning mot något som finns eller inte finns, så att det kan uppstå kreativ konkurrens och motraktioner. Det ska inte vara bekvämt eller enkelt att välja en identitet, det ska vara konfliktfyllt och belönande men med stark sammanhållning och utmärkt musik.

lördag 30 augusti 2008

allmänt

- Jag skulle vilja lansera "pass-agg", en förkortning av passivt aggressiv. Jag tror att det har potential att bli det nya pretto.

- Måste döda zombiedraken i Ninja Gaiden utan att använda upp alla mina elixir. Zombiedraken har en bitattack som tar bort två tredjedelar av min energimätare, fastän jag är utrustad med det skyddande månarmbandet.

- På måndag ska jag äta på restaurang med två amerikaner, två förvaltningschefer, en lärare och två f.d. kursare, av vilka jag inte kände någon för ett år sen. Det kommer att bli ett sånt där "hur hamnade jag i den här situationen?"-ögonblick.

fredag 29 augusti 2008

plugga eller jobba

I veckan skickade jag in en jobbansökan. Jag passade arbetsgivarens profil väldigt väl och jag har goda referenser, så jag tror att det kan finnas en chans till att jag åtminstone får komma på intervju. Det får jag i så fall veta i oktober.

Möjligheten till jobb får mig att undra hur jag ska ställa mig till utbildningen. Jag har en examen, men jag står mig ganska slätt mot konkurrensen (nya kullar varje termin från Malmö, Lund, Helsingborg och Kristianstad), vilket motiverar till spetskompetens.

Skulle jag däremot få jobb så hade jag kunnat avbryta kompetenssökandet och istället försöka få arbetserfarenhet som kan vara minst lika värt.

Å andra sidan: jag har en möjlighet att bara arbeta hårt i 1-2 år och sen vara klar med universitetsstudierna för alltid. Sen kan jag lägga det bakom mig som ett avklarat kapitel. Det vore också väldigt skönt. Dessutom skulle jag och Anna bli klara ungefär samtidigt. Synkroniserat simhopp.

onsdag 27 augusti 2008

mot du jour

Gestapo-bullar.

artificiella fotoramar

Jag tror att mitt fotoramsäventyr är över. Det står åtminstone stilla just nu.

Det började med en svart konturlinje, à två pixlars bredd. Jag provade därefter med en vit ram à tio pixlars bredd, men upptäckte när jag hade lagt upp bilden att ramen och bakgrundsfärgen smälte ihop. Både var ju av färgkod #FFFFFF! Hallå!

Därför gjorde jag det ungdomligt djärva draget att kombinera den vita fotoramen med två stycken svarta konturer så att ramen inte skulle försvinna in i HTML-världen. Det fungerade och jag lät den variationen kvarstå under en stor del av sommaren.

Vad är då det senaste i utvecklingen? Jo, jag kom trots allt fram till att fotoramarna inte dög. Dels var de för små i bredd (även efter att jag testat 15 pixlars bredd, egentligen borde de legat på 20, 25 åtminstone), dels kände jag att de nog trots allt gick emot min estetik. Jag är tillbaka på svarta konturer. Nu återstår bara att radera bort en månads fotoramar.

Det sista ordet är nog inte sagt på den här fronten.


Den utspädda hallonsodan står för vapenvila.

måndag 25 augusti 2008

e6

Jag befinner mig i en märklig själslig plats. Jag tror att det är orsakat av dåliga åttiotals-X-Men, begynnande höstkänningar samt halsont. Det är i vilket fall som helst en ganska tom och deprimerande plats. Himlen är mjölkvit som i "Blindheten". Jag känner mig rastlös eftersom jag så gärna vill uträtta något men är samtidigt tom, för jag vågar inte helt utesluta möjligheten att lyckan är tillfälligt utbytt mot en enkel ställföreträdare. Det är ungefär som när man springer på löpande band - det är nog det bästa sättet jag kan förklara det på.



Lyktstolpar är fastskruvade snödroppar.

söndag 24 augusti 2008

ht

Har nyligen synkroniserat mina två scheman. Överlag är det en väldigt bra matchning, den ena kursen är centrerad på förmiddagar och den andra på eftermiddagar. Det sker bara tre stycken schemakrockar och samtliga är inom loppet av en vecka. Utöver detta verkar det som att båda kurserna är tentafria (examination genom seminarier och inlämningsuppgifter) samtidigt som de har en mystisk semesterlucka i vecka 42. Mycket bra. Det är visserligen också så att jag söker jobb parallellt (hittade en fin annons i förrgår och ska försöka skriva en väldigt bra ansökan) och är beredd på att avbryta pluggandet för rätt villkor (samtidigt har jag visserligen satt nästa hösttermin som deadline för min studietid, om min planering fortsätter som tänkt så har jag inte så mycket mer att uträtta när jag nått den punkten).

