70-talet, en lektion i cynism

Björn och Benny: Det går rätt så bra för oss då va.

Den svenska proggrörelsen: Ni är bara kapitalets nickedockor! Girigbukarna och de amerikanska skivdirektörerna sitter och smörjer sina feta krås och ni bara serverar dem pophits. På engelska! Var är er konstnärliga integritet? Var är er kamratanda?

Björn och Benny: Vaddå, det skiter väl vi i. Vi ses om trettio år, när nyliberalismens våg har svept bort era kollektiva ansträngningar och vi har blivit miljonärer på en musikal som vi inte ens behövt skriva nya låtar till.

Den svenska proggrörelsen: Det kommer aldrig hända!

espressi

Min inställning till livet är att människan behöver rutiner och fasta hållpunkter, men att det är känslotoppar som utmärker den verkliga känslan av att leva; känslotoppar som kommer av man ställs inför det oerhörda, det oväntade eller det utmanande.

Idag drack jag två stycken dubbla espresso på varandra. Egentligen ville jag bara ha en ursäkt till att sitta kvar och fortsätta läsa "Vägen", för översättningen var bra och boken i sig var lika bra som jag minns den, så espressomuggarna fick utgöra något slags läsalibi (insikt: vanligt kaffe går långsammare att dricka och hade varit ett mer strategiskt val). Det var onekligen för mycket koffein på en gång, det kan jag lugnt konstatera med nyvunnen lärdom. Samtidigt kunde jag inte undgå att bli fascinerad, eftersom koffeinets sidoeffekter ledde mig in på ett av mina bästa filosofiska teman: psykets och somats ömsesidiga bundenhet. Följande kunde konstateras på vägen hem från kaféet:


1. Jag kände mig paranoid och trodde att folk "såg igenom mig".
2. Mina händer blev rastlösa. Jag fann mig själv trumma nervöst på mina lår och på bokhyllorna inne på Åhléns, jag tryckte och släppte och tryckte och släppte ett stycke plast i rockfickan och knäppte med fingrarna på ett sätt som inte är naturligt för mig.


Det fick mig nästan att vilja experimentera. Vad händer efter fyra dubbla espresso? Fem? På ett spelkonvent för ett antal år sen köpte jag en konventmugg, vilken fungerade ungefär som ett magiskt backstagepass. Om man visade upp muggen i konventkaféet fick man ta gratis kaffe. Den dagen drack jag ungefär ett dussin koppar, med lite varm choklad inslängt emellanåt. Det slutade med att jag låg på en skolbänk och såg takbelysningen glida fram och tillbaka i sidled, samtidigt som jag lyssnade på Marvin Gayes "If I Should Die Tonight". Sen spelade jag igenom hela Super Mario Bros.

Jag tror min kropp är ganska balanserad nu. Filmjölk, c-vitamin och panodil löser det mesta. Nu ska jag sova lite i soffan och se hur jag uppfattar världen när jag vaknat igen.

#arsonist_watchlist

Joined #arsonist_watchlist.


bob_le_flambeur: mitt bästa var i realtid

bob_le_flambeur: jag såg en rökpelare när jag var ute och gick. tänkte att det var en spis som stod på men fick sen höra att de var anlagt

Stella54: spännande :O) du skulle stannat kvar!!

bob_le_flambeur: det var på tiden innan aw, nu hade jag varit mer på min vakt.

NoWorriesNoRegrets: Påminner om en historia jag hörde, den var också 1:1. Min kusin hörde en brandvarnare och trodde att dwet var hans egen lägenhet men det visade sig att det kom från en granne i samma hus

NoWorriesNoRegrets: inte säker på om det var anlagt men tydligen hade inte allt stått helt rätt till i den lägenheten så att...

bob_le_flambeur: det senaste jag hörde var tidigare i månaden, polisradion i ängelholm??

Dog_x_Dog: ja fy fan

Stella54: jag hade kunnat se den, kanske inte 1:1 men 1:2 eller 1:3 eller så. iaf lite uppståendelse

NoWorriesNoRegrets: Jag klarar inte riktigt 1:1. för mycket stress och ångest och det kan vara olagligt att inte hjälpa till. 1:2 är bra, skadan är redan skedd men det finns fortfarande lite deperation... ??

Stella54: fast jag kan lika gärna tycka om att komma säg dan efter

bob_le_flambeur: eller långt efter. ruiner också. måste inte ens vara mordbrand.

NoWorriesNoRegrets: Mordbranden gör att det inte bara är en olycka. Olyckor händer när jag tappar nånting på golvet. Mordbränder är på riktigt.

Stella54: ja

bob_le_flambeur: destruktivt.

Dog_X_Dog: min ultimata skulle vara att se en 1:1, men liksom inne i huset. jag skulle inte alägga den men ändå

Dog_X_Dog: ta mig in och se allt

prinsessa på vift

det perfekta postmoderna samhället

Roy Andersson använde sig av ett stilgrepp i både "Sånger från andra våningen" och "Du levande" som jag tyckte mycket om. Genom att blanda halvantik 1900-tals-rekvisita, som fick tittaren att associera till folkhems-Sverige, med hintar om modernitet formade han ett samhälle som var i stort sett tidlöst. Kombinationen blev någon form av visualisering av det ideal som jag tror att många svenskar bär med sig av Sverige, med det ena benet i nedärvda socialdemokratiska grundvärderingar och det andra benet i något flyktigt och odefinierat.

Arbetsförmedlingens reklamfilm för Stafetten-kampanjen är uppbyggd efter samma modell. Nästan alla miljöer, vare sig de är på landsbygden eller i Stockholm, är miljöer som i stort har sett likadana ut de senaste fyrtio åren eller så. Typsnitten som används, exempel de inne på nyhetskontoret, är standardiserade och obundna. I samma svep som vi får se en polis som verkar vara av invandrarbakgrund, en nutidsmarkör, får vi se en gammal flaskfabrik och en stämpelklocka. Stafetten-filmen är tydligen regisserad av Tom Malmros. Huruvida den är en hyllning till Andersson eller inte kan jag bara låta vara osagt. Men ändå undrar jag om inte både Andersson och Malmros visar upp det perfekta postmoderna samhället och, kanske, den perfekta socialdemokratiska utopin: moderna värderingar och framsteg med gårdagens solidariska samhälle och arbetarklasskultur.

polski

Vårt vandrarhem. Tryck på domofonen!





Påle i Polen.





Den polska färgskalan. Det mesta gick i sjok om beige, brunt och grått. Den polska husmanskosten ej undantagen. Apropå husmanskost så åt vi piroger varje dag och prövade sammanlagt åtta olika fyllningar.





