halva glas

Jag behöver ventilera mig om något som i sig självt är oväsentligt. Det rör sig om frågan om glaset är halvfullt eller halvtomt, ett numera klassiskt lackmustest för en individs livshållning.

För det första vill jag klargöra en sak: Om man häller upp dryck till ett glas så fyller man det glaset. Skulle man då vara halvvägs i processen så är glaset halvfullt eftersom det då bara hunnit bli fyllt till hälften. Om man däremot håller på att dricka ur ett glas så tömmer man detsamma. Skulle man då vara halvvägs i den processen så är glaset halvtomt eftersom det då ändå bara hunnit tömmas till hälften. Väldigt logiskt och fint, helt utan inläsandet av konstiga subtexter och värderingar.

Som synes så är alltså frågeställningen om halvfulla/halvtomma glas helt menlös i all praktisk mening.

Men, man kan dock tänka sig ett sådant scenario där ett glas varken fylls upp eller blir urdrucket. Det vill säga, man presenteras inför ett glas som har en vätskemängd som motsvarar precis hälften av glasets totala volym och måste därefter ta ställning till om glaset är halvfullt eller halvtomt. Det är underförstått att glaset är i ens ägo och att man förväntas dricka upp innehållet (jag skulle personligen vara tveksam till att dricka ur främmande, hypotetiska glas, men det har med mitt förnuft att göra och inte med min brist på solskenshumör). I det fallet finns det bara ett korrekt svar:

Glaset är fullt.

Eftersom man helt och hållet tagit bort upphällandet och urdrickandet från feågeställningen så återstår bara en oberörd vätskemängd. Oberörd vätska = 1, inte 0,5. Det råkar vara så att glaset vätskan befinner sig i rymmer dubbelt så mycket vätska till. Utmärkt, tänker jag. Om jag skulle få dubbelt så mycket hypotetisk vätska till så har jag någonstans att hälla upp det.

klassiska böcker som också är klassiska filmer

Jag har inte läst särskilt mycket skönlitteratur i höst, men jag känner att jag vill ta igen lite. Snart måste jag börja tentaplugga, men om jag bara skär ner lite på min tv-spelstid (vilket inte borde bli något större problem, Fire Emblem var något av en besvikelse) så blir det inte något hinder egentligen.

Mina senaste bokval har en viss gemensam nämnare: de är klassiska böcker som blivit filmatiserade innan 1965. Kopplingen mellan böckerna slog mig inte förrän idag, fast å andra sidan är det så väldigt många böcker som filmatiseras så det är ingen större uppenbarelse egentligen. I vilket fall som helst, i tur och ordning är böckerna som följer:


1. Kobo Abe, Kvinnan i sanden (filmatiserad 1964). Det är en bok som lär en väldigt mycket om sand, passion i sand och ångest i sand. Bitvis rätt så vacker. Jag har inte sett filmen, men om den är lika klaustrofobisk som boken kan den säkert vara väldigt intressant.

2. Raymond Chandler, Den stora sömnen (filmatiserad 1946). Chandler börjar växa fram som en av mina favoritförfattare, egentligen på väldigt lösa grunder. Hans böcker är det närmaste jag kommit ren stämningsläsning. De utgår från karaktären Philip Marlowe, som är förlagan till den allmänna sinnebilden av en klassisk noir-detektiv. Marlowe spelas i filmerna av Humphrey Bogart. Utseendemässigt är han väldigt olik min inre bild av Marlowe, men han kanske passar ändå. Jag skulle vilja se "The Big Sleep" snart och döma själv. I vilket fall som helst, det är väldigt tillfredställande att läsa Chandlers böcker och befinna sig i Marlowes Los Angeles, där det alltid regnar och alla män är korrupta skurkar och alla kvinnor är manipulerande femme fatales. Handlingen är helt underkastad den känslan.