Det här inlägget hade också kunnat heta "Jag har inget intressant att berätta, jag har inte ens nya skor."

fredag 22 augusti 2008

filmtitlar

Riket vid vägens slut.

Riket vid slutets väg.

Vägen vid rikets slut.
Vägen vid slutets rike.
Vägens slut vid riket.
Vägens rike vid slutet.

Vid vägen, rikets slut.
Vid vägen, slutets rike.
Vid slutet, rikets väg.
Vid slutet, vägens rike.
Vid riket, vägens slut.
Vid riket, slutets väg.

Slutet, vägen vid riket.

Slutet, riket vid vägen.

torsdag 21 augusti 2008

yxan

Person A stjäl en tavla av konstnären B. B svarar på stölden genom at kräva ersättning.
"Men är det moraliskt rätt av honom?"

Person A jobbar som revisor och stoppar en del av bolagets vinning i egen ficka. Bolaget svarar med att anmäla A till tingsrätt och kräva ekonomiskt skadestånd.
"Men är det moraliskt rätt av dom?"

onsdag 20 augusti 2008

att göra

Nu har jag gjort omtentan. Det kändes som att det gick bra, så jag kommer förhoppningsvis att sova sötare nu.

Här är en checklista på saker för mig att göra fram till och med andra veckan i september, med förbehåll för ändringar:

- Gå mina två sista pass för extrajobbet. Aud wiedersehen!
- Gå på upprop för Masters-utbildning.
- Skriva in mig på arbetspedagogik-kursen och gå på kursinformation för densamma. Extrauppdrag: spana in vad personalvetare har för skor och rapportera tillbaka till Körsbärsninjan.
- Skaffa kursböcker, rimligtvis innan nästa vecka är slut medan de fortfarande finns att låna.
- Kolla omtentaresultat. Om jag klarar mig blir jag automatiskt antagen till Arbetsrätt II och III. Om jag inte klarar mig får jag göra om tentan nästa år och hitta på en annan lösning.
- Gå på hälsningsgille och ta pennor och kolla in Filmstudions filmutbud för hösterminen.
- Skicka in studieförsäkran.
- Installera mig som styrelseledamot. Den nya ordföranden är yogainstruktör och borde därmed ha bättre stresstålighet än hennes föregångare.
- Skriva in mig på Arbetsförmedlingen. Jag ska ha ett kvalificerat sommarjobb nästa sommar. Ingen kommer åtminstone att kunna anklaga mig för att vara sent ute.
- Gå till studentservicen och fixa till ett CV som ser proffsigt ut.
- Lämna tillbaka böckerna i mitt sommarboksprojekt (som det inte gick så bra för). Jag hinner möjligtvis läsa ut Nattens bibliotek innan dess.
- Köpa något jag har velat köpa under sommaren men inte haft råd med. Exempelvis Sigma 24-60 2,8.
- Städa.
- Börja spela igenom något spel till XBOX som inte innehåller orden street eller fighter. Antagligen Psychonauts, Dreamfall: The Longest Journey, Metal Gear Solid 2 eller Syria.

tisdag 19 augusti 2008

silnov

13.10 idag hoppar Andrej Silnov mot Stefan Holm. Det här är olympiadens ögonblick. Stora förhoppningar på att Silnov får guldet och sätter dit den där Forshaga-skurken. Vi vet att du kan, Silnov!


Fröjdens budbärare.

omställning

Hej världen eller vad som åtminstone ser ut som en värld när jag kisar.

Idag steg jag upp halv tio. Det är det tidigaste jag har åstadkommit på åtminstone sex veckor, antagligen mer. Det där extrajobbet (från vilket jag nu har sagt upp mig, uppsägningen bör vara arbetsgivarorganisationen till handa vid lunchtid, fjorton uppsägningsdagar härifrån är jag åter arbetssökande student) förstörde min rytm och det har tagit vissa ansträngningar för att göra en tillbakavändning.