Jag hade hoppats på att Chopin skulle vägleda oss. Vi kom dock inte in i Chopin-muséet, den höll på att renoveras eller något. Några byggarbetare slängde ut oss. Vi lyckades inte heller hitta Chopins monument eller köpa någon merchandise. Chopin var antagligen folkskygg.





INDEKS.





Den här fick mig att tänka på Orpon.





Warszawa sett från Kulturpalatsets trettionde våning. Avgaser, dimma och solnedgång.





Hålig byggnad i finanskvarteren.





Kebab- och Jack Vegas-kuberna fanns utspridda lite varstans. Ofta var de helt ensamma, som små öar, men här är de uppradade i ett stråk. Polacker verkar spela Jack Vegas vid vilken given tid på dagen som helst.





Min Trovärdiga Kampanj.





Fåglar utanför palatset i Lazienki-parken.





1944 gjorde Polen uppror mot Hitler med resultatet att så gott som hela Warszawa ödelades. Gamla stan har dock byggts upp i efterhand utifrån gamla planer, fotografier och målningar. Hade jag inte vetat på förhand att byggnaderna var högst femtio år gamla hade jag aldrig kunnat ana något.





Solnedgång på väg hem.

bra prosa del 2

Carmen steg ner från sin bil. Hon såg ut som Bette Davis. Peter tog emot henne. Han såg ut som Clark Gable fast blond.

"Ni ser bekant ut", sa han. "Jag har kanske kysst er i mina drömmar."

"Här, där och överallt", jublade Carmen. "Ta mig till Broadway, din dåre."

"Broadway ligger långt bort", inflikade Peter bryskt, näsvist och snabbt.

De gick på stadens gator. Neonljusen lös som eldflugor i natten. En full man kräkte upp den medicin som egentligen skulle rädda hans liv. Carmen och Peter stannade förundrade inför livets storhet och ambivalens när de såg en av stadens mest berömda byggnader.

"Gud är god", sade Carmen. "Fast jag är här och jobbar i show business så vet jag att han ser mig och dig utan att döma oss. Förutom när... Förutom när..."

"Det är över nu, Carmen.", svarade Peter faderligt. "Det är över nu."

polen och transkribering

1. Den här helgen åker jag med min bror till Polen över helgen, till Warzsawa närmare bestämt. Chopin, kålpiroger, spårvagnar, öststatsloppmarknader och bombade men nyrenoverade hus står på dagordningen. Mer information kommer.

2. Jag håller på att transkribera gruppintervjuer, alltså lyssna på inspelningar som jag för över till skriven text. Det är bland det mest långsamma man kan göra. Vissa meningar måste man lyssna på om och om igen. Arbetet görs svårare av att intervjupersonerna pratar så ostrukturerat. Det är många ofullständiga satser, godtyckliga associationer, stakningar och meningar... som... tonar... ... ut... när intervjupersonen känner att den sagt det den vill säga och väntar på att någon annan ska ta upp tråden. Tack och lov känner jag mig inte bunden till att transkribera till perfektion, vissa forskare har avancerade system för HÖGLJUDDA UTANDNINGAR, SKRATTPARTIKLAR (alltså läten som kan identifieras som skratt men som inte utgör hela skrattattacker) och annat. Ju mer noggrannt man transkriberar, desto mindre lämnas åt forskarens tolkning. Det blir också allt mer oläsligt. Jag tar den enkla vägen ut och lämnar diskussionen för metodik öppen.

Delila schert Simson die Haare

I förrgår klippte jag mitt hår. Ända sen jag var liten så får hårklippning mig att tänka på legenden om Simson och Delila. Det ger mig en springande lust till att säga till någon: "Tur att jag är inte Simson, då hade jag inte haft några krafter kvar!"

Men jag har aldrig haft någon att säga det till.

Simson var en nasir, en av Jahves utvalde superjudar. Han blev utsedd av Gud för att bekämpa filistéer. Under sin tid som Israels frihetskämpe begick han bland annat följande dåd:

* Slet sönder ett lejon i stycken med sina bara händer
* Dödade tusen filistéer med bara en åsnekäke som vapen
* Band fast facklor på trehundra rävars svansar, vilka sedan brände ner filistéers åkrar

Simson var ledare över Israel och lät sig inte besegras. Han var en "force to be reckoned with". Så småningom träffade han och blev kär i ungmön Delila, vilken skonades från Simsons annars typiska misstänksamhet, aggressioner och utfall. Delila blev dock mutad av filistéerna för att ta reda på källan till Simsons styrka. Simson förtrodde henne med hemligheten: styrkan låg i hans hår, då ett av löftena en nasir har till Gud är att aldrig klippa sig.

Samma natt klippte Delila av Simson sitt hår, sju lockar för att vara exakt. Det var tillräckligt för att frånta honom hans nasirskap och därmed hans superjudekrafter. Resultatet av detta blev att han tillfångatogs av filistéerna, vilka stack ut hans ögon och förslavade honom. Därefter tillbringade han den kommande tiden i filistéernas våld, fram till att hans hår växt ut igen och han åter blev en nasir i Guds ögon.

tiggande godis-barn

"Do you have any candy?"
"No, sorry, I don't have any."

Två barn klädda till behuvade skelett ringde på vår dörr. Jag hoppade till på riktigt när jag såg dem, eftersom jag trodde att det var Anna som ringde på. Skeletten var dock artiga och lämnade mig snabbt och utan att ställa till med någon scen.

Det är många som menar att importen av halloween och dess övertagande av/samexisterande med allhelgonahelgen är en kapitalistisk och kommersiell produkt. Det är visserligen sant. Men i debatten glömmer de flesta bort den sluga marknadsföring som innebär att vi känner oss som dåliga vuxna om vi kritiserar det som barn tycker om. "Vi gör det för barnen", säger man. Bevisligen finns det inget bättre sätt att bryta kommersiell mark på än att anspela på det allmänna föräldraansvaret eller barnens rätt att vara barn, vilket är en väldigt existentiell och svår rättighet att argumentera mot. Särskilt, som i fallet med dörrknackande barn, när ens principer att inte fira påtvingade traditioner innebär att man berövar storögda barn deras oändliga oskyldighet och joie de vivre. Det är inte riktigt samma sak som att avstå från fikabesök på kanelbullens dag.

Barnagunst och pumpahundar eller kulturell värdighet? Jag vet inte längre. Men i vilket fall skulle det vara lättare att acceptera förändringar om jag kände att det kom från en annan riktning än den som uppskattar barn som okritiska konsumenter.

band

Bandsökandet är hopplöst. Kan jag inte bara spela med de här två?