3. Truman Capote, Frukost på Tiffany's (filmatiserad 1961). Jag började på den här boken idag. Den verkar vara väldigt New York, men på ett sätt som jag tror att jag känna igen mig i eller åtminstone förstå. Från vad jag förstår så skrev Capote boken med Marilyn Monroe i åtanke som grund för Holly Golightly. Det blev dock inte Monroe som spelade henne på film, utan Audrey Hepburn, som bekant. Synd, menar vissa. Personligen har jag svårt att läsa boken och inte se Hepburn framför mig. Att jag ogillar Marilyn Monroe bidrar väl, visserligen. I vilket fall som helst så har boken den omedelbara och överlägsna fördelen att man slipper Mickey Rooneys tolkning av Mr. Yunioshi, som är bland det mest rasistiska jag sett i en annars väl respekterad film.

4. Vladimir Nabokov, Lolita (filmatiserad 1962). Jag har nästan läst den tidigare, men tänkte ge den en ny chans så snart jag är klar med Frukost på Tiffany's. Det är en bok som ständigt hyllas som en av 1900-talets bästa och viktigaste. Jag gav dock upp efter tre fjärdedelar. Jag medger att första halvan av boken är oerhört välskriven, men av någon anledning tappade jag intresset. Vad gäller filmatiseringen är jag en aning kluven. Vill jag se Kubricks tolkning från 1962 eller vill jag hellre se Lynes tolkning från 1997? Lynes "Lolita" har Jeremy Irons som Humbert Humbert och jag är beredd att se ungefär vad som helst som Jeremy Irons har spelat in. Viss reservation för Eragon, möjligtvis. Men om jag såg Kubricks tolkning så hade det också kunnat bjuda in till att se fler av hans äldre filmer. Jag har exempelvis länge varit nyfiken på "Paths of Glory" ("Ärans väg", 1957). Vi får se.

inget kaffe

För första gången på åtminstone två-tre månader är jag utan kaffe på morgonen. Det smartaste hade varit att utnytja min fria tid till att springa iväg till Netto och köpa mer kaffe, men det är intressantare att studera mina abstinenssymptom. Jag har noterat 1. trötthet och 2. huvudvärk (det känns som att små blixtar träffar min främre pannlob).

Jag kommer att kompensera koffeinbristen med Selecta-kaffe eller det där kaffet i fiket på Ekonomihögskolan som serveras i kaffemuggar sponsrade av näringslivet. Det verkar vara en ny sponsor varje månad. Senast tror jag att det var Örling Pricewaterhouse Coopers.

intervjuperson

Idag var jag intervjuperson (per telefon) för en internationell studie på Nordiska Folkhälsohögskolan i Göteborg. Jag pratade om stirrande barn, frågvisa läkare och hur det var att växa upp med omfattande operationer. Jag känner mig alltid kluven inför att prata om det, men det påminde mig åter igen om hur stora delar av mina personlighet som är direkt kopplade till mina upplevelser och att det finns andra som jag ute i samhället. Studien publiceras nästa år och kommer att vara skriven utifrån en övergripande analys baserad på mig och de sju andra som intervjuats (patienturvalet är rätt så begränsat). Det blir snarare en sammanfattning av våra gemensamma nämnare än våra personliga upplevelser, men eftersom det verkar som att vi har rätt så mycket gemensamt så blir en hel del talande för mig som person också.

sebastian learns to rock, del 4

sebastian learns to rock, del 4: Deep Purple, "Machine Head" (1972)

I del fyra av sebastian learns to rock lämnar vi tillfälligt åttiotalet och NWOBHM (tack Orpon) och går tillbaka till början av sjuttiotalet och de tidiga stora namnen. Deep Purples "Machine Head" är en respekterad del av hårdrockskanon men samtidigt lite av ett udda djur jämfört med de andra banden jag hittills skrivit om. Jämfört med Black Sabbath et al. är de lite proggigare, rökigare och samtidigt påtagligt mer musikaliskt skickliga. Deep Purple hade helt tveklöst skickliga rockmusiker. Den musikaliska färdigheten vänder på det typiska formatet som etableras av andra hårdrocksband där det framförallt är sångaren som ger bandet en personlighet - i "Machine Head" får Ian Gillian rätt så hård konkurrens från sina medmusiker om lyssnarens uppmärksamhet och har inte alls samma självklara frontfigursnärvaro som sina kollegor. Faktum är att han till och med blir rätt så blek emellanåt, även fast han definitivt är tekniskt kompetent.

