frukost i montpellier

Det går inflation på vissa fotografiidéer. Man skulle till och med kunna prata om fotografiska klyschor. Jag tror att klyschorna är främst företrädda hos en viss målgrupp, kanske snarast "Åh, vad ballt, det där måste jag prova"-demografin. Det problematiska är inte främst idéerna som sådana, utan att de återskapas om och om igen utan att egentligen tillföra något nytt, eftersom många som provar greppen bara gör det en gång och därför inte utvecklar det till en raffinerad metod.



1. Färglagd rök. Släck ett ljus. Ta bild på röken som uppstår. Färglägg röken i bildredigeringsprogram.


2. Vattendroppar som träffar vattenyta. Anordna en rigg med kamera, blixt, kran (eller pipett) och en balja. Ta många bilder med snabb slutartid.


3. Hemmagjorda tilt-shifteffekter. Egentligen en optisk effekt som fås genom särskilda objektiv, men som kan återskapas digitalt. Oskärpa i en en bilds övre och nedre kant förvränger motivet så att det antar dockhusproportioner.

4. Långhåriga kvinnor i ängar. Jag låter gruppen långhåriga kvinnor i ängar representera det stora sjok av motiv som ständigt återkommer. Med tanke på hur många tusentals bilder och fotografier som läggs upp på Internet varje given minut så är det klart att det måste bli ett visst överskott på en del motiv, särskilt som en del företeelser är mer populära än andra. Inte minst tror jag att människor genom utjämningsprincipen får varandra att ta bilder på samma saker.

Katter, Chuck Taylor All-Star-skor. Kakor, caffe latte, blommor, sportbilar. Saker som hålls framför ansiktet på en armlängds avstånd.

Långhåriga kvinnor i ängar får dock ändå sägas vara klart överrepresenterade i fotografins universum jämfört med deras verkliga diton.

med reservation för ändringar

Döda mig nu med en rostig spik.

wim mertens

För ett par veckor sen kände jag inte till Wim Mertens. Nyligen hittade jag dock en av hans nyare skivor, "The Belly of An Architect", genom Glenn Branca som öppnar och avslutar skivan. "The Belly of An Architect" verkar i stort vara en samling nyinspelningar av Mertens mest namnkunniga stycken.

Wim Mertens är en intellektuell europé som gör minimalistisk instrumental musik. Därmed hamnade han i samma mentala fack som Eno, McAloon, Pärt och famlijen Stockhausen. Oddsen var alltså redan från början rätt goda för att jag skulle tycka om honom.

Skivans inledande spår "Birds For the Mind" har en fantastisk och hårresande inledning med stråkar och hornstötar. Inledningen mynnar sedan ut i en märklig och halvmalande melodi som får mig att tänka på folkmusik och tornerspel. Övergången är nästan provocerande.

Jag kände dock med mig att kompositionen var alltför medveten för att lämna något åt slumpen och att om jag bara lyssnade på skivan i sin helhet så skulle jag antagligen få en större förståelse för den (detta är bara delvis en efterhandskonstruktion). Det visar sig också att båda melodierna återkommer i "Time Passing". Där får de ett nytt sammanhang, hornen behålls medan tornerspelsmelodin spelas på piano ovanpå. Varför har repetition betydelse? Jag vet inte. Men det har betydelse. Det bildar tema och mönster.

"Struggle For Pleasure" är annars det stycke som hittills berört mig mest. Allteftersom låten fortgår så kastas jag från att lyssna och uppskatta takten, pianot, till melodin, dragspelet. Jag väljer sida om och om igen. Det känns verkligen som en kamp och det är vemodigt att lyssna, i det avseendet att musiken visserligen är vacker, men den fyller mig också med kval.

jag ökade färgmättnaden med resultatet att jag kände mig som en populistisk hund

kohets

I år firade jag midsommar ute på landet i Blekinge tillsammans med min bror, hans sambo och några av deras bekanta.

Vid ett tillfälle ville en av gästerna åka ut på utflykt och träffa några kalvar som fanns i grannskapet. Närmare bestämt fanns de i en skogsinhägnad, vilket är ungefär som ett vanligt grönbete men med mer terräng. Hela sällskapet åkte dit och alla hade på sig stövlar, förutom jag och min bror.

Det tog inte lång tid efter att vi gått in i inhägnaden och börjat leta efter kalvarna förrän jag insåg att jag nog trots allt skulle behöva gå tillbaka till bilen och byta om till stövlar i alla fall. Jag hade tagit med mig ett par, men valde att inte ha på mig dem eftersom de var trånga och obekväma. De var dock nödvändiga för landskapet i inhägnaden, som var blött, backigt, stenigt och fullt med kopajer.

