sebastian learns to rock, del 5

sebastian learns to rock, del 5: Led Zeppelin, "Zeppelin IV"

"Zeppelin IV" har varit en komplicerad del av Sebastians rocklärande. Led Zeppelin har tillsammans med de tidigare banden i sebastian learns to rock utgjort ytterligare en diskurs och personlighet i hårdrocksvärlden. Hårdrocken har alltså visat sig en aning mer mångfacetterad än jag ursprungligen räknat med. När det kommer till Led Zeppelin så möts man en mer androgyn hårdrock. Sångaren Robert Plant har ett förhållandevis högt och rent register och har en röst som ofta för tankarna till artister som Marc Bolan. Vidare är ackompanjemanget minst lika ofta akustiskt som det är elektriskt, vilket också medför till mindre maskulint självhävdande än vad som annars är regel.

Om man på ett enkelt och tydligt sätt vill sammanfatta "Zeppelin IV", så skulle man kunna dela in skivans åtta låtar i två kategorier:

1. Blues-baserat röj med distinkta gitarriff ("Black Dog", "Rock And Roll", "Misty Mountain Hop" och delar av "Four Sticks")
   
2. Akustisk och folk-inspirerad poprock och episka trippar med inslag av höga pretentioner ("The Battle of Evermore, "Stairway to Heaven", "Going to California" och "When the Levee Breaks")

Den första kategorin är vad som gör att Led Zeppelin ovillkorligen tillhör hårdrocksfamiljen, om än av den gamla skolan. Den andra kategorin är vad som skiljer bandet från deras kollegor; de har andra referenser och för en annan typ av estetik. En låt som "Going to California" är som en enkelbiljett till Nick Drake-land. Jag skulle vilja se Judas Priest göra något liknande. Nej vänta, stryk det.

Låt oss istället titta närmare på de enskilda låtarna på "Led Zeppelin IV".

Skivan inleds med "Black Dog". Väldigt riffig, väldigt medryckande. Högst igenkännbar och en stor favorit hos de trogna Led Zeppelin-anhängarna. Jag har inte så mycket mer att säga om den eller följande efterfesten "Rock and Roll", de ger inte så mycket utrymme för djupa tolkningar.

"Battle of Evermore" är en rätt så lullig och utdragen folkrockslåt. Den fyller dock en funktion eftersom den tematiskt banar väg för den mer uttrycksfulla "Stairway To Heaven". "Stairway To Heaven" behöver väl egentligen ingen närmare introduktion, den är absurt mycket kanon. I vilket fall som helst är den känd för sin episka natur. Den börjar blygsamt med tvärflöjt, tolvsträngad gitarr och sång, för att under loppet av åtta minuter långsamt byggas upp till vilt rock-riffande. Vad jag tycker om med låten är dels att progressionen från mjukt till hårt är väl genomförd, dels att det finns ett stick ungefär halvvägs i låten som har en väldigt fin ackordföljd. Resten av låten tycker jag dock är överpretentiös, särskilt textmässigt sett, och egentligen inte så medryckande eller intressant som den får uppskattning för att vara.

"Misty Mountain Hop" har ett trevligt orgelriff med passande trumor och en del "själsliga" infall från Plant. Har inte så mycket mer att säga om den.

Följande "Four Sticks" är min favorit på "Zeppelin IV". Den är visserligen rätt så skrikig, men den kombinerar Led Zeppelins säregna sidor till en enhet som fungerar väl; verserna är byggda på deras bluesröj-tendenser med en bra rytm från John Bonham och John Paul Jones, medan refrängerna tar från bandets mer folkaktiga sida.

"Going to California" låter, som sagt, rätt så mycket Nick Drake. Det är väl typiskt för tidsandan och för Led Zeppelin i övrigt att för stunden närma sig singer/songwriter-estetiken. Page visar visserligen återigen att han är en kompetent gitarrist, men vem i sina sinnens fulla bruk skulle lyssna på det här när man istället kan lyssna på "Pink Moon"?

Avslutande "When the Levee Breaks" är, tja, lång. Lite mer episk rock-Zeppelin för den som vill ha lite mer episk rock-Zeppelin.