Skivans upplägg har en del gemensamt med "Paranoid", som ju släpptes ett par år tidigare. Båda öppnas med ett sex minuter långt rockepos ("Highway Star"), som tillika är skivans mest intressanta spår. Eposet följs upp av en extremt ikonisk låt ("Smoke on the Water"). Och precis som Paranoid så blir "Machine Head" påtagligt bluesigare mot slutet ("Lazy"). Det är intressant att konstatera släktskapet mellan de två, särskilt eftersom de ändå skiljer sig karaktärsmässigt.

Inledande "Highway Star" är det bästa spåret på "Machine Head". Här stiftar vi också bekantskap med en musiker som senare hårdrocksband helt verkat avfärda: organisten. Jon Lord som spelar orgel på "Machine Head" är helt omistlig både för "Highway Star" enskilt men också för resten av skivan. "Highway Star" är tematiskt sett rätt så lik Steppenwolfs "Born to be Wild": friheten på motorvägen, lyckoruset och manligheten i att vara kung över sitt fordon. Låten får dock en intressant vändning när gitarristen Ritchie Blackmore och Jon Lord spelar skivans första solo (Ritchie får ett till senare i låten) och stämningen blir närmast gotisk. Jag associerar snarare till bossmusik i ett Castlevania-spel än till att åka bil. Solot är rätt så fantastiskt i vilket fall som helst. Lyssna särskilt på övergångarna mellan Ritchie och Jon, det är väldigt bra.

Följande "Maybe I'm A Leo" låter som en 70-talsföregångare till Queens of the Stone Ages "No One Knows". Jag har inte så mycket mer att säga om den. "Maybe I'm a Leo" följs i sin tur upp av "Pictures of Home", kanske den låt på skivan där sångaren mest kommer till sin rätt. Den utmärks av ett ganska speciellt Ritchmore-riff, men också av ett fint mellanparti med ett orgelsolo som övergår till ett slags trumcrescendo vilket i sin tur utmynnar i ett bassolo. Det är på det hela taget utmärkt progghårdrock.

"Smoke On the Water" borde nämnas, antar jag. Det är en av "de där låtarna" inom hårdrockskanon. Jag har dock aldrig varit särskilt förtjust i den, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den är känd för sitt gitarriff, men personligen tycker jag att basen och trummorna stjäl showen, särskilt när basisten Roger Glover ekar Ian Gilliam i refrängen. Det är snyggt. Jag antar att gitarrriffet är känt eftersom det är absurt simpelt och lätt att spela hemma, men pojkrumstillgänglighet vinner inte poäng hos mig. Då lyssnar jag hellre på "Pictures of Home" en gång till.

"Machine Head" avslutas med "Lazy" och "Space Truckin'". Den tidigare är ett långt arketypiskt bluesjam, men mycket intressantare än man är van vid. Jon Lord gör återigen ett bra jobb med att bygga upp en intensiv stämning. Den senare, "Space Truckin'", är dock helt menlös.

Det var det om det, antar jag. Hittills har ingen skiva i projektet fört mig tillbaka i tiden lika mycket som "Machine Head". När man lyssnar på den så känns det som att man är i "Nollor och nördar" och hänger i Nicks källare och röker på och äter ostbågar. Trots tidsmaskinsaspekten är sebastian learns to rock ändå inte redo att lämna sjuttiotalet riktigt ännu. På återseende.





