70-talet, en lektion i cynism

Björn och Benny: Det går rätt så bra för oss då va.

Den svenska proggrörelsen: Ni är bara kapitalets nickedockor! Girigbukarna och de amerikanska skivdirektörerna sitter och smörjer sina feta krås och ni bara serverar dem pophits. På engelska! Var är er konstnärliga integritet? Var är er kamratanda?

Björn och Benny: Vaddå, det skiter väl vi i. Vi ses om trettio år, när nyliberalismens våg har svept bort era kollektiva ansträngningar och vi har blivit miljonärer på en musikal som vi inte ens behövt skriva nya låtar till.

Den svenska proggrörelsen: Det kommer aldrig hända!

espressi

Min inställning till livet är att människan behöver rutiner och fasta hållpunkter, men att det är känslotoppar som utmärker den verkliga känslan av att leva; känslotoppar som kommer av man ställs inför det oerhörda, det oväntade eller det utmanande.

Idag drack jag två stycken dubbla espresso på varandra. Egentligen ville jag bara ha en ursäkt till att sitta kvar och fortsätta läsa "Vägen", för översättningen var bra och boken i sig var lika bra som jag minns den, så espressomuggarna fick utgöra något slags läsalibi (insikt: vanligt kaffe går långsammare att dricka och hade varit ett mer strategiskt val). Det var onekligen för mycket koffein på en gång, det kan jag lugnt konstatera med nyvunnen lärdom. Samtidigt kunde jag inte undgå att bli fascinerad, eftersom koffeinets sidoeffekter ledde mig in på ett av mina bästa filosofiska teman: psykets och somats ömsesidiga bundenhet. Följande kunde konstateras på vägen hem från kaféet:


1. Jag kände mig paranoid och trodde att folk "såg igenom mig".
2. Mina händer blev rastlösa. Jag fann mig själv trumma nervöst på mina lår och på bokhyllorna inne på Åhléns, jag tryckte och släppte och tryckte och släppte ett stycke plast i rockfickan och knäppte med fingrarna på ett sätt som inte är naturligt för mig.


Det fick mig nästan att vilja experimentera. Vad händer efter fyra dubbla espresso? Fem? På ett spelkonvent för ett antal år sen köpte jag en konventmugg, vilken fungerade ungefär som ett magiskt backstagepass. Om man visade upp muggen i konventkaféet fick man ta gratis kaffe. Den dagen drack jag ungefär ett dussin koppar, med lite varm choklad inslängt emellanåt. Det slutade med att jag låg på en skolbänk och såg takbelysningen glida fram och tillbaka i sidled, samtidigt som jag lyssnade på Marvin Gayes "If I Should Die Tonight". Sen spelade jag igenom hela Super Mario Bros.

Jag tror min kropp är ganska balanserad nu. Filmjölk, c-vitamin och panodil löser det mesta. Nu ska jag sova lite i soffan och se hur jag uppfattar världen när jag vaknat igen.

#arsonist_watchlist

Joined #arsonist_watchlist.


bob_le_flambeur: mitt bästa var i realtid

bob_le_flambeur: jag såg en rökpelare när jag var ute och gick. tänkte att det var en spis som stod på men fick sen höra att de var anlagt

Stella54: spännande :O) du skulle stannat kvar!!

bob_le_flambeur: det var på tiden innan aw, nu hade jag varit mer på min vakt.

NoWorriesNoRegrets: Påminner om en historia jag hörde, den var också 1:1. Min kusin hörde en brandvarnare och trodde att dwet var hans egen lägenhet men det visade sig att det kom från en granne i samma hus

NoWorriesNoRegrets: inte säker på om det var anlagt men tydligen hade inte allt stått helt rätt till i den lägenheten så att...

bob_le_flambeur: det senaste jag hörde var tidigare i månaden, polisradion i ängelholm??

Dog_x_Dog: ja fy fan

Stella54: jag hade kunnat se den, kanske inte 1:1 men 1:2 eller 1:3 eller så. iaf lite uppståendelse

NoWorriesNoRegrets: Jag klarar inte riktigt 1:1. för mycket stress och ångest och det kan vara olagligt att inte hjälpa till. 1:2 är bra, skadan är redan skedd men det finns fortfarande lite deperation... ??

Stella54: fast jag kan lika gärna tycka om att komma säg dan efter

bob_le_flambeur: eller långt efter. ruiner också. måste inte ens vara mordbrand.

NoWorriesNoRegrets: Mordbranden gör att det inte bara är en olycka. Olyckor händer när jag tappar nånting på golvet. Mordbränder är på riktigt.

Stella54: ja

bob_le_flambeur: destruktivt.

Dog_X_Dog: min ultimata skulle vara att se en 1:1, men liksom inne i huset. jag skulle inte alägga den men ändå

Dog_X_Dog: ta mig in och se allt

prinsessa på vift

det perfekta postmoderna samhället

Roy Andersson använde sig av ett stilgrepp i både "Sånger från andra våningen" och "Du levande" som jag tyckte mycket om. Genom att blanda halvantik 1900-tals-rekvisita, som fick tittaren att associera till folkhems-Sverige, med hintar om modernitet formade han ett samhälle som var i stort sett tidlöst. Kombinationen blev någon form av visualisering av det ideal som jag tror att många svenskar bär med sig av Sverige, med det ena benet i nedärvda socialdemokratiska grundvärderingar och det andra benet i något flyktigt och odefinierat.

Arbetsförmedlingens reklamfilm för Stafetten-kampanjen är uppbyggd efter samma modell. Nästan alla miljöer, vare sig de är på landsbygden eller i Stockholm, är miljöer som i stort har sett likadana ut de senaste fyrtio åren eller så. Typsnitten som används, exempel de inne på nyhetskontoret, är standardiserade och obundna. I samma svep som vi får se en polis som verkar vara av invandrarbakgrund, en nutidsmarkör, får vi se en gammal flaskfabrik och en stämpelklocka. Stafetten-filmen är tydligen regisserad av Tom Malmros. Huruvida den är en hyllning till Andersson eller inte kan jag bara låta vara osagt. Men ändå undrar jag om inte både Andersson och Malmros visar upp det perfekta postmoderna samhället och, kanske, den perfekta socialdemokratiska utopin: moderna värderingar och framsteg med gårdagens solidariska samhälle och arbetarklasskultur.