"tv-seriestatistik" eller "uppskattandet av gyllene åldrar"

Det sägs att man inte vet vad man har förrän det är borta. När det kommer till populärkultur gäller kanske snarare att man inte vet vad man har förrän det har tappat momentum och ebbat ut i något mindre inspirerande. Det är förvisso så att det varje år utan undantag skapas bra populärkultur, men det kommer tillfällen när en subkultur, krets eller scen är extra inspirerad och befinner sig i the flow, fram till att det mesta som har kunnat sägas har blivit sagt. Sextiotalets popmusik. Sjuttiotalets filmer. Åttiotalets indiescen. Nittiotalets tv-spel. Nollnolltalets tv-serier!

Nollnolltalet har haft en häpnadsväckande koncentration högkvalitativa tv-serier. Klassiska tv-serier har producerats under hela 1900-talet, men frågan är om det någonsin tidigare har funnits så många bra serier samtidigt. För min egen nyfikenhets skull sammanställde jag en lista på 42 tv-serier som sänts under nollnolltalet för att se just under vilket år som flest tv-serier överlappade. Från urvalet hade jag sett allt eller stora delar av ungefär hälften av serierna, övriga hämtade jag från diverse årtiondesummeringar. Den tidigast påbörjade tv-serien var "Oz" (1997), den senast påbörjade var "Community" (2009). Poängen delades till vart och ett av åren 2000-2009 som en tv-serie var verksam enligt IMDbs datering. Exempelvis gick "Extras" mellan 2005 och 2007, vilket gav ett poäng var till åren 2005, 2006 och 2007.

Sammanställningen blev som följer:

2000 - 11 p
2001 - 14 p
2002 - 15 p
2003 - 19 p
2004 - 20 p
2005 - 25 p
2006 - 28 p
2007 - 23 p
2008 - 17 p
2009 - 18 p


Om rena siffror betyder något så kan perioden 2003-2007 vara de bästa åren för tv-serier som någonsin varit, med en topp år 2006. Det säger visserligen inget om kvalitén inbördes, tv-serierna kan ha peakat när som helst under sina sändningsår, samtidigt som fantastiska tv-serier fanns spridda över hela decenniet. Även det poängmagra 2000 hade "Futurama" och "Nollor och nördar". Men onekligen var det något speciellt med åren 2003-2007, som tillsammans fångar tre fjärdedelar av samtliga serier på listan, inklusive de fyra årstiderna ("the Sopranos", "Vita huset", "the Wire" och "Mad men").

oväntat användande av utropstecken

Anonym: Dystymi är kronisk lätt depression ungefär. Ofta börjas det redan i tidiga barndomen!

02:44

Klockan är snart tre. Min hjärna är mosig och mina kroppsvätskor är i obalans. Tröttheten gör mig ledsen och nedstämd, vilket jag utnyttar för att tänka på äckliga saker:

gnäggande hästar täckta av efterbörda

När jag gäspar rinner det tårar från höger öga, mitt affektiva öga. Snart ska jag sova. När jag vaknar imorgon kommer jag att vara glad igen och då kommer det här inlägget att känna rätt så främmande.

pod

Jag äter frukost och lyssnar på en podcast om socialt arbete med cancerdrabbade barn, med fil dr Barbara Jones. Jag imponeras av amerikanska socionomer, de har en akademisk men träffsäker jargong, vilket skänker förtroende. Den svenska socionomutbildningens betoning på diffusa begrepp som social kompetens och tyst kunskap ("tacit knowledge") är till viss del beklämmande, det ger incitament för att inte utveckla en begreppsapparat som konkretiserar färdigheter, vilket i vidare led gör den sociala praktiken mindre vetenskapligt underbyggd.

Jag har lärt mig ett par grundläggande saker kring pediatrisk onkologi. För det första är cancer i viss utsträckning bundet till ålder: barn och tonåringar och vuxna utmärks av olika cancertyper, där den vanligaste barncancersjukdomen är leukemi. Vidare skiljer sig cancer mellan olika socioekonomiska grupper: vita amerikanska barn lider dubbelt så stor risk som svarta barn i samma ålder att få någon form av barndomscancer.

