måndag 1 december 2008

sebastian learns to rock, del 3


sebastian learns to rock, del 3: Judas Priest, "British Steel" (1980)


Judas Priests "British Steel" utgör en ny slags diskurs i sebastian learns to rock. Rocken är nu inte styrd av paranoia eller styrka, som vi har sett i de två tidigare delarna. Nu handlar det mer om yta, breda ben och kommersialistisk lättillänglighet. Det är en sida av hårdrocken som kräver ett särskilt sinnestillstånd, vilket jag kommer till. Låt oss börja från början.

"British Steel" inleds med "Breaking the Law", den mest namnkunniga Judas Priest-låten och en relativt stor mainstream-framgång. Redan här tvingas man ta ställning till bandet: det går inte att ta låten på fullt allvar, men man kan åtminstone tycka om den för vad den är (och det bör man göra, den är sjukt söt). Det är också symptomatiskt för hela "British Steel". Man kan aldrig riktigt komma sångaren Rob Halford eller resten av Judas Priest nära in på livet, men de försöker verkligen rocka hårt. Rob Halford sjunger och vibrato-ylar om vartannat och följs upp av intensiva gitarrsolon och ofta publikfriande motorcykel-gitarriff. "British Steel" är inte helt utan poänger, men i ett större sammanhang tror jag att vi ser grunden läggas för kommande åttiotals-hårgrupper, från Poison till Twisted Sister till Whitesnake.

Resten av "British Steel" följer till stor del stämningen som sätts i "Breaking the Law", med vissa variationer. Kvalitén är inte genomgående ("United" är, måste jag erkänna, den enskilt sämsta låten hittills i det här projektet) och låtarna har viss del lite olika karaktär. "Grinder" exempelvis, för tankarna till musiker som Alice Cooper medan andra låtar får en att hastigt tänka på band som Queen (i "Metal Gods", en låt med en otippat nostalgisk refräng) och Iron Maiden (i avslutande "Steeler"). Det väsentliga med "British Steel" är dock att oavsett om skivan väl saknar djup så saknas verkligen inte engagemang. Rob Halford gör verkligen hårdrocken till sin och man känner definitivt av hans entusiasm. Ibland är det möjligtvis lite väl ansträngt, men egentligen aldrig helt opassande. Det är detta jag försöker närma mig i det första stycket, bristen på tematiskt djup och angelägenhet kompenseras av regelrätt ös och en kärlek till musik i allmänhet och hårdrock i synnerhet.

En av skivans höjdpunkter, i min uppfattning, är "Don't Have to Be Old to Be Wise". Det är en låt där alla för- och nackdelar som är genomgående för "British Steel" samlas och skapar en välbalanserad enhetlighet. Låten låter absurt mycket som AC/DC, med lite inslag av Thin Lizzy, men när man kommit över det faktumet så återstår en låt där Judas Priest både är oerhört samspelta och inspirerade. Rob Halford tänjer väldigt mycket på sitt ylande och verkar ärligt talat ha väldigt kul och må väldigt bra, vilket gör mig glad.



Nästa gång: Deep Purple, "Machine Head" (1972)

3 kommentarer:

Meme sa...

De verkar ha växt en aning sedan du tog upp dem igen? Fast det kanske bara var United som var riktigt hemsk.

Jag gillar för övrigt upplägget med skivomslag-mitt-i-texten, ser snyggt ut.

marängteorin sa...

United är riktigt hemsk. Jag klarar inte av den. Och Living After Midnight, skivans andra stora hit efter Breaking the Law, är alldeles för kommersiell för att jag ska kunna orka med den. Och Rapid Fire är bara blaha, låttiteln till trots. Så det är inte en felfri skiva på något sätt, men den vinner ändå en del på sin charm och uppriktighet.

Balloonfighter sa...

NWOBHM fick vi lära oss på musvet A. det är en så ocatchy förkortning.