Jag letade efter tips på nätet om att ställa tillbaka sin dygnsrytm. Jag hittade två. Det ena gick ut på att omställningar från vaken natt till vaken dag ska ske så snabt som möjligt, medan omställning från vaken dag till vaken natt kan ske i etapper. Det andra tipset gick ut på att jag skulle fasta i sexton timmar, för tydligen gör möss så när de ska byta dygnsrytm och det är inte fullt klarlagt ännu huruvida människor besitter samma förmåga eller ej. Den snabba omställningen gick i stöpet, jag somnade av misstag på soffan och gjorde förskjutningen ännu värre. Att fasta ligger inte i min natur, så det förslaget sållade bort sig självt.

Efter ett ha arbetat under helgen med att ställa om mig har jag nu landat på ett halvt varv. Jag vaknar där jag brukade lägga mig. Men tydligen är inte allting som det brukar, för mina drömmar handlar om att jag tappar mina tänder, vilket är en klassisk drömtydarsymbol för oro (jag drömde också att mitt 18-55-objektiv ruttnade och föll ihop som vått papper, antagligen ett förstärkningselement). Är jag orolig? Mina drömmar säger så. Imorgon har jag min tenta, efter det blir kanske drömmarna lite sötare.

söndag 17 augusti 2008

onsdag 13 augusti 2008

once there was a yacht, now there is naught

"Ska vi skita i allt och kolla på Arrested Development?" är det bästa jag har hört idag.

tisdag 12 augusti 2008

rusta-bollen


Du kostade fyra kronor. Men du har gett mig underhållning för minst dubbla värdet.

hej steve

Som ni kanske minns skrev jag om Surfin' the highway på Sockerdricka för ett par år sen. Boken samlar alla Steve Purcells Sam and Max-serier och har varit helt utsåld i över tio år. Marknadspriset för ett begagnat exemplar har legat på omkring 1100-1200 kronor.

Faktum: En nyutgåva har släppts i år, för blygsamma 120 kronor. Jag såg den precis på Amazon och gjorde liksom sådär magiskt en snabb beställning. Det bara hände av sig självt.

Jag har haft en bootleg av boken liggandes på datorn i ett år. Jag ville egentligen inte läsa den. Jag kände mig som Rob i High Fidelity när han får det där erbjudandet om att köpa en hel låda med sällsynta och värdefulla sjutumssinglar för en spottstyver - det är för enkelt. Var är tjusningen?

Nu kan jag iallafall läsa med gott samvete.

torsdag 7 augusti 2008

den kliniska renheten

För några minuter sedan visade sig mina norrländska rötter på ett oväntat sätt. Jag fick en oerhört stark lust till ett varmt bad. Badet följdes av en dusch i en allt igenom trivsam och renande upplevelse. Här en praktisk genomgång för framtida referens:


1. Tappa upp varmt vatten så att det nästan når upp till bröstet. Jag har värmen på det varmaste läget i ungefär tre fjärdedelar av den totala mängden och på halvvarmt läge till resten. För främsta ångbadskänsla ska dörr vara stängd och draperier fördragna.

2. För ner kroppen långsamt. Det kommer att ta emot i början, men den anpassar sig snart.

3. Iaktta försiktighet: ångan kommer att driva vatten ur din kropp. Ha gärna dricksvatten till hands. Dra ur proppen om du känner yrsel.

4. Kroppen kommer så småningom att reagera på värmen och ångan. Endorfiner frigörs, vilket gör badet till en behaglig upplevelse. Porerna öppnar sig, vilket är praktiskt om man vill få bort smuts från ansikte och rygg. Kroppen kan med fördel skrubbas med borste eftersom det vid det här stadiet är enkelt att få bort den döda huden från det översta hudlagret.

5. Tappa ur vattnet. Medan vattnet dräneras kan du passa på att dricka lite. Känn efter så att du är i balans. Det är också praktiskt att raka sig, både för renhetskänslan och eftersom ångan gör rakningen extremt enkel.

6. När vattnet är dränerat, inta duschen. Ställ in duschvärmen på det allra kallaste. Ju större temperaturskillnad du får, desto mer kommer venerna och artärerna att svälla. Detta motverkar kärlsjukdomar. Jag misstänker att det har ungefär samma effekt som nitroglycerin, fast långsiktigt.

7. Tvåla och schamponera efter tycke. Var extra noggrann med följande områden: ljumskar, kön, armhålor och ansikte. Dessa delar är känsliga för bakterier. Jag själv är också extra noggrann med mina fötter, eftersom jag sätter en manlig stolthet i att ha rena fötter.

onsdag 6 augusti 2008

tugalu

I vanlig ordning tittar jag på Bollywood- och Tollywood-klipp på youtube. I ett klipp från filmen Don (betyg 4.7 på IMDB) hittar jag det jag läst om men inte sett bevis på förrän nu: användandet av bakgrund och sång istället för klassisk dialog. Det är, vad jag förstår, grunden till Bollywood-filmspråket. I klippet blir en småslampigt överspelande Anushka Shetty kysst på kinden av Nagarjuna Akkineni. För att visa deras lycka övergår sceneriet från inomhusmiljö till böljande gröna åkrar vidare till en klippstrand innan inomhusmiljöerna återkommer.

