onsdag 30 september 2009

let's go away for a while


På väg till och från Göteborg i förrgår läste jag igenom 33 1/3-genomgången av Pet Sounds, skriven av Jim Fusilli.

Vad boken främst gör, antagligen mer än de flesta andra Beach Boys-biografier, är att fokusera på Brian Wilsons interna stridigheter och själsliga konflikter, från att som liten blivit kontinuerligt misshandlad av sin far till att som tjugotre-åring finna sig stå i blickfånget för hela skivindustrin.

Arbetet med Pet Sounds tog fart efter att the Beatles hade släppt Rubber Soul. Rubber Soul gav Brian en uppenbarelse, då han insåg att albumformatet kunde användas för mer än att samla hitsinglar; där fanns en tidigare outnyttjad potential för att låta albumet som helhet förmedla ett budskap, en känsla. Insikten fick Brian att hoppa av allt turnerande och promotionarbete för att arbeta heltid i studion, medan resten av the Beach Boys turnerade i Japan och Hawaii.

Musikskrivandet präglades till stor del av två saker. För det första hade Brian en starkt inspirerad och storslagen vision om att göra det största och viktigaste popalbumet hittills, en skiva ännu mer sammanhållen än Rubber Soul. För det andra var Pet Sounds till stor del en självbiografisk utvikelse som blottade Brian Wilson (och till viss del även medförfattaren Tony Asher) och hans känsloliv, framförallt förhållandet mellan Brian och Marilyn Rovell. Det personliga i sångernas texter är också en bärande anledning till att Brian sjunger en majoritet av sångtexterna:

I know perfectly well I'm not where I should be
I've been very aware you've been patient with me
Every time we break up, you bring back your love to me
And after all I've done to you
How can it be you still believe in me

Vid tiden för musikskrivandet gick också allting i Brian Wilsons väg. Han var i kontroll över sitt projekt, han var inpirerad, han hade kompetenta medmusiker (till stor del gräddan av LA:s studiomusiker, bland andra Carol Kaye och Hal Blaine). Ett par år senare skulle han komma att gå under för sin depression och för sitt drogmissbruk, men då, i tidiga 1966, var han fortfarande i fas. Han verkar ha ingett alla inblandande en känsla av storhet, som att alla visste att han var i färd med att skapa något större än honom själv, ett verk han aldrig skulle kunna komma att toppa.

Det slutliga arbetet med skivan blev klart efter att de andra Beach Boys-medlemmarna, Carl Wilson, Dennis Wilson, Mike Love och Al Jardine, turnerat klart. De spelade in sina respektive delar och hjälpte till att sammanställa och finslipa helhetsintrycket.

In May 1966, Bruce Johnston flew to London and had with him two acetate copies of Pet Sounds. Derek Taylor, the Beatles' publicist who had agreed to help promote the album, set him up at a hotel in West End.

The Beach Boys were popular in England. Earlier, Mick Jagger had helped by going on about "I Get Around", compelling various disc jockeys to give it its due. And thanks to Derek Taylor, Bruce was meeting many journalists.

And then Keith Moon showed up. "All we did was talk Beach Boys," Bruce remembers. Moon loved Pet Sounds, and he contacted some people. Shortly thereafter, John Lennon and Paul McCartney came to the hotel. They wanted to hear the album and they did, several times. "They were speechless," said Bruce, who witnessed them put aside their carefree public persona to study Brian's music.

Om storheten i skivan var tillräcklig för att få Lennon och McCartney att sakna ord, så kan man bara börja tänka sig hur det var för Marilyn Rovell att få höra den första gången. Inte nog med att den typen av personligt utelämnande som Pet Sounds presenterade fortfarande var oerhört ovanlig på den tiden, det var dessutom Brians mest fulländade verk och något av ett öppet brev skrivet med henne i åtanke.