Sångaren har en viss Nixon-kvalité i sitt spelande. Jag tycker om när han apatiskt sjungit klart första refrängen för att sen vandra runt mållöst på gräsmattan.

kvantskum

"Maskhål bildas inte genom naturliga processer i Universum, till skillnad från vanliga svarta hål, utan måste skapas artificiellt. Det finns två möjligheter till att göra detta; antingen klassiskt genom att riva upp två hål i rummet och sy ihop dem på något sätt eller kvantmekaniskt genom att dra upp dem ur de gravitationella vakuumfluktuationer som kvantskummet utgör. Det går att konstruera ett maskhål genom ett helt och hållet klassiskt sätt genom snurra upp tiden, så att man kan åka både framåt och tillbaka (d v s en tidsmaskin!), medan man lugnt kröker rumtiden mer och mer. Vi känner dock inte till lagarna för kvantgravitationen tillräckligt väl för att kunna avgöra om den kvantmekaniska metoden är möjlig."

Från kosmologika.net. Jag fascineras av tanken på att det skulle finnas en klassisk metod för att riva upp hål i universums tid/rum-kontinuum.

nikotin

Nu har jag haft lukten av nikotin i min näsa i över ett dygn. Den har avtagit i styrka, men den är fortfarande där. Jag antar att jag har suttit bredvid någon i skolan som röker mycket. Väldigt störande är det iallafall. Om människor rökte kanelstänger, jasminris, ängsblomster och nybakat bröd istället för tobak skulle rökning vara mer okej.

let's go away for a while

På väg till och från Göteborg i förrgår läste jag igenom 33 1/3-genomgången av Pet Sounds, skriven av Jim Fusilli.

Vad boken främst gör, antagligen mer än de flesta andra Beach Boys-biografier, är att fokusera på Brian Wilsons interna stridigheter och själsliga konflikter, från att som liten blivit kontinuerligt misshandlad av sin far till att som tjugotre-åring finna sig stå i blickfånget för hela skivindustrin.

Arbetet med Pet Sounds tog fart efter att the Beatles hade släppt Rubber Soul. Rubber Soul gav Brian en uppenbarelse, då han insåg att albumformatet kunde användas för mer än att samla hitsinglar; där fanns en tidigare outnyttjad potential för att låta albumet som helhet förmedla ett budskap, en känsla. Insikten fick Brian att hoppa av allt turnerande och promotionarbete för att arbeta heltid i studion, medan resten av the Beach Boys turnerade i Japan och Hawaii.

Musikskrivandet präglades till stor del av två saker. För det första hade Brian en starkt inspirerad och storslagen vision om att göra det största och viktigaste popalbumet hittills, en skiva ännu mer sammanhållen än Rubber Soul. För det andra var Pet Sounds till stor del en självbiografisk utvikelse som blottade Brian Wilson (och till viss del även medförfattaren Tony Asher) och hans känsloliv, framförallt förhållandet mellan Brian och Marilyn Rovell. Det personliga i sångernas texter är också en bärande anledning till att Brian sjunger en majoritet av sångtexterna:

I know perfectly well I'm not where I should be
I've been very aware you've been patient with me
Every time we break up, you bring back your love to me
And after all I've done to you
How can it be you still believe in me

Vid tiden för musikskrivandet gick också allting i Brian Wilsons väg. Han var i kontroll över sitt projekt, han var inpirerad, han hade kompetenta medmusiker (till stor del gräddan av LA:s studiomusiker, bland andra Carol Kaye och Hal Blaine). Ett par år senare skulle han komma att gå under för sin depression och för sitt drogmissbruk, men då, i tidiga 1966, var han fortfarande i fas. Han verkar ha ingett alla inblandande en känsla av storhet, som att alla visste att han var i färd med att skapa något större än honom själv, ett verk han aldrig skulle kunna komma att toppa.

Det slutliga arbetet med skivan blev klart efter att de andra Beach Boys-medlemmarna, Carl Wilson, Dennis Wilson, Mike Love och Al Jardine, turnerat klart. De spelade in sina respektive delar och hjälpte till att sammanställa och finslipa helhetsintrycket.

In May 1966, Bruce Johnston flew to London and had with him two acetate copies of Pet Sounds. Derek Taylor, the Beatles' publicist who had agreed to help promote the album, set him up at a hotel in West End.

The Beach Boys were popular in England. Earlier, Mick Jagger had helped by going on about "I Get Around", compelling various disc jockeys to give it its due. And thanks to Derek Taylor, Bruce was meeting many journalists.

And then Keith Moon showed up. "All we did was talk Beach Boys," Bruce remembers. Moon loved Pet Sounds, and he contacted some people. Shortly thereafter, John Lennon and Paul McCartney came to the hotel. They wanted to hear the album and they did, several times. "They were speechless," said Bruce, who witnessed them put aside their carefree public persona to study Brian's music.

Om storheten i skivan var tillräcklig för att få Lennon och McCartney att sakna ord, så kan man bara börja tänka sig hur det var för Marilyn Rovell att få höra den första gången. Inte nog med att den typen av personligt utelämnande som Pet Sounds presenterade fortfarande var oerhört ovanlig på den tiden, det var dessutom Brians mest fulländade verk och något av ett öppet brev skrivet med henne i åtanke.

Brian brought an acetate to Marilyn. They went to their bedroom, turned the lights low and put on the album. "It was one of the most moving experiences you could ever imagine", she said. "It was so beautiful... We both cried. Right after we listened to it, he said he was scared nobody was going to like it."

fredag

elbas

Min bror kom förbi igår och gav mig en elbas i tidig födelsedagspresent. Det var väldigt generöst och väldigt oväntat. Det är sjukt roligt att ha en bas igen. Även om jag inte är en säker musiker på något vis så känns det ändå som "mitt" instrument.

Nu känner jag verkligen för att spela i band. Inte nu i höst, men kanske nästa år.



BASIST SÖKER BAND


25-årig basist med dåligt gehör och medioker teknik söker band.


Musikinfluenser: "Music for Airports", Ray Charles, KRS-One, Wim Mertens, Ennio Morricone, Pale Saints, Ruby Suns, Art Tatum, Shugo Tokumaru, Young Marble Giants.

Övriga influenser: "Azumanga Daioh", Eugène Atget, Lewis Carrolls "Alice i underlandet", dadaism, "Grim Fandango", Hirokazu Kore-edas "Still walking", Yoko Onos "Grapefruit".