Västerländsk film är fast i en skola som använder sig av realism eller realism utsmyckat med datoranimationer. Vi är visserligen duktiga på att använda symboler och metaforer, men tänk er symboler som tar hela scener i anspråk. Så länge tittaren är med på vad som händer så är det användbart. Enligt Bollywood-skolan är det, som jag förstått det, inte orimligt att förflytta två personer från, säg, New Delhi-gator till Schweiziska alper så länge det markeras av en sång. Tänk då att man i ett steg vidare tar bort sången helt och vidare låter förflytta karaktärerna så fort det blir känslomässigt relevant (Zhang Yimou är nära att göra något liknande i Hero, men miljöerna är alltid relevanta för handlingen, alltså populistiska). Det hade kunnat vara en revolutionerande tittarupplevelse i rätt händer - vore jag regissör skulle jag ta på mig att driva den nya rörelsen.


P.S. När jag ändå är inne på ämnet, så kan jag lika gärna länka till Jimmy Adja, som M.I.A. samplade förra året. Knasig koregrafi åsido kan jag inte annat än att älska låten. Karaktären "Jimmy" påminner lite om en ung Jeff Goldblum. Vad betyder det när en ung man i poncho stirrar in i kameran uttryckslöst, skakar lätt på huvudet och andas tungt? I vilket fall som helst så får han sina fiskar varma. I hate you Jimmy. You're a coward!

tisdag 5 augusti 2008

morgan freeman

Förutom att Dark Knight fortfarande ligger etta på IMDB, så har Nyckeln till frihet gått om Gudfadern och knyckt andraplatsen. Vad har Dark Knight och Nyckeln till frihet gemensamt? Morgan Freeman. Om IMDB är representativt för hela industrin så är Freeman den just nu mest framgångsrika skådespelaren.


En viss skådespelare kommer att kunna kräva ett högt gage.


torsdag 24 juli 2008

citat

Egentligen borde alla utrusta sig med minst en inlärd sång, dikt eller ett citat. Något som kan tas fram vid lämpliga tillfällen och användas istället för slitna plattityder. Istället för att återigen säga att ja, jag jobbar väl bäst på natten skulle jag kunna säga:

Först när det är mörkt lyfter Minervas uggla i flykt.
-- Walter Benjamin

Då hade jag kunnat styra det fortkommande samtalet efter behag.

fredag 18 juli 2008

arv eller miljö

Om jag fick välja vad jag skulle vilja bli känd för skulle jag välja Årets glasögonbärare.

lördag 5 juli 2008

block

Om jag vore en kub skulle jag kunna passa ihop med andra kuber och bli en del av ett fint system.

måndag 30 juni 2008

arbetsgivare

Offentlig sektor och privat sektor är som två skilda världar. Jag har tänkt en del på arbetsgivare de senaste dagarna, särskilt efter ett spännande avsnitt av Mad Men, där Don Draper tackar nej till ett prestigefullt och välavlönat kontraktsförslag från en av firmans största konkurrenter. Jag får delade känslor av privat näringsliv. Å ena sidan är det nedslående att mina insatser främst går till vinning för någon annan. Detta gäller framförallt okvalificerade tjänster där möjligheten till utveckling inte är så stor. Å andra sidan kan kvalificerade tjänster bli desto mer välavlönade än kommunala och statliga motsvarigheter, om man accepterar de privata villkoren.

I dagens Sydsvenskan står det om LSS-vårdpersonal som ratar privata arbetsgivare. Jag tror att det rör sig om Attendo Care som köper in sig i personlig assistans-verksamheten. Samma utveckling sker i Helsingborg. I vissa fall sker den negativa personalresponsen på att den privata sektorn skär ner bemanningsstyrkan och ökar belastningen på de som är kvar. Men vissa uppger att de stannar kvar på grund av ideologiska skäl. Det verkar som att det finns ett antal skötare och behandlare ute på gruppboenden idag som är obekväma med tanken på att vård förenas med näringsintressen. Det är intressant. Jag har inte så mycket att säga om det personligen, främst utifrån brist på erfarenhet. Politiskt sett är det privata intresset oundvikligt åtminstone inom äldreomsorgen (för många gamla 40-talister). Inom LSS har jag bara träffat en privat arbetsgivare och hon var en dålig person. Tills vidare får jag utgå från att hon inte var representativ.