Brian brought an acetate to Marilyn. They went to their bedroom, turned the lights low and put on the album. "It was one of the most moving experiences you could ever imagine", she said. "It was so beautiful... We both cried. Right after we listened to it, he said he was scared nobody was going to like it."


torsdag 24 september 2009

fredag

elbas

Min bror kom förbi igår och gav mig en elbas i tidig födelsedagspresent. Det var väldigt generöst och väldigt oväntat. Det är sjukt roligt att ha en bas igen. Även om jag inte är en säker musiker på något vis så känns det ändå som "mitt" instrument.

Nu känner jag verkligen för att spela i band. Inte nu i höst, men kanske nästa år.



BASIST SÖKER BAND


25-årig basist med dåligt gehör och medioker teknik söker band.


Musikinfluenser: "Music for Airports", Ray Charles, KRS-One, Wim Mertens, Ennio Morricone, Pale Saints, Ruby Suns, Art Tatum, Shugo Tokumaru, Young Marble Giants.

Övriga influenser: "Azumanga Daioh", Eugène Atget, Lewis Carrolls "Alice i underlandet", dadaism, "Grim Fandango", Hirokazu Kore-edas "Still walking", Yoko Onos "Grapefruit".


Bandet bör spela musik som övergår allmängiltiga konversationsämnen, men den ska inte vara så pretentiös att den inte engagerar. Musikaliska analogier till god vegetarisk mat är välkomna.


tisdag 22 september 2009

mikrokarriärism

Mångfacettering är bättre än särprägel. Personlig utveckling är bättre än yrkesstolthet.
Mitt namn är Clemens. Jag är journalist, bloggare, författare, musiker och konsult. Be mig förklara saker och jag förklarar dem enligt den clementianska tanketraditionen.

Få yrkestitlar är skyddade eller kräver legitimation. Allra minst gäller det olika kreativa yrken som hunnit etablera prestige under lång tid. Det är upp till var och en att bestämma sig för när och hur man vill etablera sig som en del av en oskyddad yrkesgrupp.
Ja, jag har ju skrivit den här boken om andlig hjälp till företagsledare: "Top down management och du - finn din inre CEO". Så numera kan jag lägga till "Clemens, författare" på min växande meritlista!

Innebär identitetssamlandet ett relativt lindrigt sätt att vinna legitimitet samtidigt som man inte behöver stå till yttersta svar för sin kompetens? Möjligtvis. Det är åtminstone ett uttryck för ett modernt jag-uppfyllande, en ambition att sätta sin egen nyfikenhet och önskan att få karriärer som är både horisontella och vertikala framför tidigare generationers yrkesbundenhet. Självuppfyllandesträvan sätter samhällsnyttan i andra plats, men så är också vårt samhälle drivet av individer som befinner sig i grupper, inte av kollektiv.
Jag har fem egna företag som alla i grunden är rotade i mig, Clemens. Man kan säga att jag är min egen chef och att jag sätter upp arbetstiderna som jag själv vill ha dem, men jag försöker att jobba nio till fem som alla andra. För att underlätta administrationen och effektivisera verksamheten har jag, för att använda mig av datortermer, defragmenterat min själ. Fem stycken identiska Clemens driver ett varsitt företag med sin egen inriktning, om det nu är musiken eller konsulteringen som står i fokus.




lördag 19 september 2009

cylinder

Det regnade ute. Gågatan var full av upptagna människor, geografiskt samlade men känslomässigt isolerade. Jag försökte kasta ut mentala rep och binda ihop människornas fötter, sådär som cowboys binder ihop kalvklövar på rodeoföreställningar. Om jag hade lyckats hade de fallit ner och varit subordinerade min fasta övertygelse.

Jag saknade dig. Jag hade kvar dina kontaktuppgifter i min mobiltelefon, men jag hade gjort om ditt namn till ett anagram som liknade ett köksredskap och tagit bort två siffror från ditt mobiltelefonnummer. Avidentifieringen gjorde ingen nytta.