Bandet bör spela musik som övergår allmängiltiga konversationsämnen, men den ska inte vara så pretentiös att den inte engagerar. Musikaliska analogier till god vegetarisk mat är välkomna.

mikrokarriärism

Mångfacettering är bättre än särprägel. Personlig utveckling är bättre än yrkesstolthet.

Mitt namn är Clemens. Jag är journalist, bloggare, författare, musiker och konsult. Be mig förklara saker och jag förklarar dem enligt den clementianska tanketraditionen.

Få yrkestitlar är skyddade eller kräver legitimation. Allra minst gäller det olika kreativa yrken som hunnit etablera prestige under lång tid. Det är upp till var och en att bestämma sig för när och hur man vill etablera sig som en del av en oskyddad yrkesgrupp.

Ja, jag har ju skrivit den här boken om andlig hjälp till företagsledare: "Top down management och du - finn din inre CEO". Så numera kan jag lägga till "Clemens, författare" på min växande meritlista!

Innebär identitetssamlandet ett relativt lindrigt sätt att vinna legitimitet samtidigt som man inte behöver stå till yttersta svar för sin kompetens? Möjligtvis. Det är åtminstone ett uttryck för ett modernt jag-uppfyllande, en ambition att sätta sin egen nyfikenhet och önskan att få karriärer som är både horisontella och vertikala framför tidigare generationers yrkesbundenhet. Självuppfyllandesträvan sätter samhällsnyttan i andra plats, men så är också vårt samhälle drivet av individer som befinner sig i grupper, inte av kollektiv.

Jag har fem egna företag som alla i grunden är rotade i mig, Clemens. Man kan säga att jag är min egen chef och att jag sätter upp arbetstiderna som jag själv vill ha dem, men jag försöker att jobba nio till fem som alla andra. För att underlätta administrationen och effektivisera verksamheten har jag, för att använda mig av datortermer, defragmenterat min själ. Fem stycken identiska Clemens driver ett varsitt företag med sin egen inriktning, om det nu är musiken eller konsulteringen som står i fokus.

cylinder

Det regnade ute. Gågatan var full av upptagna människor, geografiskt samlade men känslomässigt isolerade. Jag försökte kasta ut mentala rep och binda ihop människornas fötter, sådär som cowboys binder ihop kalvklövar på rodeoföreställningar. Om jag hade lyckats hade de fallit ner och varit subordinerade min fasta övertygelse.

Jag saknade dig. Jag hade kvar dina kontaktuppgifter i min mobiltelefon, men jag hade gjort om ditt namn till ett anagram som liknade ett köksredskap och tagit bort två siffror från ditt mobiltelefonnummer. Avidentifieringen gjorde ingen nytta.

Det kom att regna ännu lite mer. Jag rörde mig bort från gågatan och mot ett öppet brunnslock på en sidogata. Jag hade aldrig tidigare sett ett öppet brunnslock och såg det som en förpliktelse för mig att klättra ner och möta mig själv. Jag klättrade ner för brunnslocket. Efter fem minuter var jag tio meter under marknivån. Efter tio minuter var jag tjugo meter under marknivån. Då hade jag nått botten.

Jag såg mig omkring. Jag befann mig i ett stort, noga välvt rum. Det var som en marmorcylinder. Jag upplevde det inte som mörkt, det enda jag inte kunde se var rummets ände. Jag smekte cylinderrummets väggar. De var dekorerade av våra bästa och värsta minnen. Minns när du när jag kallade dig hora? Det är det värsta jag gjort mot någon annan och mot mig själv, men det är oåterkalleligt. Nu befinner jag långt under marken och ser mig själv och konsekvenserna av mina samlade handlingar. Du överraskade mig genom att laga min favoriträtt, jag visste inte ens att du visste vilken den var. Jag köpte vykort och blommor till dig och kände mig lycklig och upprymd bara från känslan av få se ditt leende när du tog emot dem.

Rummet var stort. Det fanns många minnen att ta del av. Det tog inte så lång tid innan jag fylldes av hopplöshet. Vad var meningen med att rannsaka minnen om vi inte gjorde det tillsammans? Jag beslöt mig för att gå mot rummets ände. Ett mörker sänktes över allt runtomkring mig. De sista fem stegen fick jag famla mig fram i blindo. Mina händer hittade en dörr. En ståldörr. Jag öppnade dörren och möttes av arktiska vindar. Dörren ledde mot ett mörker som var ännu mörkare och ännu mer kompakt än något mörker jag varit med om tidigare. Jag förstod att det var här det var meningen att jag skulle vara, att det bara var här jag kunde få insikt. Jag gick in i mörkret och inbillade mig att dörren stängdes bakom min rygg.

till göteborg och tillbaka igen

Fyra timmar tur. Tre och en halv timme retur. Det var väldigt mycket bussresande för ett möte som egentligen inte höll på mer än en timme, men det var definitivt värt det. Min uppsats har en riktning och ett syfte nu. Allting pekar på att jag kommer få en handledare den här veckan också.

fjädring

Jag hade en psykologiföreläsning igår och jag kunde inte undgå att fascineras av en kursare som satt snett framför mig. Det verkade på honom som att det var hans första kurs på universitetet och att allt föreläsaren sa gav honom övermänskliga aha-upplevelser. Hans horisonter vidgades i takt med varje ny powerpoint-bild. Han var bubbligt lycklig.

När föreläsaren sa något som verkligen engagerade honom började han nicka häftigt och igenkännande. Det fick stolens fjädring att röra sig i motsatt riktning, enligt bilden nedan.



Det var väldigt mycket rörelse för något som egentligen inte krävde rörelse alls. I mitt huvud namngav jag fenomenet insiktskonvulsion.

HT09, det stora vakuum

Idag har jag varit på upprop för höstens två kurser. Den här hösten, för övrigt min sista högskoletermin, ska jag skriva en masteruppsats. Det verkar som att jag blir en av de tio första på min institution som gör det.

Schemat för uppsatskursen är, kort sagt, icke-existerande. Vad gäller uppsatsskrivningen finns det inga obligatoriska möten eller föreläsningar. Däremot ska jag ha producerat en 50-60-sidig uppsats på avancerad nivå innan juluppehållet. Uppsatsen kommer antagligen att handla om informationsproduktion inom socialpsykiatrin eller något liknande. På tisdag åker jag till Göteborg för att förhandla med en enhetschef om att strukturera upp en utvärdering som empiriskt underlag.

Parallellt med detta läser jag 30hp psykologi på grundnivå. Mer än något tror jag att den kursen kommer att kunna ge mig den rutin jag behöver för uppsatsskrivandet, en anledning att gå in till skolan på morgonen. Det är som att börja dagen med tai chi.

