Jag behöver ventilera mig om något som i sig självt är oväsentligt. Det rör sig om frågan om glaset är halvfullt eller halvtomt, ett numera klassiskt lackmustest för en individs livshållning.
För det första vill jag klargöra en sak: Om man häller upp dryck till ett glas så fyller man det glaset. Skulle man då vara halvvägs i processen så är glaset halvfullt eftersom det då bara hunnit bli fyllt till hälften. Om man däremot håller på att dricka ur ett glas så tömmer man detsamma. Skulle man då vara halvvägs i den processen så är glaset halvtomt eftersom det då ändå bara hunnit tömmas till hälften. Väldigt logiskt och fint, helt utan inläsandet av konstiga subtexter och värderingar.
Som synes så är alltså frågeställningen om halvfulla/halvtomma glas helt menlös i all praktisk mening.
Men, man kan dock tänka sig ett sådant scenario där ett glas varken fylls upp eller blir urdrucket. Det vill säga, man presenteras inför ett glas som har en vätskemängd som motsvarar precis hälften av glasets totala volym och måste därefter ta ställning till om glaset är halvfullt eller halvtomt. Det är underförstått att glaset är i ens ägo och att man förväntas dricka upp innehållet (jag skulle personligen vara tveksam till att dricka ur främmande, hypotetiska glas, men det har med mitt förnuft att göra och inte med min brist på solskenshumör). I det fallet finns det bara ett korrekt svar:
Glaset är fullt.
Eftersom man helt och hållet tagit bort upphällandet och urdrickandet från feågeställningen så återstår bara en oberörd vätskemängd. Oberörd vätska = 1, inte 0,5. Det råkar vara så att glaset vätskan befinner sig i rymmer dubbelt så mycket vätska till. Utmärkt, tänker jag. Om jag skulle få dubbelt så mycket hypotetisk vätska till så har jag någonstans att hälla upp det.
För det första vill jag klargöra en sak: Om man häller upp dryck till ett glas så fyller man det glaset. Skulle man då vara halvvägs i processen så är glaset halvfullt eftersom det då bara hunnit bli fyllt till hälften. Om man däremot håller på att dricka ur ett glas så tömmer man detsamma. Skulle man då vara halvvägs i den processen så är glaset halvtomt eftersom det då ändå bara hunnit tömmas till hälften. Väldigt logiskt och fint, helt utan inläsandet av konstiga subtexter och värderingar.
Som synes så är alltså frågeställningen om halvfulla/halvtomma glas helt menlös i all praktisk mening.
Men, man kan dock tänka sig ett sådant scenario där ett glas varken fylls upp eller blir urdrucket. Det vill säga, man presenteras inför ett glas som har en vätskemängd som motsvarar precis hälften av glasets totala volym och måste därefter ta ställning till om glaset är halvfullt eller halvtomt. Det är underförstått att glaset är i ens ägo och att man förväntas dricka upp innehållet (jag skulle personligen vara tveksam till att dricka ur främmande, hypotetiska glas, men det har med mitt förnuft att göra och inte med min brist på solskenshumör). I det fallet finns det bara ett korrekt svar:
Glaset är fullt.
Eftersom man helt och hållet tagit bort upphällandet och urdrickandet från feågeställningen så återstår bara en oberörd vätskemängd. Oberörd vätska = 1, inte 0,5. Det råkar vara så att glaset vätskan befinner sig i rymmer dubbelt så mycket vätska till. Utmärkt, tänker jag. Om jag skulle få dubbelt så mycket hypotetisk vätska till så har jag någonstans att hälla upp det.
1 kommentar:
Jag ser det som att du genast inser glasets potential. Du får ett glas med en viss mängd hypotetisk vätska och inser att du få plats med dubbelt så mycket hypotetisk vätska i glaset. Jag tolkar det som att du vill maximera allt hela tiden. Är du en... maximist?
Skicka en kommentar