Det kom att regna ännu lite mer. Jag rörde mig bort från gågatan och mot ett öppet brunnslock på en sidogata. Jag hade aldrig tidigare sett ett öppet brunnslock och såg det som en förpliktelse för mig att klättra ner och möta mig själv. Jag klättrade ner för brunnslocket. Efter fem minuter var jag tio meter under marknivån. Efter tio minuter var jag tjugo meter under marknivån. Då hade jag nått botten.

Jag såg mig omkring. Jag befann mig i ett stort, noga välvt rum. Det var som en marmorcylinder. Jag upplevde det inte som mörkt, det enda jag inte kunde se var rummets ände. Jag smekte cylinderrummets väggar. De var dekorerade av våra bästa och värsta minnen. Minns när du när jag kallade dig hora? Det är det värsta jag gjort mot någon annan och mot mig själv, men det är oåterkalleligt. Nu befinner jag långt under marken och ser mig själv och konsekvenserna av mina samlade handlingar. Du överraskade mig genom att laga min favoriträtt, jag visste inte ens att du visste vilken den var. Jag köpte vykort och blommor till dig och kände mig lycklig och upprymd bara från känslan av få se ditt leende när du tog emot dem.

Rummet var stort. Det fanns många minnen att ta del av. Det tog inte så lång tid innan jag fylldes av hopplöshet. Vad var meningen med att rannsaka minnen om vi inte gjorde det tillsammans? Jag beslöt mig för att gå mot rummets ände. Ett mörker sänktes över allt runtomkring mig. De sista fem stegen fick jag famla mig fram i blindo. Mina händer hittade en dörr. En ståldörr. Jag öppnade dörren och möttes av arktiska vindar. Dörren ledde mot ett mörker som var ännu mörkare och ännu mer kompakt än något mörker jag varit med om tidigare. Jag förstod att det var här det var meningen att jag skulle vara, att det bara var här jag kunde få insikt. Jag gick in i mörkret och inbillade mig att dörren stängdes bakom min rygg.

onsdag 9 september 2009

till göteborg och tillbaka igen



Fyra timmar tur. Tre och en halv timme retur. Det var väldigt mycket bussresande för ett möte som egentligen inte höll på mer än en timme, men det var definitivt värt det. Min uppsats har en riktning och ett syfte nu. Allting pekar på att jag kommer få en handledare den här veckan också.

fredag 4 september 2009

fjädring

Jag hade en psykologiföreläsning igår och jag kunde inte undgå att fascineras av en kursare som satt snett framför mig. Det verkade på honom som att det var hans första kurs på universitetet och att allt föreläsaren sa gav honom övermänskliga aha-upplevelser. Hans horisonter vidgades i takt med varje ny powerpoint-bild. Han var bubbligt lycklig.

När föreläsaren sa något som verkligen engagerade honom började han nicka häftigt och igenkännande. Det fick stolens fjädring att röra sig i motsatt riktning, enligt bilden nedan.



Det var väldigt mycket rörelse för något som egentligen inte krävde rörelse alls. I mitt huvud namngav jag fenomenet insiktskonvulsion.

tisdag 1 september 2009

HT09, det stora vakuum

Idag har jag varit på upprop för höstens två kurser. Den här hösten, för övrigt min sista högskoletermin, ska jag skriva en masteruppsats. Det verkar som att jag blir en av de tio första på min institution som gör det.

Schemat för uppsatskursen är, kort sagt, icke-existerande. Vad gäller uppsatsskrivningen finns det inga obligatoriska möten eller föreläsningar. Däremot ska jag ha producerat en 50-60-sidig uppsats på avancerad nivå innan juluppehållet. Uppsatsen kommer antagligen att handla om informationsproduktion inom socialpsykiatrin eller något liknande. På tisdag åker jag till Göteborg för att förhandla med en enhetschef om att strukturera upp en utvärdering som empiriskt underlag.

Parallellt med detta läser jag 30hp psykologi på grundnivå. Mer än något tror jag att den kursen kommer att kunna ge mig den rutin jag behöver för uppsatsskrivandet, en anledning att gå in till skolan på morgonen. Det är som att börja dagen med tai chi.




Bilen i vilken en mans flykt från ansvar kan garanteras.