måndag 8 december 2008

sebastian learns to rock, del 4


sebastian learns to rock, del 4: Deep Purple, "Machine Head" (1972)


I del fyra av sebastian learns to rock lämnar vi tillfälligt åttiotalet och NWOBHM (tack Orpon) och går tillbaka till början av sjuttiotalet och de tidiga stora namnen. Deep Purples "Machine Head" är en respekterad del av hårdrockskanon men samtidigt lite av ett udda djur jämfört med de andra banden jag hittills skrivit om. Jämfört med Black Sabbath et al. är de lite proggigare, rökigare och samtidigt påtagligt mer musikaliskt skickliga. Deep Purple hade helt tveklöst skickliga rockmusiker. Den musikaliska färdigheten vänder på det typiska formatet som etableras av andra hårdrocksband där det framförallt är sångaren som ger bandet en personlighet - i "Machine Head" får Ian Gillian rätt så hård konkurrens från sina medmusiker om lyssnarens uppmärksamhet och har inte alls samma självklara frontfigursnärvaro som sina kollegor. Faktum är att han till och med blir rätt så blek emellanåt, även fast han definitivt är tekniskt kompetent.

Skivans upplägg har en del gemensamt med "Paranoid", som ju släpptes ett par år tidigare. Båda öppnas med ett sex minuter långt rockepos ("Highway Star"), som tillika är skivans mest intressanta spår. Eposet följs upp av en extremt ikonisk låt ("Smoke on the Water"). Och precis som Paranoid så blir "Machine Head" påtagligt bluesigare mot slutet ("Lazy"). Det är intressant att konstatera släktskapet mellan de två, särskilt eftersom de ändå skiljer sig karaktärsmässigt.

Inledande "Highway Star" är det bästa spåret på "Machine Head". Här stiftar vi också bekantskap med en musiker som senare hårdrocksband helt verkat avfärda: organisten. Jon Lord som spelar orgel på "Machine Head" är helt omistlig både för "Highway Star" enskilt men också för resten av skivan. "Highway Star" är tematiskt sett rätt så lik Steppenwolfs "Born to be Wild": friheten på motorvägen, lyckoruset och manligheten i att vara kung över sitt fordon. Låten får dock en intressant vändning när gitarristen Ritchie Blackmore och Jon Lord spelar skivans första solo (Ritchie får ett till senare i låten) och stämningen blir närmast gotisk. Jag associerar snarare till bossmusik i ett Castlevania-spel än till att åka bil. Solot är rätt så fantastiskt i vilket fall som helst. Lyssna särskilt på övergångarna mellan Ritchie och Jon, det är väldigt bra.

Följande "Maybe I'm A Leo" låter som en 70-talsföregångare till Queens of the Stone Ages "No One Knows". Jag har inte så mycket mer att säga om den. "Maybe I'm a Leo" följs i sin tur upp av "Pictures of Home", kanske den låt på skivan där sångaren mest kommer till sin rätt. Den utmärks av ett ganska speciellt Ritchmore-riff, men också av ett fint mellanparti med ett orgelsolo som övergår till ett slags trumcrescendo vilket i sin tur utmynnar i ett bassolo. Det är på det hela taget utmärkt progghårdrock.

"Smoke On the Water" borde nämnas, antar jag. Det är en av "de där låtarna" inom hårdrockskanon. Jag har dock aldrig varit särskilt förtjust i den, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den är känd för sitt gitarriff, men personligen tycker jag att basen och trummorna stjäl showen, särskilt när basisten Roger Glover ekar Ian Gilliam i refrängen. Det är snyggt. Jag antar att gitarrriffet är känt eftersom det är absurt simpelt och lätt att spela hemma, men pojkrumstillgänglighet vinner inte poäng hos mig. Då lyssnar jag hellre på "Pictures of Home" en gång till.

"Machine Head" avslutas med "Lazy" och "Space Truckin'". Den tidigare är ett långt arketypiskt bluesjam, men mycket intressantare än man är van vid. Jon Lord gör återigen ett bra jobb med att bygga upp en intensiv stämning. Den senare, "Space Truckin'", är dock helt menlös.

Det var det om det, antar jag. Hittills har ingen skiva i projektet fört mig tillbaka i tiden lika mycket som "Machine Head". När man lyssnar på den så känns det som att man är i "Nollor och nördar" och hänger i Nicks källare och röker på och äter ostbågar. Trots tidsmaskinsaspekten är sebastian learns to rock ändå inte redo att lämna sjuttiotalet riktigt ännu. På återseende.





Nästa gång: Led Zeppelin, "Led Zeppelin IV" (1971)

2 kommentarer:

Balloonfighter sa...

Jag minns "Highway Star" från något bilspel jag spelat till någon gammal konsol. Det är konstigt att originalet låter så pass mycket chip i början som det faktiskt gör.

Fredrik sa...

Åh, Order of Ecclesia, det är det senaste Castlevania va?

Hade vi inte Highway Star på musikvetenskapen rentav... hm.

"men pojkrumstillgänglighet vinner inte poäng hos mig"

Jag gillar dina hårda kriterier!