Min socionomutbildning är främst inriktad på offentlig verksamhet. Faktum är att en stor del av föreläsarna har utgått från att alla elever kommer att jobba inom skånska kommuner efter examen. Alternativ finns, men de är undantag. Personalvetaralternativet som jag tittar på (det ska bli intressant att se hur situationen ser ut om ett halvår) är främst inriktad åt det privata, vilket skapar en viss spretighet, om inte total ambivalens. På en jobbansökan skulle jag dock kalla det bred förståelse eller något liknande. Jag ger mig själv en chans att bli cynisk (en ekonom skulle nog inte använda det ordet) och ge utrymme för den karriär som är mest karaktärsdanande och lukrativ, utifall att det är det jag vill i framtiden. Egentligen borde jag kanske vara en demokratins väktare och försvara de offentliga idealen och det svenska folkhemsarvet. Någon måste vara det och ibland funderar jag på om jag inte är särskilt lämpad för det. Med tiden kommer svaren.

lördag 21 juni 2008

Happy Feet/2001

Som en del av mitt sommarfilmsprojekt håller jag på att se klart på Happy Feet. Överlag är det en väldigt utdragen upplevelse, den verkar aldrig ta slut fastän jag både läser, spelar gitarr och äter mat samtidigt som jag tittar. I slutet av filmen kommer protagonistpingvinen (spelad av Elijah Wood med stepdans av Savion Glover) till ett inomhuszoo, i ett bisarrt realistiskt moment i en film som annars främst utmärks av pingviner som sjunger låtar av Prince och Earth Wind & Fire. I inomhuszooet möts protagonisten av en pingvin som i en kort sekvens reciterar HAL från 2001.

Fråga: är det konstigt att min kärlek till HAL är så stor att jag ser om scenen flera gånger? Och nästan överväger att ursäkta filmens övriga uselhet?

När jag för första gången såg 2001 i sin helhet förra sommaren kändes mellansekvensen, rymdfärden mot Jupiter, som något av det bästa jag sett i filmväg (resten av filmen är visserligen intressant och högst sevärd, men inget som berör mig lika mycket). Jag kan fortfarande få rysningar av att läsa referenser till antingen HAL eller Dave Bowman. Särskilt citat från den tidigare:

HAL: I am putting myself to the fullest possible use, which is all I think that any conscious entity can ever hope to do.

John Lennon sa en gång att 2001 borde spelas upp i kyrkor. Jag har inte fri tillgång till någon kyrka, men om inte för lång tid borde Blu-Ray och liknande HD-upplösningar, den moderna andliga upplevelsen, vara i alle mans ägo. Jag har ställt in mig på att låta 2001 bli min första högupplösta filmupplevelse. Oväntade källor (Happy Feet) har dock gett mig en föraning av upplevelsen.

Nu: Narnia.

fredag 20 juni 2008

kartläggning

Mest för egen skull och för framtida referenser, så kartlägger jag tre Hollywood-nätverk (med nätverkslänkar i kursiv text). Förslag och diskussioner är välkomna.

1. Frat pack-nätverket: Jack Black, Steve Carell, Will Ferrell, David Koechner, Seth Rogen, Paul Rudd, Ben Stiller, Jerry Stiller, Vince Vaughn, Luke Wilson, Owen Wilson

2. Judd Apatow-nätverket: Steve Carell, Michael Cera, James Franco, Bill Hader, Jonah Hill, Seth Rogen, Jason Segel, Martin Starr

3. Sofia Coppola/Wes Anderson-nätverket: Anjelica Huston, Scarlett Johansson, Bill Murray, Jason Schwartzman, Luke Wilson, Owen Wilson

torsdag 19 juni 2008

psykisk och somatisk hälsouppskattning genom numeriska skalor

Kemisk biologi är ett avancerat ämne som ligger bortom min kunskapsnivå. Därför brukar jag inte göra anspråk på att förstå hur min kropp fungerar, men jag har ändå inspirerats av vetenskapens användande av numeriska tabeller (exempelvis optikerns synskala eller det lösningsfokuserade självmätningsverktyget). Numeriska skalor förenklar världen och gör den förståelig:

1. Jag lyssnar på volym 11-14 på min mp3-spelare. Det innebär att mina öronkanaler är rena. Annars lyssnar jag på 14 och uppåt.

