översättare

Jag undrar ibland hur läget ser ut på den svenska skönlitterära översättarscenen. På Internet har jag läst amerikanska diskussioner om vilka tolkningar som är bäst av respektive översätta klassiker. Pågår samma diskussion i svenska rum? Jag får uppfattningen att det i Sverige främst görs ny-översättningar, vilket i så fall snarare gör ämnet till en generationsfråga. Annars är det väli mångt och mycket samma bokrea-versioner som säljs år ut och år in.

Jag tänker på översättningen av böcker ganska ofta, men det är inte alltför ofta jag får en personlig relation till personen bakom dem. Några finns dock i mitt medvetande:

Molle Kanmert Sjölander översatte Couplands "Girlfriend in a coma", som jag har försökt läsa i snart sex år men i vilken jag aldrig kommit förbi andra kapitlet. Är det boken som är usel eller är det Kanmert Sjölanders översättning som gjort den oläslig? Frågorna är många. Jag antar att jag borde söka upp en engelsk utgåva för att få definitiva svar, men jag är inte verkligen inte sugen på att köpa den boken en gång till.

Jay Rubin är ansvarig för Murakamis engelska översättningar. Det är något med den engelska texten som ger mig förtroende om att den motsvarar den japanska andemeningen väl. Detta är förstås svårt att närmare utreda utan kunskaper i japanska, men om något ska väl en kompetent översättning inväcka förtroende förutom språkliga färdigheter.

Stefan Diös är översättare för Kalle Anke & CO sedan 1985. Enligt wikipedia utmärker han sig också i pokerspel, alfapet och bordtennis. Jag får ett intryck av att han är maniskt nördig och samtidigt ett missförstått geni. Han är trots allt ansvarig för ett mångtal gröngölingsutmärkelser och tidlösa sentenser som "Milda Mesost! Det är Milda Mesost!".

Åke Ohlmarks var elitforskare i fornnordisk mytologi och översatte Snorre Sturlassons Edda till begriplig svenska. Vidare var han även ansvarig för den första och normsättande översättningen av Sagan om Ringen. Det var ett fantastiskt drag, för förutom att Ohlmarks var väldigt kompetent som översättare så hade han och Tolkien liknande utbildningsbakgrund och läggning; Tolkien var i stor utsträckning inspirerad av den german-nordiska traditionen (han har också blivit kritiserad för vissa överariska tendenser, se diskussioner kring vita, ädla krigare från norr och svarta, primitiva orcher från söder) och lånade både alver och dvärgar därifrån. Vidare utmärker sig Ohlmarks-översättningen med en rad underfundigheter - namnet Hobbington blev Hobsala och Shire, ursprungligen en brittisk provinsialindelning, blev Fylke, det norska ordet för län.

Erland Lagerlöf översatte både Iliaden (senare bearbetad av Göran Bendz) och Odysséen. Lagerlöf var släkting till Selma Lagerlöf och universitetslektor i Västerås. Jag hade nog haft höga tankar om vem som helst som lyckats med en bra översättning av Homeros verk, med hänsyn till att det både rör sig om en ganska avancerad gammalgrekiska och att allt är skrivet och översatt på hexameter. Alla verser måste alltså anpassas till en given rytm baserad på betoning och stavelselängder. Men utöver detta finns en intressant historia kring översättningens tillkomst; Lagerlöf var djupt arbetspassiviserad men blev uppmuntrad till att skriva av Albert Engström, som skänkte honom latinska uppsättningar av de båda verken från 1540.

concierto

den gläfsande generationen

För inte så längesen diskuterade jag, Anna och Alle hur det kommer sig att moderna, svenska skådespelare inte gläfser längre. Vi nämnde både Per Oscarsson och Ernst-Hugo Järegård som representanter för den gläfsande generationen. Vid tidpunkten trodde jag att Järegård var en bit yngre, men det visade sig att det bara är ett år mellan dem.

Men gläfsandet sträcker sig ändå en bit längre. Många svenska manliga skådespelare som hade språkbräckningar, och som samtidigt inte var för pretentiösa, letade sig in på 1980-talet fram till dubbningskarriärer för filmer på Esselte-Trefa, Selecta, Cartoon, med flera. Vissa titlar har återutgivits på DVD, men mycket kom bara ut på obskyr hyrvideo som idag säljs för ganska bra summor på Tradera. Peter Harrysson var odiskutabelt flitigt anlitad för sin rösts skull - en svensk Christopher Lee. Inte sällan kunde man se filmer där flera av hans karaktärer pratar med varandra. Och då han är född 1948 kan man också konstatera att gläfsskolan överlevde det andra världskriget. Bert-Åke Varg och Stig Engström var två andra nämnvärda profiler - utan gläfs, men ändå med klart igenkännbara röster.