Mycket av det kurativa arbetet i podcasten klingar bekant med både palliativ vård såväl som dynamiskt krisarbete: hjälp med chocken inför diagnosen, stödsamtal och coping, kliniska bedömningar samt vad som benämns i podcasten som "eco-systemic practice" (vilket kan belysas i citatet "when a child has cancer, the whole family has cancer") vilket i praktiken ungefär motsvarar "psykosocial kompetens".

En aspekt av praktiken är att anförskaffa resurser utifrån både formella och informella kontakter:

One of the most dramatic occurences that I can think of, that I think many of my pediatric oncology social work colleagues probably have similar stories, is, uhm, a young boy who was facing the end of his life. And he was well maintained in the hospital, and what I mean by that is his pain was under control, his family was supporting him, but he really, really wanted to see.... His uncle, who lived in Puerto Rico, one last time. And the kid was able to articulate that and the family didn't have the resources to get the uncle here from Puerto Rico. So what are we gonna do? So we work with all these amazing organisations, that provide... There are many organizations that actually will provide free flights for kids to get treatment, not as many for families, but we spent one very long day on the phone with everyone I could think of until I was able to get an organization to agree to fly that uncle for free from Puerto Rico to upstate New York, so this boy could see his uncle. And sure enough, after we got that uncle there the boy died. And he needed to have his uncle there, so sometimes getting resources is beyond what we might think about in another setting.

En annan aspekt av arbetet rör etiska frågor och utformningen av acceptans från både vårdnadshavare och barn. Barnen är inte myndiga att föra egen talan, de saknar med andra ord slutlig kontroll att bestämma över sin vård. Däremot vägs deras åsikter in i beslutsfattandet och det anses viktigt att de har förståelse för de ingrepp som ska göras (exempelvis för små barn som utrustas med en Port-A-Cath). Den amerikanska sjukvårdskontexten verkar ge upphov till etiska dilemmor: i Sverige skulle vi inte tveka överhuvudtaget till att erbjuda omfattande cancervård till ett sjukt barn, men i ett USA där inte alla har en grundläggande sjukförsäkring kan en behandling medföra omfattande ekonomiska påföljder, särskilt för en familj vars ekonomi redan är ansträngd.

Diskussionen kring etiska spörsmål följs av en redogörelse för hur ett stöd kan få en praktisk utformning:

Children and families often need a witness to the experience, so just being present and figuring out how to be there, without being intrusive, figuring out how to offer interventions that may be non-verbal. That may... You know, sometimes it's about struggling with your own futility, because you feel like you want to do so much, you're probably pretty hard-connected to the family... And you can't take it away. You can't fix it. You can't even take the pain away, you don't have the right to. So how am I going to sit there, getting comfortable witnessing pain. It sounds kind of harsh, but really, being in the presence of that and not shrinking is incredibly supportive. If you think about all the times in your life when you've been really struggling with something, to have somebody who will just listen, and says to you: I can't fix this, but I am not going away. I'll be here. That's the intervention.

Det verkar sammantaget finnas många svåra men också intressanta sidor av arbetet. Podcasten avslutas med att snabbt nämna familjemedlemmars benägenhet att vilja skydda varandra från smärta, både utifrån det sjuka barnet som inte vill avslöja för sina föräldrar att det är döende som för föräldrarna som inte vill berätta för sitt barn att det inte har lång tid kvar. Det är önskemål som kan krocka med en önskan om en god "end of life planning", möjligheten till att planera och strukturera upp ens sista levande tid. Men även överlevande patienter kräver en god insats, det sjuka barnet som är för ungt för att helt förstå omfattningen av sin sjukdom kommer att växa upp och behöver lära sig mer om sin situation, både för den egna förståelsens skull som för samhällets intresse att förebygga canceråterfall.