2. Illamående och yrsel uppstår efter en och en halv stor kopp kaffe istället för motsvarande två. Det innebär att min allmänna vakenhet har blivit effektiviserad - jag behöver mindre sömn per dygn.

3. Jag nöjer mig med ett maximum av tre deciliter torkad pasta, vilket tyder på att min magsäck inte är uttänjd efter middagar som överskriver det rekommenderade dagsintaget.

måndag 16 juni 2008

prestationer

Modern besökte mig igår.

På det stora hela var det trevligt, men det blossade upp en halvt infekterad diskussion kring min utbildning. Jag pratade om handläggarjobb, vilket sparkade igång starka reaktioner. Tydligen har hon ingen som helst respekt för kommunala handläggare och kunde inte förlika sig med tanken att jag eventuellt skulle jobba som en. Jag förklarade att det är ett ingångsjobb, måhända med dålig lön och ännu sämre löneutveckling och kanske med vissa otacksamma inslag, men det är ändå ett jobb som många skulle vara stolta över och som får anses vara ett hyfsat förstajobb med tanke på att min utbildning finns på tre skånska högskolor inom en timme från varandra. Det finns knappast någon rimlig chans till att jag skulle bli en framgångsrik förvaltningschef, professor på fakulteten eller oberoende psykoterapeut över en natt även om både mina och Annas föräldrar verkar leva med den uppfattningen.

Moderns besvikelse dämpades och övergick till allmänt peppande och framtidsplanerande när jag berättade att jag har som ambition att läsa till en dubbel examen under det kommande året. Först då accepterade hon och berömde mig. Anna påpekade senare att hon antagligen uttryckte sig på det här sättet eftersom hon visste att jag själv har haft höga mål och att jag egentligen inte vill nöja med mindre. Jag tror att det stämmer. Jag kommer att behöva jobba mycket hårdare under tiden som kommer men jag har egentligen bara att vinna på det och jag hoppas att det går vägen.

prestationer II


Utrymme för egen analogi.

lördag 14 juni 2008

onsdag 11 juni 2008

sommar

Sommarårstiden är som en stor bromskloss i levnadsapparaten. Jag har ingenting emot att vila ut efter en intensiv skoltermin, men jag hade varit nöjt med några veckor - nu är det två och en halv månad kvar till skolan börjar. Bristen på disponibel inkomst bidrar bara till att förlama upplevelsen. Jag blir alltså ganska rastlös. Förhoppningsvis hinner vi med några inspirerande utflykter under sommarens gång. Och imorgon spelar ju Ruby Suns!

Vi har satsat lite på film och böcker. Det är inledningsvis ett bra koncept. Böcker finns åtminstone att låna gratis på biblioteken (Folkbiblioteket har till exempel tagit in Cortázars samlade noveller, även om det är ganska hopplöst att försöka läsa såna samlingar - jag föredrar pocketböcker) och filmer har vi ju rätt gott om. Vi tittar på En förlorad värld, det är det bästa jag har sett på tv i år - den motsvarar mina höga förväntningar. Det är fint att dela det med Anna.

Dock verkar det som att xbox:en går på sitt sista år. Den ger högre och högre läten ifrån sig och det känns som att den kommer att lägga av snart. Den har bistått med mycket underhållning de senaste åren och har en central plats i vårt hem, så jag hoppas att det bara är en formsvacka för den att ta sig ur. Jag har ju inte ens hunnit spela Psychonauts, Panzer Dragoon Orta eller Secret of Evermore ännu och dessutom är den vår enda funktionella DVD-spelare.

fredag 6 juni 2008

vidrrr


Big Ideas (Don't get any) from 1030 on Vimeo.


Jag blir sällan överrumplad av videor på Internet, men det finns undantag. Lägg inte så stor vikt på att det är en Radiohead-cover, det är inte det som är poängen för min del.

onsdag 4 juni 2008

yrke

Från och med imorgon eftermiddag är jag examinerad socionom. Det vill säga, jag har fått alla poäng som är nödvändiga för att ansöka om ett skriftligt examensintyg.

Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till allt det här ännu.

lördag 31 maj 2008

översättare

Jag undrar ibland hur läget ser ut på den svenska skönlitterära översättarscenen. På Internet har jag läst amerikanska diskussioner om vilka tolkningar som är bäst av respektive översätta klassiker. Pågår samma diskussion i svenska rum? Jag får uppfattningen att det i Sverige främst görs ny-översättningar, vilket i så fall snarare gör ämnet till en generationsfråga. Annars är det väli mångt och mycket samma bokrea-versioner som säljs år ut och år in.