Nästa gång: Thin Lizzy, "Jailbreak" (1976)

sebastian learns to rock, del 4

sebastian learns to rock, del 4: Deep Purple, "Machine Head" (1972)

I del fyra av sebastian learns to rock lämnar vi tillfälligt åttiotalet och NWOBHM (tack Orpon) och går tillbaka till början av sjuttiotalet och de tidiga stora namnen. Deep Purples "Machine Head" är en respekterad del av hårdrockskanon men samtidigt lite av ett udda djur jämfört med de andra banden jag hittills skrivit om. Jämfört med Black Sabbath et al. är de lite proggigare, rökigare och samtidigt påtagligt mer musikaliskt skickliga. Deep Purple hade helt tveklöst skickliga rockmusiker. Den musikaliska färdigheten vänder på det typiska formatet som etableras av andra hårdrocksband där det framförallt är sångaren som ger bandet en personlighet - i "Machine Head" får Ian Gillian rätt så hård konkurrens från sina medmusiker om lyssnarens uppmärksamhet och har inte alls samma självklara frontfigursnärvaro som sina kollegor. Faktum är att han till och med blir rätt så blek emellanåt, även fast han definitivt är tekniskt kompetent.

Skivans upplägg har en del gemensamt med "Paranoid", som ju släpptes ett par år tidigare. Båda öppnas med ett sex minuter långt rockepos ("Highway Star"), som tillika är skivans mest intressanta spår. Eposet följs upp av en extremt ikonisk låt ("Smoke on the Water"). Och precis som Paranoid så blir "Machine Head" påtagligt bluesigare mot slutet ("Lazy"). Det är intressant att konstatera släktskapet mellan de två, särskilt eftersom de ändå skiljer sig karaktärsmässigt.

Inledande "Highway Star" är det bästa spåret på "Machine Head". Här stiftar vi också bekantskap med en musiker som senare hårdrocksband helt verkat avfärda: organisten. Jon Lord som spelar orgel på "Machine Head" är helt omistlig både för "Highway Star" enskilt men också för resten av skivan. "Highway Star" är tematiskt sett rätt så lik Steppenwolfs "Born to be Wild": friheten på motorvägen, lyckoruset och manligheten i att vara kung över sitt fordon. Låten får dock en intressant vändning när gitarristen Ritchie Blackmore och Jon Lord spelar skivans första solo (Ritchie får ett till senare i låten) och stämningen blir närmast gotisk. Jag associerar snarare till bossmusik i ett Castlevania-spel än till att åka bil. Solot är rätt så fantastiskt i vilket fall som helst. Lyssna särskilt på övergångarna mellan Ritchie och Jon, det är väldigt bra.

Följande "Maybe I'm A Leo" låter som en 70-talsföregångare till Queens of the Stone Ages "No One Knows". Jag har inte så mycket mer att säga om den. "Maybe I'm a Leo" följs i sin tur upp av "Pictures of Home", kanske den låt på skivan där sångaren mest kommer till sin rätt. Den utmärks av ett ganska speciellt Ritchmore-riff, men också av ett fint mellanparti med ett orgelsolo som övergår till ett slags trumcrescendo vilket i sin tur utmynnar i ett bassolo. Det är på det hela taget utmärkt progghårdrock.

"Smoke On the Water" borde nämnas, antar jag. Det är en av "de där låtarna" inom hårdrockskanon. Jag har dock aldrig varit särskilt förtjust i den, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Den är känd för sitt gitarriff, men personligen tycker jag att basen och trummorna stjäl showen, särskilt när basisten Roger Glover ekar Ian Gilliam i refrängen. Det är snyggt. Jag antar att gitarrriffet är känt eftersom det är absurt simpelt och lätt att spela hemma, men pojkrumstillgänglighet vinner inte poäng hos mig. Då lyssnar jag hellre på "Pictures of Home" en gång till.

"Machine Head" avslutas med "Lazy" och "Space Truckin'". Den tidigare är ett långt arketypiskt bluesjam, men mycket intressantare än man är van vid. Jon Lord gör återigen ett bra jobb med att bygga upp en intensiv stämning. Den senare, "Space Truckin'", är dock helt menlös.

Det var det om det, antar jag. Hittills har ingen skiva i projektet fört mig tillbaka i tiden lika mycket som "Machine Head". När man lyssnar på den så känns det som att man är i "Nollor och nördar" och hänger i Nicks källare och röker på och äter ostbågar. Trots tidsmaskinsaspekten är sebastian learns to rock ändå inte redo att lämna sjuttiotalet riktigt ännu. På återseende.





Nästa gång: Led Zeppelin, "Led Zeppelin IV" (1971)

sebastian learns to rock, del 3

sebastian learns to rock, del 3: Judas Priest, "British Steel" (1980)

Judas Priests "British Steel" utgör en ny slags diskurs i sebastian learns to rock. Rocken är nu inte styrd av paranoia eller styrka, som vi har sett i de två tidigare delarna. Nu handlar det mer om yta, breda ben och kommersialistisk lättillänglighet. Det är en sida av hårdrocken som kräver ett särskilt sinnestillstånd, vilket jag kommer till. Låt oss börja från början.