Jag undrar vad som har hänt med den unika röstkvalitén. Jag antar att det antingen krävde en folkhemsuppväxt utan en en formstöpande television eller en svensk teaterskola som uppmuntrar till oliktänkande - eller både och. Jag har iallafall svårt att tänka mig 80-talister låta som passivt-agressiva hundar såsom Oscarsson har gjort under sin karriär. Jag avvaktar en röstrevolution.

sötma och sälta

Jag gick inte vidare. Det gjorde mitt hjärta lite mörkare, för tillfället.

Å andra sidan har jag precis blivit godkänd på alla poäng jag hade kvar från programmet. Så nu har jag det som behövs för en examen bortsett från vad som är kvar till det att den nuvarande kursen är slut.

hår

life on mars utan life on mars

Coupling. The Office. Life on Mars.

molto orpon

rekryteringspsykologi

Jag tycker inte om jobbintervjusituationer. Ett av mina jobbigaste ögonblick förra året var när jag blev ambushad av två chefer när jag sökte det där jobbet på LSS-boendet. De ställde klassiska frågor som "Vilka är dina dåliga sidor?", vilket i situationen som rådde mest kändes förnedrande och forcerat.

Det märkliga med svenska jobbintervjuer är att de främst mäter karaktär och inte potential. Man måste vara imponerande på ett sätt som går emot jantesystemet. Sammantaget ska man vara en miniatyrmodell av idealmänniskan, som har erfarenhet, personlighet, intelligens och ett rikt socialt liv, samtidigt som man är en egen produkt med special tillämpbarhet.

Inför intervjun imorgon känner jag mig någorlunda kvalificerad. Så om något hänger min framtid på personalrekryterarnas bedömningar, alltså måste jag vara ett steg före och tänka som de tänker:

- Att ha ett socialt liv vid sidan om jobbet är avgörande. Jag intervjuade en gång en enormt duktig kille som vi inte anställde därför att han inte gjorde någonting av sin fritid.

- En kille ställde sig upp vid blädderblocket och började rita sitt liv. En annan hade med sig en mapp med bilder från sitt liv. Det ger ett avtryck hos mig och visar på initiativkraft och vilja att utmärka sig.

Jag tycker personligen inte att fritiden och yrkesmotivationen behöver vara kopplade. Men för en rekryterare blir allting en person gör, oavsett sammanhang, ett uttryck för ens jobbpotential. Jag föreställer mig rekryterare som gifter sig med andra rekryterare för att deras partners har hasselnötsögon som tyder på god disciplin.

Vad som är ännu mer anmärkningsvärt är förstås att man ska vara sitt jobb innan man ens har blivit tillsatt.

klagomålsgrupper

Alla samhällets medborgare borde vara indelade i varsin klagomålsgrupp och varsin hyllningsgrupp. Varje klagomålsgrupp skulle ha en motsvarande hyllningsgrupp och tvärtom. Gruppernas ämnen (föremål för klagomål/hyllningar) skulle vara randomiserade men förankrade i någon slags samhällsfunktion. Genom ett poängsystem skulle samhällsmedborgarna få status och materiella belöningar för hur väl de lyckas klaga och hylla, belöningar utfärdade av en särskild belöningskommitté.

Genom ständig kritik, försvar och krigföring mellan de olika pargrupperna skulle en stor saklig och kunskap uppnås, samtidigt som samhällsfunktionerna skulle raffineras. Stolthet och inlärning vore då en vardagssak.

monsieur mange-tout

Innerst inne visste jag hela tiden att dagen skulle komma då jag skulle komma att starta en blogg. Jag känner mig inte helt bekväm med det; ordet "blogg" ger mig otäcka associationer av sjangserad nutid och överpeppad kvällspress. Det var praktiskt att kringgå problemet genom att referera till mina nätdagböcker, som väl i egentlig mening saknar ett klassiskt dagboksformat i vilket fall som helst.

Men ska man göra en entré ska det vara av en god anledning. Jag saknar att skriva på svenska och jag skriver helst i vänners lag.

För att stärka mig i min etableringsprocess använder jag mig olika kraftdjur (inre representationsobjekt). Superhjälten Matter-Eater Lad, trojanen Hektor och kaffeentreprenören Arvid Nordquist står samtliga vid min sida i dagens inlägg. De stärker mig också i mitt skolarbete. Matter-Eater Lads enzymer kan bryta ner samtliga grundämnen och fysiska hinder. Hektors ledarskap och mansstyrka ger mig inspiration. Arvid ger mig koffein. I deras följe avrundar jag nu mitt första inlägg.