Bilen i vilken en mans flykt från ansvar kan garanteras.

vichyssoise

Det är potatis- och löksoppa med pretentioner.

031

Mat tilläts ej tas in på festivalområdet. Därför kunde lokala entreprenörer kosta på sig att ta ut ockerpriser. Den billigaste rätt med mat och dricka vi kunde hitta kostade 60 kronor. Den näst billigaste var cous-cous-salladen på bilden, som fanns att köpa i Konsums tält. Salladen kostade 75 kronor med dricka och var rätt så mättande. Å andra sidan var falafeln i salladen den torraste jag någonsin ätit.





Gul nacke från Vampire Weekend-konserten. Haha. Vampire Weekend.





Dansare från Amadou & Mariam. Jag hade lyssnat på bandet innan jag såg konserten, men jag hade inte insett att både Amadou och Mariam är blinda, vilket ställde mig till en början.





Telia hade en bullig plastborg där man kunde sitta på sacco-säckar och lyssna på Nas. Där fanns också ett pingisbord. Jag spelade rundpingis med fem andra festivalbesökare och vi hade öppet kommit överens om att spela det lugna spelet. Dock kom det in en till spelare, ett störande element, vars gebit var att smasha ut alla som stod under hans skicklighetsnivå. Gemenskap splittrad.





Bild tagen genom poncho (kroppstäckande vattenavledningssystem). Vi köpte tre ponchos för att vara på den säkra sidan, för när det väl regnade så öste det ner utan pardon. Det kom att visa sig att mina nya Clarks-skor var helt regntäta. Jag var antagligen en av de torraste festivalbesökarna på området.





Haga.





Majorna.





Ett träd jag tog skydd under. Jag tycker om den här bilden, den frammanar höstlukter i min näsa. Det kittlar av bark och våt cement.

lackmus

uppätet lackmustest?

att ni bara

äter upp testet så där utan vidare

vem vet vad det hade kunnat bära med sig

jag vet

jag medger

att jag hade en aning och att det var därför jag blev upprörd

när jag såg att lackmustestet var uppätet

för

i mitt huvud

kan allting testas för allting

lögndetektortest är som lackmustest för den skyldiga själen, har ni sett

som sagt

allting för allting

ett till synes oskyldigt band kan döma ut alla dina kvaliteter på nolltid

jag förlorade mitt sista lagrade uns av barnslig skyldighet till just ett sådant band

det var en "reality check"

har ni sett den filmen

den är väldigt bra, det kan jag flika in

nej förresten, jag tänkte på "reality bites"

men det spelar ingen roll nu

ni åt upp det

och med det en sista chans till försoning

jag förlorade min karaktär men jag vann en nivå av själslig medvetenhet och det kan inte köpas för pengar nej det kan inte

inte ens om man man hade några

hahaha

pengar

som sagt

lackmustestet vet allt

och dess svar är definitivt, det är guds dom och det finns ingen skärseld som renar syndare

det finns bara positivt och negativt, som ett batteri

batterisyran, den lät ni vara, ni med era omdömeslösa sjuka huvuden

ni gick direkt till urkällan

ni åt upp källan för allting

åsikter

martin friberg 2001-06-07

Skivan beställdes idag så jag kan egentligen itne uttala mig så säkert, men det lilla jag hört har verkligen fått mig glad. Visserligen så har detta gjorts förr så man kan väl inte säga att Radiohead är banbrytande på något sätt och möjligen så kan det kännas pretentiöst, men det ser jag nästan som ett plus (även om många andra inte gör det).

Jag hoppas Kent gör en Radiohead.

Marre 2001-06-07

Tycker “Kid A” var bra men den nya vet jag inte vad jag har än.Men det är klart att ibland saknar man låtar som “High and dry”.De låtarna kanske är b-sidor.


arg & besviken 2001-06-07

du är medveten omatt du har gett den samma betyg som tex Blink 182, Pantera, The Pusjkins, Dj Sleepy, Backyard Babies och fre! Menar du att den här skivan är lika bra/dålig som dom här skit bandens skivor??????

förvirring

Jag blir stressad när förståndshandikappade slår sig själva i huvudet med aggressiva knytnävsslag. Det underlättar inte för någon berörd part.

att människans

moon unit zappa-effekten

Gag me with a spoon.

matlagning

Igår blev jag oförhappandes besatt av tanken på matlagning. Matlagningsutensilier, färska råvaror, recept, aromer och aromater, styckkartor och puttrande grytor. Jag hade visserligen sett fem avsnitt av Top Chef Masters, vilket sannerligen bidrog till manin, men fröet såddes faktiskt på mitt jobb. Nyligen infördes där nämligen ett obligatoriskt matschema för alla boende. Tidigare har jag kunnat laga mat efter känn, men nu måste jag följa vissa riktlinjer. Föregående vecka lagade jag exempelvis hemmagjorda köttbullar och kycklinggryta, vilket jag aldrig gjort tidigare.

Intresset för matlagning har fått mig att tänka mycket på matlagning ur ett större perspektiv. Det fick mig framförallt att tänka på mina föräldrar. Min mamma lagar numera rätt så enkel mat, men hon brukade vara känd för sin franska matlagning, som hon lärde sig under sina år i Paris. Såser, puréer, filéer. Faktum är att det tog mig upp till högstadiet att lära mig hur pulvermos smakar, eftersom mamma alltid gjorde sitt mos för hand. När jag hade obligatorisk hälsoundersökning på lågstadiet frågade till och med sjuksköterskan om mammas matlagning. Min pappa, å andra sidan, hade begränsade gastronomiska färdigheter. Han älskade dock att äta mat. Situationen att älska mat men att vara oförmögen att framställa den skrämmer mig en aning, måste jag säga. Det får mig att associera till Tantalos, vilket inte är en bra sak.

Så, matlagningsintresset bottnar till viss del i ett självintresse. Eftersom mat kommer fortsätta vara en stor av min vardag, av min månadsbudget och av kulturen runt omkring mig så vore det att göra mig själv en otjänst att inte utvecklas i området. Även med begränsad känsla för finess finns det väldigt mycket som kan göras, också med få ingredienser. Lax teriyaki, som en vän i Halmstad lagade åt mig nyligen, är ett bra exempel på det. Dessutom dör jag en aning inombords av tanken på att göra min egen svamprisotto.