"British Steel" inleds med "Breaking the Law", den mest namnkunniga Judas Priest-låten och en relativt stor mainstream-framgång. Redan här tvingas man ta ställning till bandet: det går inte att ta låten på fullt allvar, men man kan åtminstone tycka om den för vad den är (och det bör man göra, den är sjukt söt). Det är också symptomatiskt för hela "British Steel". Man kan aldrig riktigt komma sångaren Rob Halford eller resten av Judas Priest nära in på livet, men de försöker verkligen rocka hårt. Rob Halford sjunger och vibrato-ylar om vartannat och följs upp av intensiva gitarrsolon och ofta publikfriande motorcykel-gitarriff. "British Steel" är inte helt utan poänger, men i ett större sammanhang tror jag att vi ser grunden läggas för kommande åttiotals-hårgrupper, från Poison till Twisted Sister till Whitesnake.

Resten av "British Steel" följer till stor del stämningen som sätts i "Breaking the Law", med vissa variationer. Kvalitén är inte genomgående ("United" är, måste jag erkänna, den enskilt sämsta låten hittills i det här projektet) och låtarna har viss del lite olika karaktär. "Grinder" exempelvis, för tankarna till musiker som Alice Cooper medan andra låtar får en att hastigt tänka på band som Queen (i "Metal Gods", en låt med en otippat nostalgisk refräng) och Iron Maiden (i avslutande "Steeler"). Det väsentliga med "British Steel" är dock att oavsett om skivan väl saknar djup så saknas verkligen inte engagemang. Rob Halford gör verkligen hårdrocken till sin och man känner definitivt av hans entusiasm. Ibland är det möjligtvis lite väl ansträngt, men egentligen aldrig helt opassande. Det är detta jag försöker närma mig i det första stycket, bristen på tematiskt djup och angelägenhet kompenseras av regelrätt ös och en kärlek till musik i allmänhet och hårdrock i synnerhet.

En av skivans höjdpunkter, i min uppfattning, är "Don't Have to Be Old to Be Wise". Det är en låt där alla för- och nackdelar som är genomgående för "British Steel" samlas och skapar en välbalanserad enhetlighet. Låten låter absurt mycket som AC/DC, med lite inslag av Thin Lizzy, men när man kommit över det faktumet så återstår en låt där Judas Priest både är oerhört samspelta och inspirerade. Rob Halford tänjer väldigt mycket på sitt ylande och verkar ärligt talat ha väldigt kul och må väldigt bra, vilket gör mig glad.



Nästa gång: Deep Purple, "Machine Head" (1972)

sebastian learns to rock, del 2

sebastian learns to rock, del 2: Motörhead, "No Sleep Til' Hammersmith" (1981)

"No Sleep Til' Hammersmith" är en live-skiva inspelad på Hammersmith Odeon, en klassisk arenabyggnad i London. Jag borde möjligtvis ha gjort mig bekant med studioinspelningarna innan jag lyssnade på deras konsertmotsvarigheter, men det här är inte en skola för konventioner (bortsett från mina absurt kanoniska albumval, det vill säga). Den uppfattning jag fått från skivan är i vilket fall att den fångar Motörhead i deras absoluta toppform, ungefär som "Live at the Apollo" fångar James Brown. Jag tycker om tanken på att lyssna på "No Sleep Til' Hammersmith" och känna att det någonstans finns någon som lyssnar på den samtidigt och önskar att han eller hon kunde teleporteras till London, 1981. Oavsett vad tycker jag om skivan så är det en fin känsla.

Lemmy. Jag är säker på att det finns många intressanta historier om honom. Det jag känner till är att han är sångare och basist i Motörhead, att han kunde dricka stora mängder Jack Daniels och att han samlar på nazist-hjälmar. Om Ozzy kämpade med inre demoner så är Lemmy snarare en naturkraft av testosteron och starksprit. Hans röst är otydlig, grov och lite hes med en viss antydning till halsbränna. Den har samtidigt mycket bett. Hans Rickenbacker-bas matchar sången väl, den är aggressiv och hårt distad.

"No Sleep Til' Hammersmith" inleds med "Ace of Spades", en klassisk hårdrocklsåt och närmast en signaturmelodi för Motörhead. Låten har en benägenhet att få lyssnaren att hamna i Ace of Spades-koma. På det hela taget är det väldigt bra och talande för resten av skivan att Motörhead sparkar igång konserten med sin största publikfavorit och sedan håller tempot uppe istället för att spara på energin till senare. Något av det värsta jag vet i konsertsammanhang är att vara på en spelning där bandets största hit vilar som ett spöke över hela upplvelsen. Faktum är att "Ace of Spades" faktiskt låter bättre på "No Sleep Til' Hammersmith" än den gör på originalinspelningen. Det inledande bashamrandet är triggande och resten av låten är både snabbare och hårdare än man är van vid.