Nästa gång: Led Zeppelin, "Led Zeppelin IV" (1971)

sesamkakor och mardrömmar

Möjligt sambandsscenario för konspirationsteoretiker:

I förrgår upptäckte jag Risentas sesamkakor (billiga och beroendeframkallande, mängden sirap är precis rätt) och har ätit ganska många sedan dess. Samma natt drömde jag en intensiv mardröm som fick mig att skrika in i min nattkudde. Jag drömde också mardrömmar natten till idag och i eftermiddags, när jag tog en eftermiddagsvila efter skolan.

Det mest rimliga är, som körsbärsninjan påpekade, att mardrömmarna är neurologiska stressymptom. Så om jag blir gladare och mindre ångestdriven kanske jag slipper mardrömmar. Jag ska se om situationen lättar inatt, gör det inte det ska jag skära ner på sesamkakorna och görande lugnande inandningsövningar.

sebastian learns to rock, del 3

sebastian learns to rock, del 3: Judas Priest, "British Steel" (1980)

Judas Priests "British Steel" utgör en ny slags diskurs i sebastian learns to rock. Rocken är nu inte styrd av paranoia eller styrka, som vi har sett i de två tidigare delarna. Nu handlar det mer om yta, breda ben och kommersialistisk lättillänglighet. Det är en sida av hårdrocken som kräver ett särskilt sinnestillstånd, vilket jag kommer till. Låt oss börja från början.

"British Steel" inleds med "Breaking the Law", den mest namnkunniga Judas Priest-låten och en relativt stor mainstream-framgång. Redan här tvingas man ta ställning till bandet: det går inte att ta låten på fullt allvar, men man kan åtminstone tycka om den för vad den är (och det bör man göra, den är sjukt söt). Det är också symptomatiskt för hela "British Steel". Man kan aldrig riktigt komma sångaren Rob Halford eller resten av Judas Priest nära in på livet, men de försöker verkligen rocka hårt. Rob Halford sjunger och vibrato-ylar om vartannat och följs upp av intensiva gitarrsolon och ofta publikfriande motorcykel-gitarriff. "British Steel" är inte helt utan poänger, men i ett större sammanhang tror jag att vi ser grunden läggas för kommande åttiotals-hårgrupper, från Poison till Twisted Sister till Whitesnake.

Resten av "British Steel" följer till stor del stämningen som sätts i "Breaking the Law", med vissa variationer. Kvalitén är inte genomgående ("United" är, måste jag erkänna, den enskilt sämsta låten hittills i det här projektet) och låtarna har viss del lite olika karaktär. "Grinder" exempelvis, för tankarna till musiker som Alice Cooper medan andra låtar får en att hastigt tänka på band som Queen (i "Metal Gods", en låt med en otippat nostalgisk refräng) och Iron Maiden (i avslutande "Steeler"). Det väsentliga med "British Steel" är dock att oavsett om skivan väl saknar djup så saknas verkligen inte engagemang. Rob Halford gör verkligen hårdrocken till sin och man känner definitivt av hans entusiasm. Ibland är det möjligtvis lite väl ansträngt, men egentligen aldrig helt opassande. Det är detta jag försöker närma mig i det första stycket, bristen på tematiskt djup och angelägenhet kompenseras av regelrätt ös och en kärlek till musik i allmänhet och hårdrock i synnerhet.

En av skivans höjdpunkter, i min uppfattning, är "Don't Have to Be Old to Be Wise". Det är en låt där alla för- och nackdelar som är genomgående för "British Steel" samlas och skapar en välbalanserad enhetlighet. Låten låter absurt mycket som AC/DC, med lite inslag av Thin Lizzy, men när man kommit över det faktumet så återstår en låt där Judas Priest både är oerhört samspelta och inspirerade. Rob Halford tänjer väldigt mycket på sitt ylande och verkar ärligt talat ha väldigt kul och må väldigt bra, vilket gör mig glad.



Nästa gång: Deep Purple, "Machine Head" (1972)