dharma

Mitt livs största uppenbarelse var när jag insåg att vara troende kristen innebär att faktiskt fullt ut tro på bibelns ord och på Jesus som Guds son och att ta händelserna i nya testamentet för sanna. För mig var evangelierna omfattande metaforer för livets oförklarliga under och antog att andra uppfattade dem på samma sätt. Det var i och med den uppenbarelsen som jag insåg att jag inte är kristen. Jag tror inte på Jesus som Messias, även om jag tror på det oförklarliga, vilket gör mig till en agnostiker. Jag är förvisso inte säker på vad en nytestamentlig övertygelse skulle ha för påverkan på mitt liv oavsett. Maslovs konstaterande av människans behov av självförverkligande är för mig en fullgod förklaring för vår andliga strävan - när alla andra hinder är undanröjda kan människan hänge sig åt att uppnå sin fulla potential, en hängivelse som är baserad på både intuition och kulturella koder. Det stora i det lilla.

doktorer

This is so demeaning. I have a PhD in film! (Kritikern, 1994)

Svenskar är inte så noga med akademiska titlar. Dock förundras jag över det oräknade användandet av doktorsepitetet. För många är "doktor" synonymt med läkare, men de flesta läkare har inte disputerat, alltså nått medicine doktors-grad. Den övervägande delen av svenska läkare har läst en utbildning på omkring fem år, att jämföra med medicine doktorer som alltså utöver det också har läst en doktorandutbildning på ett antal år.

Det märkliga i sammanhanget är att epitetet bara går åt ett håll. För samtidigt som läkare ogrundat kallas doktorer (även av vårdpersonal, enligt min erfarenhet) så tillåter inte jantelagen eller du-reformen andra som har disputerat att kalla sig själva för doktor, oavsett hur länge de har jobbat på sin avhandling (normalt sett sex år) och oavsett hur viktiga resultat de har fört fram i sin forskning. På sin höjd får de skriva "fil dr" på sitt visitkort eller i debattartiklar i Sydsvenskan. Jag hade haft förståelse för om man drog folk över en kam också i det akademiska och exempelvis kallade alla docenter, licentiater, lektorer och professorer för doktor utan särskiljning, men den traditionen finns inte. Vad jag sett är det bara läkare som får fördelaktig särbehandling.

Att läkare i dagligt tal automatiskt föräras med doktorstitlar är märkligt, men det är något som kan ha vissa förklaringar:

1. Utomlands är man mer bestämd med akademiska titlar och vilka tjänster de ger tillgång och det kan då finnas en mer nära koppling mellan vissa läkartitlar och doktorsgrader (jämförelsevis finns det i USA också en mer nära koppling mellan kliniskt socialt arbete, alltså kuratortjänster, och mastersexamina - men i Sverige finns ingen möjlighet att läsa till sig DSM-IV eller patologi på samma sätt, det blir istället en vidareutbildning som öppenvården får svara för). Dock medför den medvetna kopplingen mellan arbetsmarknaden och akademiska grader att man också tar till vara på akademiska grader som inte är relaterade till medicin. Det är därmed uppmuntrat att kalla sig för doktor om man har disputerat, vilket inte är fallet i Sverige.

2. Läkarkåren har en nära koppling till forskningsvärlden. Det naturvetenskapliga, det hälsovetenskapliga och det biomedicinska har alltid fått goda forskningsanslag och de är prioriterade forskningsgrenar. Detta gör att sjukvårdspersonal uppmuntras till att doktorera och publicera nya rön, på ett annat sätt än vad som sker i andra verksamheter, där en doktorsgrad kanske främst är ett tecken på att man är ett ambitiöst läshuvud.

3. Läkare representerar en idéhistorisk bild av den Bildade. I dagens samhälle är högre utbildning förhållandevis utbrett, men så har inte alltid varit fallet. Det är snarare något som kommit att bli folkligt etablerat i modern tid, särskilt bland sjuttiotalister och framåt. Men både då, i det lågutbildade bonde- och statarsamhället, som nu, i det moderna IT-samhället, är läkare en auktoritet på den skolbildning som rör den biologiska människokroppen, något som är så pass väsentligt att bildningsdigniteten har bibehållits.