När jag bytt om och återvänt till inhägnaden möttes jag av min bror. Han hade följt de andra en bit uppför den vilda terrängen, men vänt tillbaka för att hans skor var för dåliga. Vi valde istället att följa en nertrampad stig som ledde åt motsatt håll. Stigen ledde småningom uppför en mörk och skogig backe, med stängsel på båda sidor av stigkanten. När vi kom upp till backens kröning började marken skaka. Vi tittade framåt och såg in i ögonen på tjugotalet galopperande kor som närmade oss. Min bror skrek "Helvete! Spring!". Vi sprang.

Det var stressande nog att vi hade tjugo kor bakom oss som kunde rusa över oss när som helst, men vi kunde inte heller av vika av till sidan eftersom stigen var kantad med stängsel. Vi sprang nerför backen som vi precis gått uppför. Hjärtat slog hårt. Marken försvann under mina fötter, stövlarna kom till användning trots allt. Plötsligt såg jag min bror, som hela tiden sprungit framför mig, börja klättra upp för en brant på höger sida. Jag följde efter. Vi kom upp för en kulle och hade sikt över den närliggande terrängen. Inga kor syntes.

Vi började gå tillsammans mot bilen. Vi var trötta på kor. Plötsligt började det regna. När vi hade satt oss i bilen slog regnet om till ösregn och vi inväntade resten av sällskapet. När de var tillbaka berättade de att de hade gått in i terrängen och uppför en backe där de träffat på kor. Korna hade dock blivit skrämda och uppjagade och börjat skena iväg.

Vi förklarade att de hade hetsat korna mot oss.

utflykt

das cyanometer

Cyanometern, ett enkelt mätverktyg för att mäta himlens grad av blåhet:

Wir blau ist der Himmel über uns?

Auf einem Kreis ist eine Farbskala aufgetragen, die von weiß bis fast schwarz reicht. Diese hält man in den Himmel und vergleicht den Farbton des Himmels mit der Farbskala auf dem Cyanometer. Die Farbe, die der aufgetragenen Farbe auf dem Cyanometer am ähnlichsten ist, ist die entsprechende Farbstufe. Das Cyanometer kann nicht so genau wie feine Elektronik sein, da ein subjektives Element bei der Einschätzung der Farbe bleibt. Trotzdem ist das Cyanometer ein gutes Mittel, um die Farbe des Himmels günstig einzuschätzen und es ist einfach mitzunehmen. (http://www.karstenbrandt.de)

Cyanometern. Eftersom allt vi ser är mätbart.

verkligheten är bara abstrakta färgsjok

Mina ordinarie glaSÖGON GICK sönder för ett par månader sen. I förrgår råkade jag bryta av bågarna på mina reservglasögon.

Jag lånar pengar av mamma för att reparera glasögonen och pasar på att skaffar starkare glas. Fram till dess är min sybn kraftigt nedsatt. Jag är närsynt, vilket förvisso innebär att bra saker är tydliga (mat, kaffekoppar, handhållna tv-spel och böcker) medan besvärliga saker är otydliga eller till och med otydbara (främlingar, detaljer i rummet, skyltar). Man kan säga att jag åtminstone har rätt form av synskada.

Jag lär förbli halvblind under resten av helgen och en bit in på nästa vecka. Det patetiska är att jag inte har supersinnen som kompenserar mitt synbortfall, för jag hör sämre än genomsnittet och mitt luktsinne är också dåligt

Det här är min pensionärshelg.

testbild på SVT2

Klockan är 01:20. Detta vet jag eftersom jag tittar på SVT2:s testbild. Till testbilden spelas Claire de lune. Jag upplever att det här är det bästa TV-ögonblicket jag haft i år.

inspelad 2003

min mest ihärdiga tvångstanke

Minns ni den där scenen i Schindler's List där Liam Neeson tittar på sin SS-brosch (eller vad det nu var) och räknar ut hur många judeliv han hade kunnat rädda om han hade sålt den?

Sen jag var liten har jag haft en ihärdig tvångstanke som aldrig riktigt gett med sig. Jag räknar toalettspolningar, duschvatten och kranvatten och omvandlar mängden liter till dricksglas som hade kunnat rädda afrikanska barn som håller på att törsta ihjäl.

Jag tror att tvångstanken nådde sin kulmen omkring 2000, när the Hunger Site fick sitt genombrott. Sidan lanserades med en världskarta som blinkade för varje barn som dog i svält per sekund (världskartan lyser idag med sin frånvaro, jag antar att företaget blivit för framgångsrikt för att kunna provocera). På den tiden kunde jag verkligen se döende barn framför mig när jag hällde upp vattenglas. Nuförtiden är det inte lika illa. Möjligtvis får jag en lätt gnagande ångestkänsla om jag glömmer att stänga kranen eller ser Eritreas riksgränser blixtra förbi mina ögon när jag ser inomhusbassänger på TV.

För det mesta fungerar jag dock numera som normala människor. Samvetslöst.