Jag tänker på översättningen av böcker ganska ofta, men det är inte alltför ofta jag får en personlig relation till personen bakom dem. Några finns dock i mitt medvetande:

Molle Kanmert Sjölander översatte Couplands "Girlfriend in a coma", som jag har försökt läsa i snart sex år men i vilken jag aldrig kommit förbi andra kapitlet. Är det boken som är usel eller är det Kanmert Sjölanders översättning som gjort den oläslig? Frågorna är många. Jag antar att jag borde söka upp en engelsk utgåva för att få definitiva svar, men jag är inte verkligen inte sugen på att köpa den boken en gång till.

Jay Rubin är ansvarig för Murakamis engelska översättningar. Det är något med den engelska texten som ger mig förtroende om att den motsvarar den japanska andemeningen väl. Detta är förstås svårt att närmare utreda utan kunskaper i japanska, men om något ska väl en kompetent översättning inväcka förtroende förutom språkliga färdigheter.

Stefan Diös är översättare för Kalle Anke & CO sedan 1985. Enligt wikipedia utmärker han sig också i pokerspel, alfapet och bordtennis. Jag får ett intryck av att han är maniskt nördig och samtidigt ett missförstått geni. Han är trots allt ansvarig för ett mångtal gröngölingsutmärkelser och tidlösa sentenser som "Milda Mesost! Det är Milda Mesost!".

Åke Ohlmarks var elitforskare i fornnordisk mytologi och översatte Snorre Sturlassons Edda till begriplig svenska. Vidare var han även ansvarig för den första och normsättande översättningen av Sagan om Ringen. Det var ett fantastiskt drag, för förutom att Ohlmarks var väldigt kompetent som översättare så hade han och Tolkien liknande utbildningsbakgrund och läggning; Tolkien var i stor utsträckning inspirerad av den german-nordiska traditionen (han har också blivit kritiserad för vissa överariska tendenser, se diskussioner kring vita, ädla krigare från norr och svarta, primitiva orcher från söder) och lånade både alver och dvärgar därifrån. Vidare utmärker sig Ohlmarks-översättningen med en rad underfundigheter - namnet Hobbington blev Hobsala och Shire, ursprungligen en brittisk provinsialindelning, blev Fylke, det norska ordet för län.

Erland Lagerlöf översatte både Iliaden (senare bearbetad av Göran Bendz) och Odysséen. Lagerlöf var släkting till Selma Lagerlöf och universitetslektor i Västerås. Jag hade nog haft höga tankar om vem som helst som lyckats med en bra översättning av Homeros verk, med hänsyn till att det både rör sig om en ganska avancerad gammalgrekiska och att allt är skrivet och översatt på hexameter. Alla verser måste alltså anpassas till en given rytm baserad på betoning och stavelselängder. Men utöver detta finns en intressant historia kring översättningens tillkomst; Lagerlöf var djupt arbetspassiviserad men blev uppmuntrad till att skriva av Albert Engström, som skänkte honom latinska uppsättningar av de båda verken från 1540.

söndag 25 maj 2008

torsdag 22 maj 2008

den gläfsande generationen

För inte så längesen diskuterade jag, Anna och Alle hur det kommer sig att moderna, svenska skådespelare inte gläfser längre. Vi nämnde både Per Oscarsson och Ernst-Hugo Järegård som representanter för den gläfsande generationen. Vid tidpunkten trodde jag att Järegård var en bit yngre, men det visade sig att det bara är ett år mellan dem.

Men gläfsandet sträcker sig ändå en bit längre. Många svenska manliga skådespelare som hade språkbräckningar, och som samtidigt inte var för pretentiösa, letade sig in på 1980-talet fram till dubbningskarriärer för filmer på Esselte-Trefa, Selecta, Cartoon, med flera. Vissa titlar har återutgivits på DVD, men mycket kom bara ut på obskyr hyrvideo som idag säljs för ganska bra summor på Tradera. Peter Harrysson var odiskutabelt flitigt anlitad för sin rösts skull - en svensk Christopher Lee. Inte sällan kunde man se filmer där flera av hans karaktärer pratar med varandra. Och då han är född 1948 kan man också konstatera att gläfsskolan överlevde det andra världskriget. Bert-Åke Varg och Stig Engström var två andra nämnvärda profiler - utan gläfs, men ändå med klart igenkännbara röster.

