torsdag 22 maj 2008

den gläfsande generationen

För inte så längesen diskuterade jag, Anna och Alle hur det kommer sig att moderna, svenska skådespelare inte gläfser längre. Vi nämnde både Per Oscarsson och Ernst-Hugo Järegård som representanter för den gläfsande generationen. Vid tidpunkten trodde jag att Järegård var en bit yngre, men det visade sig att det bara är ett år mellan dem.

Men gläfsandet sträcker sig ändå en bit längre. Många svenska manliga skådespelare som hade språkbräckningar, och som samtidigt inte var för pretentiösa, letade sig in på 1980-talet fram till dubbningskarriärer för filmer på Esselte-Trefa, Selecta, Cartoon, med flera. Vissa titlar har återutgivits på DVD, men mycket kom bara ut på obskyr hyrvideo som idag säljs för ganska bra summor på Tradera. Peter Harrysson var odiskutabelt flitigt anlitad för sin rösts skull - en svensk Christopher Lee. Inte sällan kunde man se filmer där flera av hans karaktärer pratar med varandra. Och då han är född 1948 kan man också konstatera att gläfsskolan överlevde det andra världskriget. Bert-Åke Varg och Stig Engström var två andra nämnvärda profiler - utan gläfs, men ändå med klart igenkännbara röster.

Jag undrar vad som har hänt med den unika röstkvalitén. Jag antar att det antingen krävde en folkhemsuppväxt utan en en formstöpande television eller en svensk teaterskola som uppmuntrar till oliktänkande - eller både och. Jag har iallafall svårt att tänka mig 80-talister låta som passivt-agressiva hundar såsom Oscarsson har gjort under sin karriär. Jag avvaktar en röstrevolution.

1 kommentar:

Balloonfighter sa...

Jag läste det här inlägget igår och har försökt komma på någon gläfsande 65- utan framgång sedan dess. Shia LeBöff...