Det finns också ett visst allmänbildningsperspektiv på det hela, antar jag. Dels vill jag vara så oberoende i min matlagning att jag enkelt kan höfta fram effektiv men god och näringsrik mat, något som väl också förväntas från en när man börjar nå en viss ålder. Men det finns andra färdigheter som kan visa sig nödvändiga; att veta hur ens kropp reagerar på olika typer av mat, att veta vilka grönsaker som är godast, att kunna laga mat till många personer etc.

Innan veckan är slut hoppas jag att jag och körsbärsninjan har provat en ny soppa och lagat hemgjord pasta carbonara.

lök

rube goldberg-konstruktioner

Reuben Goldberg var en amerikansk ingenjör och serietecknare, verksam under nittonhundratalets första hälft. Den typ av konstruktion som bär hans namn är en konstruktion som kopplar ihop [vardags]objekt tagna ur sina sammanhang för att framställa en oavbruten händelsekedja.






Meningslöst, visst, men estetiskt tilltalande. Det är väl främst därför det är en filmupplevelse mer än något annat. Jag försökte givetvis skapa egna Rube Goldberg-konstruktioner som liten, men liksom med mina hemmagjorda R2D2-robotar blev det aldrig särskilt lyckat. Spelet the Incredible Machine var nog det närmaste jag kom.

Insikt: min nördighetsnivå har alltid kompromissats kraftigt av bristande teknisk förmåga.

guten tag

mayfair sankor

I dagarna fick jag hem ett Mayfair Sankor 135mm 1:3.5 från eBay. Det är japanskt, ungefär femtio år gammalt och helt manuellt. Det är möjligtvis inte lika effektivt som moderna objektiv, men det är väldigt gediget och roligt att ta bilder med. Det finns något visst i att styra alla inställningar på egen hand.

lycklig

jackson pollock

frukost i montpellier

Det går inflation på vissa fotografiidéer. Man skulle till och med kunna prata om fotografiska klyschor. Jag tror att klyschorna är främst företrädda hos en viss målgrupp, kanske snarast "Åh, vad ballt, det där måste jag prova"-demografin. Det problematiska är inte främst idéerna som sådana, utan att de återskapas om och om igen utan att egentligen tillföra något nytt, eftersom många som provar greppen bara gör det en gång och därför inte utvecklar det till en raffinerad metod.



1. Färglagd rök. Släck ett ljus. Ta bild på röken som uppstår. Färglägg röken i bildredigeringsprogram.


2. Vattendroppar som träffar vattenyta. Anordna en rigg med kamera, blixt, kran (eller pipett) och en balja. Ta många bilder med snabb slutartid.


3. Hemmagjorda tilt-shifteffekter. Egentligen en optisk effekt som fås genom särskilda objektiv, men som kan återskapas digitalt. Oskärpa i en en bilds övre och nedre kant förvränger motivet så att det antar dockhusproportioner.

4. Långhåriga kvinnor i ängar. Jag låter gruppen långhåriga kvinnor i ängar representera det stora sjok av motiv som ständigt återkommer. Med tanke på hur många tusentals bilder och fotografier som läggs upp på Internet varje given minut så är det klart att det måste bli ett visst överskott på en del motiv, särskilt som en del företeelser är mer populära än andra. Inte minst tror jag att människor genom utjämningsprincipen får varandra att ta bilder på samma saker.

Katter, Chuck Taylor All-Star-skor. Kakor, caffe latte, blommor, sportbilar. Saker som hålls framför ansiktet på en armlängds avstånd.

Långhåriga kvinnor i ängar får dock ändå sägas vara klart överrepresenterade i fotografins universum jämfört med deras verkliga diton.

med reservation för ändringar

Döda mig nu med en rostig spik.

wim mertens

För ett par veckor sen kände jag inte till Wim Mertens. Nyligen hittade jag dock en av hans nyare skivor, "The Belly of An Architect", genom Glenn Branca som öppnar och avslutar skivan. "The Belly of An Architect" verkar i stort vara en samling nyinspelningar av Mertens mest namnkunniga stycken.

Wim Mertens är en intellektuell europé som gör minimalistisk instrumental musik. Därmed hamnade han i samma mentala fack som Eno, McAloon, Pärt och famlijen Stockhausen. Oddsen var alltså redan från början rätt goda för att jag skulle tycka om honom.

Skivans inledande spår "Birds For the Mind" har en fantastisk och hårresande inledning med stråkar och hornstötar. Inledningen mynnar sedan ut i en märklig och halvmalande melodi som får mig att tänka på folkmusik och tornerspel. Övergången är nästan provocerande.

Jag kände dock med mig att kompositionen var alltför medveten för att lämna något åt slumpen och att om jag bara lyssnade på skivan i sin helhet så skulle jag antagligen få en större förståelse för den (detta är bara delvis en efterhandskonstruktion). Det visar sig också att båda melodierna återkommer i "Time Passing". Där får de ett nytt sammanhang, hornen behålls medan tornerspelsmelodin spelas på piano ovanpå. Varför har repetition betydelse? Jag vet inte. Men det har betydelse. Det bildar tema och mönster.

"Struggle For Pleasure" är annars det stycke som hittills berört mig mest. Allteftersom låten fortgår så kastas jag från att lyssna och uppskatta takten, pianot, till melodin, dragspelet. Jag väljer sida om och om igen. Det känns verkligen som en kamp och det är vemodigt att lyssna, i det avseendet att musiken visserligen är vacker, men den fyller mig också med kval.

jag ökade färgmättnaden med resultatet att jag kände mig som en populistisk hund

kohets

I år firade jag midsommar ute på landet i Blekinge tillsammans med min bror, hans sambo och några av deras bekanta.

Vid ett tillfälle ville en av gästerna åka ut på utflykt och träffa några kalvar som fanns i grannskapet. Närmare bestämt fanns de i en skogsinhägnad, vilket är ungefär som ett vanligt grönbete men med mer terräng. Hela sällskapet åkte dit och alla hade på sig stövlar, förutom jag och min bror.

Det tog inte lång tid efter att vi gått in i inhägnaden och börjat leta efter kalvarna förrän jag insåg att jag nog trots allt skulle behöva gå tillbaka till bilen och byta om till stövlar i alla fall. Jag hade tagit med mig ett par, men valde att inte ha på mig dem eftersom de var trånga och obekväma. De var dock nödvändiga för landskapet i inhägnaden, som var blött, backigt, stenigt och fullt med kopajer.

