vad mer finns det egentligen att säga

alla tv-spel någonsin

I mitt huvud håller jag på att pröva tesen att alla tv-spel som någonsin gjorts kan sorteras in i ett kontinuum som representeras av två extremer, varav det ena är Pachinko och det andra är Fia med knuff.



Pachinko är ett slags kabinettspel som underhåller många japanska affärsmän efter jobbet, som en typ av mental avslappning. I pachinko kan man vinna priser, men det är för många mest känt för sin meditativa poänglöshet. TV-spel i pachinko-änden av kontinuumet kännetecknas av automatik och hemmatrygghet, exempelvis rollspel med fokus på att gå upp i nivåer (World of Warcraft) och pusselspel som följer givna algoritmer (Tetris).

Fia med knuff, å andra sidan, är ett spel som triggar spelarens känsla att bemästra sin situation och inte minst vinna över någon annan. Ett visst mått av slump kan finnas, men inte så mycket att det inte kan överkommas med skicklighet eller vana. Exempel på spel i Fia med knuff-änden av kontinuumet är snabba actionorienterade spel med mycket öga-hand-koordination (Street Fighter) och krigsspel som med fördel spelas i sällskap (Halo).

Den viktigaste skillnaden mellan Pachinko och Fia med knuff ligger i mentaliteten som respektive extrem förutsätter eller till och med frammanar. Båda är former av förströelse, men där den ena är passiv är den andra mer aktiv. Det hindrar givetvis inte ett Pachinko-spel från att kräva närvaro eller ett Fia med knuff-spel från att gå på tomgång, men förutsättningarna skiljer sig.

Min uppfattning är vidare att många spel med så kallade berättarpretentioner (Final Fantasy) och abstrakta eller konstnärliga förtecken (Katamari Damacy) lägger sig någonstans i mitten. Alla element av historieberättande för spel närmare Pachinko, eftersom det gör spelaren passiv, på samma sätt som konstnärlighet har en tendens att tillföra intraspektion.

tema: förädling. del 1. I, Robot.

Från IMDB.com:

The movie originally started as a screenplay entitled "Hardwired", a classical-style murder mystery that read like a stage play, and was very much in the spirit of Asimov's "three laws" mysteries. When the original "Hardwired" script eventually reached Fox, after being developed at Disney with director Bryan Singer, new director Alex Proyas and writer Jeff Vintar opened up the story to fit a big-budget studio film. When Fox acquired the rights to Isaac Asimov's story collection, Vintar spent two years adapting Hardwired to serve as a tenth story in the Asimov canon, complete with Susan Calvin and the Three Laws of Robotics. Hillary Seitz worked at one point as script doctor. Writer Akiva Goldsman came on late in the process to tailor the script to Will Smith.

Alltså:

1. Författare 1 skriver en pjäs vid namn "Hardwired".

2. Pjäs kommer till Fox Studios och blir omarbetat av författare 2, med flera.

3. Fox Studios förvärvar tillstånd till en filmatisering av "Jag, Robot". Författare 2 arbetar därpå i två år tillsammans med författare 3 för att göra om "Hardwired" till en del av "Jag, Robot".

4. Författare 4 anpassar manuset till Will Smith.

5. Film släpps som "I, Robot".

6. Amazon.com säljer ny utgåva med av boken "I, Robot" med Will Smith-omslag.

Penis im Penis: intelligentians mandom

Påstående: Uppfattningen om ens egna kön är en spegling av samhällets uppfattningar om kroppens plats i det allmänna medvetandet. Bevarelsedriften och släktbevarandet är bara en blygsam komponent i sammanhanget, det avgörande är värderingar som med tiden saknar kontur. Dagens idrottare har täckta genitalier, medan antika Greklands olympier tävlade fullt nakna för allmän beskådan. Uppfattningar kring penisens plats i samhället har under loppet av hundra generationer ändrat karaktär.

Som med det mesta sitter åsikter och insikter mellan öronen på caput publicus, folkets huvud, eller kanske rent av i betraktarens öga. För mig blev detta särskilt tydligt efter ett besök på ett klassiskt inrättat badhus i Budapest: gamla skäggiga män vädrade sina snoppar ogenerat, likt tallkottar böljandes för vinden. Det var en syn som var fullständigt avväpnande, oavsett tidigare förutfattade meningar om nakna män och deras varande.

Fulhet eller komisk klumpighet. Det tror jag är penisens roll i dagens samhälle, i den mån den inte är helt osynliggjord. Gladporrens anfäktare Ricky Brusch springer inte längre naken i snön. Ju mer distanserad och existentiell betraktaren är, desto mer verkar också penisens absurditet framträda. Sartres "Äcklet" når sin vämjelseklimax med fokuspunkt på une forêt de verges bruissantes, "en skog av susande manslemmar":

Och den som somnar i sin sköna säng i sitt trevliga varma rum vaknar alldeles naken liggande på en blåaktig jord i en skog av susande manslemmar, som reser sig röda och vita upp mot himlen som skorstenarna i Jouxtebouville, med stora testiklar som sticker halvvägs upp ur marken, ludna och svällande som lökar.

Likväl använder sig Leonard Cohen i sin debutroman "Sköna förlorare" av en dråplig liknelse:

Kom tillbaka, skrek F. och drog i min slaka kuk som i ett klockrep, skakade den som en matsalsklocka i handen på en societets-värdinna som vill ha in nästa rätt.

Det absurda är penisens grundförutsättning. Den är ful och står för fula saker. Därmed genialiteten i Amon Düül II:s "Phallus Dei". Gud skapade Adam till sin avbild, vilket också medför att penisen, som på sin höjd är ett klumpigt appendix, är en spegling av Herren på samma villkor som resten av kroppen. Guds fallos, det omnipotenta könsorganet, från vars skapelse resten av mänskligheten tagit sin form.

det genomsnittliga livet