Jag undrar vad som har hänt med den unika röstkvalitén. Jag antar att det antingen krävde en folkhemsuppväxt utan en en formstöpande television eller en svensk teaterskola som uppmuntrar till oliktänkande - eller både och. Jag har iallafall svårt att tänka mig 80-talister låta som passivt-agressiva hundar såsom Oscarsson har gjort under sin karriär. Jag avvaktar en röstrevolution.

onsdag 21 maj 2008

sötma och sälta

Jag gick inte vidare. Det gjorde mitt hjärta lite mörkare, för tillfället.

Å andra sidan har jag precis blivit godkänd på alla poäng jag hade kvar från programmet. Så nu har jag det som behövs för en examen bortsett från vad som är kvar till det att den nuvarande kursen är slut.

hår


torsdag 15 maj 2008

söndag 11 maj 2008

lördag 10 maj 2008

rekryteringspsykologi

Jag tycker inte om jobbintervjusituationer. Ett av mina jobbigaste ögonblick förra året var när jag blev ambushad av två chefer när jag sökte det där jobbet på LSS-boendet. De ställde klassiska frågor som "Vilka är dina dåliga sidor?", vilket i situationen som rådde mest kändes förnedrande och forcerat.

Det märkliga med svenska jobbintervjuer är att de främst mäter karaktär och inte potential. Man måste vara imponerande på ett sätt som går emot jantesystemet. Sammantaget ska man vara en miniatyrmodell av idealmänniskan, som har erfarenhet, personlighet, intelligens och ett rikt socialt liv, samtidigt som man är en egen produkt med special tillämpbarhet.

Inför intervjun imorgon känner jag mig någorlunda kvalificerad. Så om något hänger min framtid på personalrekryterarnas bedömningar, alltså måste jag vara ett steg före och tänka som de tänker:

- Att ha ett socialt liv vid sidan om jobbet är avgörande. Jag intervjuade en gång en enormt duktig kille som vi inte anställde därför att han inte gjorde någonting av sin fritid.

- En kille ställde sig upp vid blädderblocket och började rita sitt liv. En annan hade med sig en mapp med bilder från sitt liv. Det ger ett avtryck hos mig och visar på initiativkraft och vilja att utmärka sig.

Jag tycker personligen inte att fritiden och yrkesmotivationen behöver vara kopplade. Men för en rekryterare blir allting en person gör, oavsett sammanhang, ett uttryck för ens jobbpotential. Jag föreställer mig rekryterare som gifter sig med andra rekryterare för att deras partners har hasselnötsögon som tyder på god disciplin.

Vad som är ännu mer anmärkningsvärt är förstås att man ska vara sitt jobb innan man ens har blivit tillsatt.

fredag 9 maj 2008

klagomålsgrupper

Alla samhällets medborgare borde vara indelade i varsin klagomålsgrupp och varsin hyllningsgrupp. Varje klagomålsgrupp skulle ha en motsvarande hyllningsgrupp och tvärtom. Gruppernas ämnen (föremål för klagomål/hyllningar) skulle vara randomiserade men förankrade i någon slags samhällsfunktion. Genom ett poängsystem skulle samhällsmedborgarna få status och materiella belöningar för hur väl de lyckas klaga och hylla, belöningar utfärdade av en särskild belöningskommitté.

Genom ständig kritik, försvar och krigföring mellan de olika pargrupperna skulle en stor saklig och kunskap uppnås, samtidigt som samhällsfunktionerna skulle raffineras. Stolthet och inlärning vore då en vardagssak.

monsieur mange-tout

Innerst inne visste jag hela tiden att dagen skulle komma då jag skulle komma att starta en blogg. Jag känner mig inte helt bekväm med det; ordet "blogg" ger mig otäcka associationer av sjangserad nutid och överpeppad kvällspress. Det var praktiskt att kringgå problemet genom att referera till mina nätdagböcker, som väl i egentlig mening saknar ett klassiskt dagboksformat i vilket fall som helst.

Men ska man göra en entré ska det vara av en god anledning. Jag saknar att skriva på svenska och jag skriver helst i vänners lag.

För att stärka mig i min etableringsprocess använder jag mig olika kraftdjur (inre representationsobjekt). Superhjälten Matter-Eater Lad, trojanen Hektor och kaffeentreprenören Arvid Nordquist står samtliga vid min sida i dagens inlägg. De stärker mig också i mitt skolarbete. Matter-Eater Lads enzymer kan bryta ner samtliga grundämnen och fysiska hinder. Hektors ledarskap och mansstyrka ger mig inspiration. Arvid ger mig koffein. I deras följe avrundar jag nu mitt första inlägg.