När jag bytt om och återvänt till inhägnaden möttes jag av min bror. Han hade följt de andra en bit uppför den vilda terrängen, men vänt tillbaka för att hans skor var för dåliga. Vi valde istället att följa en nertrampad stig som ledde åt motsatt håll. Stigen ledde småningom uppför en mörk och skogig backe, med stängsel på båda sidor av stigkanten. När vi kom upp till backens kröning började marken skaka. Vi tittade framåt och såg in i ögonen på tjugotalet galopperande kor som närmade oss. Min bror skrek "Helvete! Spring!". Vi sprang.

Det var stressande nog att vi hade tjugo kor bakom oss som kunde rusa över oss när som helst, men vi kunde inte heller av vika av till sidan eftersom stigen var kantad med stängsel. Vi sprang nerför backen som vi precis gått uppför. Hjärtat slog hårt. Marken försvann under mina fötter, stövlarna kom till användning trots allt. Plötsligt såg jag min bror, som hela tiden sprungit framför mig, börja klättra upp för en brant på höger sida. Jag följde efter. Vi kom upp för en kulle och hade sikt över den närliggande terrängen. Inga kor syntes.

Vi började gå tillsammans mot bilen. Vi var trötta på kor. Plötsligt började det regna. När vi hade satt oss i bilen slog regnet om till ösregn och vi inväntade resten av sällskapet. När de var tillbaka berättade de att de hade gått in i terrängen och uppför en backe där de träffat på kor. Korna hade dock blivit skrämda och uppjagade och börjat skena iväg.

Vi förklarade att de hade hetsat korna mot oss.

utflykt

das cyanometer

Cyanometern, ett enkelt mätverktyg för att mäta himlens grad av blåhet:

Wir blau ist der Himmel über uns?

Auf einem Kreis ist eine Farbskala aufgetragen, die von weiß bis fast schwarz reicht. Diese hält man in den Himmel und vergleicht den Farbton des Himmels mit der Farbskala auf dem Cyanometer. Die Farbe, die der aufgetragenen Farbe auf dem Cyanometer am ähnlichsten ist, ist die entsprechende Farbstufe. Das Cyanometer kann nicht so genau wie feine Elektronik sein, da ein subjektives Element bei der Einschätzung der Farbe bleibt. Trotzdem ist das Cyanometer ein gutes Mittel, um die Farbe des Himmels günstig einzuschätzen und es ist einfach mitzunehmen. (http://www.karstenbrandt.de)

Cyanometern. Eftersom allt vi ser är mätbart.

verkligheten är bara abstrakta färgsjok

Mina ordinarie glaSÖGON GICK sönder för ett par månader sen. I förrgår råkade jag bryta av bågarna på mina reservglasögon.

Jag lånar pengar av mamma för att reparera glasögonen och pasar på att skaffar starkare glas. Fram till dess är min sybn kraftigt nedsatt. Jag är närsynt, vilket förvisso innebär att bra saker är tydliga (mat, kaffekoppar, handhållna tv-spel och böcker) medan besvärliga saker är otydliga eller till och med otydbara (främlingar, detaljer i rummet, skyltar). Man kan säga att jag åtminstone har rätt form av synskada.

Jag lär förbli halvblind under resten av helgen och en bit in på nästa vecka. Det patetiska är att jag inte har supersinnen som kompenserar mitt synbortfall, för jag hör sämre än genomsnittet och mitt luktsinne är också dåligt

Det här är min pensionärshelg.

testbild på SVT2

Klockan är 01:20. Detta vet jag eftersom jag tittar på SVT2:s testbild. Till testbilden spelas Claire de lune. Jag upplever att det här är det bästa TV-ögonblicket jag haft i år.

inspelad 2003

min mest ihärdiga tvångstanke

Minns ni den där scenen i Schindler's List där Liam Neeson tittar på sin SS-brosch (eller vad det nu var) och räknar ut hur många judeliv han hade kunnat rädda om han hade sålt den?

Sen jag var liten har jag haft en ihärdig tvångstanke som aldrig riktigt gett med sig. Jag räknar toalettspolningar, duschvatten och kranvatten och omvandlar mängden liter till dricksglas som hade kunnat rädda afrikanska barn som håller på att törsta ihjäl.

Jag tror att tvångstanken nådde sin kulmen omkring 2000, när the Hunger Site fick sitt genombrott. Sidan lanserades med en världskarta som blinkade för varje barn som dog i svält per sekund (världskartan lyser idag med sin frånvaro, jag antar att företaget blivit för framgångsrikt för att kunna provocera). På den tiden kunde jag verkligen se döende barn framför mig när jag hällde upp vattenglas. Nuförtiden är det inte lika illa. Möjligtvis får jag en lätt gnagande ångestkänsla om jag glömmer att stänga kranen eller ser Eritreas riksgränser blixtra förbi mina ögon när jag ser inomhusbassänger på TV.

För det mesta fungerar jag dock numera som normala människor. Samvetslöst.

kranium

cuíca

I ett antal år har jag ställt mig frågande till det apliknande ljud som brukar dyka upp i brasiliansk musik, företrädesvis i bossa och tropicalia. När jag har lyssnat på Gilberto Gil, Os Mutantes och andra har jag hört ljudet, slagit näven i bordet och konstaterat: Där är den där apan igen!

Men ingen har förstått vad jag pratat om.

Nu vet jag ljudet är ett truminstrument vid namn cuíca. Att ljudet kommer från en trumma är absurt i sig självt, men det är ännu konstigare att se det spelas. Faktiskt ännu konstigare än att låtsas som att det är en apa.

Med det sagt verkar instrumentet ändå vara både roligt lustigt och flexibelt. Med lite reverb och distorsion borde man kunna åskadkomma rätt intressant musik.

delta betyder förändring

När jag var liten fick jag ångest av murbruk. På byggnader byggda av tegel kan man se varje enskild tegelsten och jag mådde dåligt av att se alla arbetstimmar så tydligt redovisade för mig. Det var något med hur tegelstenarna lades på plats en för en som gav mig obehagskänslor.

Nu vet jag att det inte spelar så stor roll. Allt som är tillverkat av människohand har arbetstimmar bakom sig, i vissa fall många tusen. Asfalt ska läggas. Beslutat ska fattas. Väggar ska målas. Protokoll ska föras.


Det tar tid för hus att sätta sig.

ska sticka till skolan

Sebastian trött som en huvudvärkshummer. Ej tillräckligt mycket sömn.



Huvudvärkshummer

Jag vet att du bär med dig ågren

Och spott

Och spe

Men hav förtröstan

Min huvudvärkshummer

samarbetet

I den septiska tanken hittade jag ett senapsfrö.

Jag tänkte berätta om detta senapsfrö.

Senapsfröet som var blygsamt till sin storlek men som hade storartade ambitioner.