Doktorsepitetet, som det används idag, bekräftar därmed patienten som obildad, en nedärvd anakronism. Man bör komma ihåg att kritiska patienter får bättre diagnoser. Om vi utgår från att läkarna är läkare och inte automatiskt är doktorer (det latinska "doctor" betyder lärare och syftar till någon som är så kunnig i sitt ämne att han eller hon kan undervisa andra) så öppnar vi upp för en mer konstruktiv dialog på en yrkesmannamässig basis - vilket definitivt kan göras utan att läkarnas bedömningar undermineras.

doppelgänger corner

DAG 1


skåda, min son (tillika god vän)

skåda optimismens högborg:



FADER jag ser den, jag blir liksom exalterad och själsligt upphöjd av möjligheterna däri

son, du kommer att lida och du kommer att gråta både glädjetårar och smärtotårar. du kommer att åldras tjugo år på tjugo dagar, men när allt är över kommer du att vara självständig. du kommer att vara en man.


DAG 2

Fader höll mig i handen. Han verkade så allvarlig och bestämd. Vart ledde han mig? Förde han mig mot mänsklighetens spelrum, så som Orfeus försökte föra Eurydike ut ur underjorden. Din blick kommer väl inte att svika oss båda, Fader? Tala med mig, Fader!

Din syster är redan där. Halva din syster. Det är så svårt att förklara, om det bara fanns ord. Du ska få se. Det är oundvikligt, outplånligt.


DAG 3


Fadern och sonen stod utanför optimismens högborg och andades tungt av respekt. Dörren framför dem var prydd med en gigantisk kläpp. Fadern tog tag i kläppen och slog mot dörren. Det var som att se två naturkrafter mötas. Dörren öppnades och byggnadens inre visade sig. Innanför dörren var enbart en lång, nedåtgående spiraltrappa.

Fadern: Vi har inget val. Vi måste följa trappan.

Sonen: Hur mår min syster? Kommer allt att vara bra?

Fadern: Kom.


DAG 4

Systern: Så, nu förstår du hur jag har kommit att bli halv och hur våra liv i fortsättningen kommer att utvecklas i parallella led.

Sonen: Allt är så oerhört. Din berättelse. Den här byggnaden. Musiken.


DAG 5

fiskar

"Mamma, vad är det här för fiskar? Varför ligger de här?"

"Det är pappas fiskar, han ska rensa dem. Rör dem inte."

Fyra fiskar inslagna i blött tidningspapper. De var tillräckligt stora för att räcka till mat för säkert tio femton personer. Johan sträckte sig efter den störste av dem och smekte dess rygg och fenor. Den kändes kall och hal. Lukten av saltvattenshav steg upp i hans näsa.

"Jag sa till dig att inte röra! Gå ut ur köket!"

Mamma schasade ut Johan ur köket med bestämdhet och återgick sedan till sin förkovring. Johan gick till sitt rum och la sig på sin säng. Hans väggar var blå. Han höll sina händer framför sitt ansikte och tittade på dem. De var fortfarande blanka av fisk. Han slickade på dem. Så salta. Därefter gömde han händerna under sin huvudkudde, nästan som om han kramade om den. Han somnade snart.

Sömnvärlden var märkligt bekant. Han hade haft den här drömmen innan.

"Där är mannen som kommer att jaga mig. Jag springer från honom."

"Stanna, Johan! Stanna! Du måste rädda mig! Du är den ende som kan rädda mig!"

Johan stannade inte. Han började ta simtag i luften eftersom han var rädd för att dö. Simtagen gjorde ingen nytta. Mannen kom närmare.

Drömmen tog slut där. Johan reste sig ur sängen och gick in i vardagsrummet, lätt skärrad.

"Där är du! Vi har ropat på dig i säkert fem minuter."

Pappa hade kommit hem och tillagat fiskarna. Han log inte.

"Det här är det sista vi någonsin kommer att äta tillsammans. Ät maten och tänk på vad den betyder för er. Vad den betyder för oss. Ni kommer inte att kunna göra om det."