john cazale

Eftersom vi såg "En satans eftermiddag" igår och både jag och körsbärsninjan kände så mycket för John Cazales karaktär ville jag ge lite utrymme åt honom. Han utgör en ganska speciell plats, både i filmhistorien och i de filmer han medverkar. Som skådespelare ger han ett nervöst och lite lustigt första intryck, med sitt höga hårfäste och med ett nästan karaktäristiskt utanförskap. Så småningom vänds dock det intrycket då får man uppfattning om något mycket starkare och djupare. Detta är nog särskilt sant för Fredo, som ju blir särskilt viktig i andra Gudfadern-filmen.

Cazale dog 43 år gammal. Han spelade in Deerhunter medan han fortfarande var döende i cancer och dog kort efter att den blivit klar. Han lämnade efter sig en förvisso kort men mer eller mindre felfri filmografi:

• The Godfather ("Gudfadern", 1972)
• The Conversation ("Avlyssningen", 1974)
• The Godfather: Part II ("Gudfadern Del II", 1974)
• Dog Day Afternoon ("En satans eftermiddag", 1975)
• The Deer Hunter ("Deer Hunter", 1978)

Gudfadern-filmerna och Deerhunter vann varsin Oscar för bästa film, men samtliga filmer var nominerade. Från listan har jag sett alla utom "Avlyssningen", något som bör åtgärdas. Sammantaget är hans filmer förstås väldigt bra, de behöver ingen närmare presentation. Men de är också anmärkningsvärda eftersom så många av de bästa amerikanska skådespelarna från Cazales skådespelargeneration också finns representerade, från Hackman till Streep (det är nog främst Dustin Hoffman som lyser med sin frånvaro). "En satans eftermiddag", exempelvis, kommer jag främst att minnas för att Al Pacino spelar så oerhört bra i den. Det är filmer där flera av dagens största skådespelarlegenderna skapade sin mytos.