sebastian learns to rock, del 2

sebastian learns to rock, del 2: Motörhead, "No Sleep Til' Hammersmith" (1981)

"No Sleep Til' Hammersmith" är en live-skiva inspelad på Hammersmith Odeon, en klassisk arenabyggnad i London. Jag borde möjligtvis ha gjort mig bekant med studioinspelningarna innan jag lyssnade på deras konsertmotsvarigheter, men det här är inte en skola för konventioner (bortsett från mina absurt kanoniska albumval, det vill säga). Den uppfattning jag fått från skivan är i vilket fall att den fångar Motörhead i deras absoluta toppform, ungefär som "Live at the Apollo" fångar James Brown. Jag tycker om tanken på att lyssna på "No Sleep Til' Hammersmith" och känna att det någonstans finns någon som lyssnar på den samtidigt och önskar att han eller hon kunde teleporteras till London, 1981. Oavsett vad tycker jag om skivan så är det en fin känsla.

Lemmy. Jag är säker på att det finns många intressanta historier om honom. Det jag känner till är att han är sångare och basist i Motörhead, att han kunde dricka stora mängder Jack Daniels och att han samlar på nazist-hjälmar. Om Ozzy kämpade med inre demoner så är Lemmy snarare en naturkraft av testosteron och starksprit. Hans röst är otydlig, grov och lite hes med en viss antydning till halsbränna. Den har samtidigt mycket bett. Hans Rickenbacker-bas matchar sången väl, den är aggressiv och hårt distad.

"No Sleep Til' Hammersmith" inleds med "Ace of Spades", en klassisk hårdrocklsåt och närmast en signaturmelodi för Motörhead. Låten har en benägenhet att få lyssnaren att hamna i Ace of Spades-koma. På det hela taget är det väldigt bra och talande för resten av skivan att Motörhead sparkar igång konserten med sin största publikfavorit och sedan håller tempot uppe istället för att spara på energin till senare. Något av det värsta jag vet i konsertsammanhang är att vara på en spelning där bandets största hit vilar som ett spöke över hela upplvelsen. Faktum är att "Ace of Spades" faktiskt låter bättre på "No Sleep Til' Hammersmith" än den gör på originalinspelningen. Det inledande bashamrandet är triggande och resten av låten är både snabbare och hårdare än man är van vid.

Från utgångspunkten och framåt tappar Motörhead egentligen aldrig sin energi. Vissa låtar är mindre medryckande än andra, men jag anar att även skivans svagare spår låter bättre och hårdare här än de gör annars. Skivans omfång går från hård men relativt traditionell bluesbaserad rock , som i "(We Are) The Road Crew", till rytmer som närmast för tankarna till modern punk. Jag tänker då framförallt på trumspelen till "Overkill" och "Bomber", för övrigt två av skivans bästa spår. Punkkopplingen accentueras bara ännu mer av att bandet är så samspelt och av att Lemmys sångstil prioriterar styrka framför tydlighet (det är ofta rätt så svårt att urskilja vad han sjunger). Motörhead hinner också bjuda på "a slow one" i "Capricorn", en lite mindre agressiv låt med märkligt ekande refräng. Den är intressant i sammanhanget.

På det hela taget är "No Sleep Til' Hammersmith" ett rätt så givande tidsdokument. Väldigt lagom längd också, om man lyckas hålla intresset uppe. För mig är det dock svårt att inte hoppa över mindre intressanta spår. "No Sleep Til' Hammersmith" handlar främst om energi och puls, något som Motörhead har gjort till ett kännetecken, men som kommer till sin rätt i vissa låtar mer än andra.




Nästa gång: Judas Priest, "British Steel" (1980)