Från utgångspunkten och framåt tappar Motörhead egentligen aldrig sin energi. Vissa låtar är mindre medryckande än andra, men jag anar att även skivans svagare spår låter bättre och hårdare här än de gör annars. Skivans omfång går från hård men relativt traditionell bluesbaserad rock , som i "(We Are) The Road Crew", till rytmer som närmast för tankarna till modern punk. Jag tänker då framförallt på trumspelen till "Overkill" och "Bomber", för övrigt två av skivans bästa spår. Punkkopplingen accentueras bara ännu mer av att bandet är så samspelt och av att Lemmys sångstil prioriterar styrka framför tydlighet (det är ofta rätt så svårt att urskilja vad han sjunger). Motörhead hinner också bjuda på "a slow one" i "Capricorn", en lite mindre agressiv låt med märkligt ekande refräng. Den är intressant i sammanhanget.

På det hela taget är "No Sleep Til' Hammersmith" ett rätt så givande tidsdokument. Väldigt lagom längd också, om man lyckas hålla intresset uppe. För mig är det dock svårt att inte hoppa över mindre intressanta spår. "No Sleep Til' Hammersmith" handlar främst om energi och puls, något som Motörhead har gjort till ett kännetecken, men som kommer till sin rätt i vissa låtar mer än andra.




Nästa gång: Judas Priest, "British Steel" (1980)

sebastian learns to rock, del 1

I en ny, återkommande del av patroklus nedgörelse ska jag ta mig an hårdrock. Det är en genre som jag inte utforskat, mer än att jag kan nämna några stora namn. Min allmänna målsättning är att lära mig mer om centrala musiker och hitta hårdrock som jag själv kan stå för. Inledningsvis kommer jag att utgå från hårdrockskanon för att sedan arbeta mig vidare därifrån. Men jag kommer hela tiden att utgå enbart från hela album.


sebastian learns to rock, del 1: Black Sabbath, "Paranoid" (1970)

Det jag kände till om"Paranoid" på förhand var att det är Black Sabbaths andra skiva och en odödlig klassiker inom genren, samt att den tillika har några av hårdrockens mest ikoniska gitarriff (i "Iron man" och "Paranoid"). Det jag inte kände till och som också överraskade mig var hur spretig skivan var. Jag hade en bild av att skivan skulle vara oerhört mörk och dryg och mest handla om blod och helveteseldar, men det var verkligen inte sant. Skivan är både överraskande lyssnarvänlig och ganska schizofren; den inleds med en åtta minuter lång relativt episk krigslåt och avslutas med något som mest liknar bluesröj. Däremellan hinner den vara både klassiskt bredbent (Lite läsning på Rolling Stones hemsida fick mig att anse hur mycket protopunk titellåten faktiskt är. Lyssna på versen! Det är "Blietzkrig Bop".) så väl som nedtonad och eftertänksam.

A-sidan på "Paranoid" är riktigt bra, ambitiös och medryckande. Ozzy Osbourne och gitarristen Tony Iommi är visserligen stora namn även utanför Black Sabbath, men jag noterar att jag hinner imponeras av alla i bandet (som alltså även består av basisten Geezer Butler och trummisen Bill Ward) under A-sidans gång. Precis som hos band som Gang of Four får alla fyra utrymme att uttrycka sig, vilket bara gör musiken bättre. "War Pigs", "Paranoid" och "Iron Man" är helt kompletta och utmärkta rocklåtar som onekligen kommer att fortsätta stå sig väl och "Planet Caravan" utgör ett hyfsat komplement till dem. Dock är skivans B-sida rätt så tam i jämförelse. Det progressiva och hårda övergår till ganska regelrätt bluesrock. En låt som "Rat Salad", exempelvis, känns rätt så överflödig i sammanhanget även om den inte gör någon skada heller.

Jag vill säga något kort om skivans texter. För en modern lyssnare tror jag att det är intressant att se till vilken typ av mörker det egentligen rör sig om. Ozzy sjunger visserligen om drogreferenser och krig och upprätthåller i största allmänhet en ganska mörk bild, men det förekommer också väldigt mycket desperation, ensamhet och utsatthet som borde tilltala fler än de omedelbara rockfantasterna. Läs till exempel den här textraden, från "Paranoid":

I need someone to show me the things in life that I can't find
I can't see the things that make true happiness, I must be blind

och jämför med följande textrad från Joy Divisions "Disorder":


I've been waiting for a guide to come and take me by the hand
could these sensations make me feel the pleasures of a normal man


Liknande textrader, båda skrivna av musiker med trasiga själar. De anammas av två skilda grupper musikkännare men jag uppfattar dem ändå som sammankopplade någonstans. Vi är människor allihopa.




Nästa gång: Motörhead, "No Sleep Til' Hammersmith" (1981)