Vem var han? Var kom han ifrån? Vadan denna sällsamma doft?

Den sällsamma doften av senap, utmärkande för hans etnicitet.

Det gulfärgade skalet.

Hans moder, planterad i uppländsk mylla bevattnad av kungens tårar.

Han var ett frö av drömmar, inuti honom växte kraften.

Kraften smällde som cymbaler, dundrade som fallande klippstenar och röt som den vredgade järven.

Snart var det tid, han kände kraften växa. Han slog sig ned i rabattan, lapade sol och bara väntade.

En natt, när stjärnorna låg i linje med senapsfröets inre förväntningar, sprack fröhöljet och ut kom en grodd.

Grodden pyste och ryste och frustade och skrek medan den sträckte sig mot stjärnorna.

Senap var Kommen.

Och han skjöt sin stjälk över molntäcket, bredde ut sina blad och gnuggade Gud på kinden.

Gud fann att gnuggandet var av godo och utsåg senapsfröet till rikskansler, att bevaka och försvara det enskilda barnets intressen.

Kryddörternas tidevarv är här.

hate your guts, tool on

http://www.youtube.com/watch?v=cApUwWjxZPI


Jag kom för haiku-grodan, men stannade för låttexten.

pedofagi

Idag började jag skriva en poplåt skriven ur ett barns perspektiv. Låten heter "Pedofagi" och är ett vädjande från barnet om att inte bli uppätet. Under låtens gång befrias barnet från detta öde och uppnår kristlig salighet:

vers 1

Snälla, ät inte upp mig

Jag är bara ett barn


vers 2

Lyckans tid är kommen idag

Jag slipper bli mat

Låten kan anta många metaforiska skepnader. För min del ligger den tematiskt mest nära gudsfruktan, i dess mest bokstavliga form.

arbetsmarknaden

Varje gång man jobbar så slår insikten om studentlivets absurda lyxtillvaro till som ett hårt slag i magen. Studentlivet saknar helt enkelt motstycke vad gäller förhållandet insats/resultat. Det är dock en lyxtillvaro som uppmuntras eftersom akademisk kompetens alltid kommer att behövas.


Apropå det så var jag nyligen på en gästföreläsning med en representant från arbetsgivarsidan. Han talade om lönebildning och hade den drivande tesen att man bör höja akademikers löner över hela brädet, både för arbetsmarknadskonkurrens skull som för att belöna de människor som satsar på sig själva och inte "drar benen efter sig".

Inte för att stå på en tvållåda i Hyde Park, men här är tre punkter som svar på det förhållningssättet:


1. Arbetande människor utan akademisk examen drar knappast benen efter sig. Jag har svårt att tänka mig något scenario där detta skulle vara sant. Antingen har de en situation som de inte har råd att bryta sig loss från på grund av att de redan jobbar hårt för medioker lön eller så trivs de med sitt jobb och har ingen anledning att satsa på en akademisk karriär. Det finns ingen anledning att förebrå dem för någondera situation.

2. Att komma in på sin drömutbildning eller att nå sitt drömjobb kommer i många fall att vara svårare än att faktiskt klara den akademiska examen som man företagit sig för att avsluta. Oavsett vilket är ens akademiska examen arbetsmarknadsmässigt sett alltid en konkurrensfördel. Att man "satsar på sig själv" är en överlevnadsstrategi precis som att jobba heltid. Faktiskt är det lite mer än så, eftersom en examen öppnar upp nya karriärvägar och möjligheter. Om något så tycker jag att det är ett problem att människor satsar för mycket på sig själva, i det att de kultiverar smutsiga översittarattityder där de tittar ner på icke-akademiker.

3. Jag kan hålla med om att lönerna är för låga för många akademiker i kommun och landsting. Löneskillnaderna mellan undersköterska och sjuksköterska är i vissa fall så små att det överhuvudtaget är diskutabelt om det är motiverat att läsa vidare, åtminstone sett ur en krass löneaspekt. Man ska kunna satsa på offentlig service och välfärd utan att implicit straffas för det, det borde åtminstone rimligtvis ligga i samhällets intresse. Men vad göra när resurserna är knappa.

dagens kopparorm

Väs. Väs. Koppar. Koppar. Hugg. Åla. Åla.

vaken/vaken

Jag är så tuberkolos trött.

timmar

Det finns inte tillräckligt många timmar på dygnet! Inte för att det spelar någon roll, hade dygnet haft fler timmar hade jag bara haft färre dygn till mitt förfogande.


Jag känner mig allvarligt stressad inför skolan. Jag medger att jag gör vissa framsteg, men jag har flera stora uppgifter framför mig de kommande två veckorna samtidigt som jag har förhållandevis få luckor där jag verkligen kan sätta mig ner och disponera tid.

Imorgon ska jag jobba kväll i Stehag.

insikt

Min favoritfilm är gräslök.

lacrimosa non est

Det börjar bli sommarväder. Detta medför att mina ögon sväller av. Hela dagen idag har mina ögon (främst högerögat) fällt tårar en masse, oftast en klumpig blåvalstår åt gången som faller direkt från ögat och landar någonstans i mitten på min kind.

sebastian improviserar fram ett inlägg

Jag är trött på att inte veta vad ska jag skriva. Jag har haft ett par bra inlägg i bakhuvudet men de har försvunnit. Istället tänkte jag bara improvisera fram ett inlägg. Det är det jag gör nu.

Till vänster om tangentbordet ligger en penna. Den har mer eller mindre slut på bläck. Ska jag slänga den? Det är frågan.

Jag har inte borstat tänderna idag. Av vana gör jag det efter frukost, men det är egentligen mest effektivt att göra det innan frukost, så att man borstar av den smuts och de bakterier som uppstår under natten snarare än vad som hinner fastna medan man äter frukost. Att borsta tänderna vore nog en bra idé, jag ska ta och göra det nu.

[Här går jag iväg och hämtar min tandborste.]

Nu skriver jag och borstar tänderna. Jag får vara på min vakt, om jag blir för passiv så ackumuleras tandkrämssaliv som rinner nedför tandborstsskaftet och på mina kläder. Och vi vet ju vad vi tycker om tandkrämsfläckar på kläderna.

Det verkar som att körsbärsninjan vaknade nu. Det händer saker när man uppdaterar i realtid!

Jag kan påpeka att när jag hämtade min tandborste så insåg jag att ett av mina inlägg, de som jag hade strukturerat upp men glömt bort, handlade om Urspråket. Jag hade tänkt diskutera huruvida eller inte det finns ett urspråk och vilken form den har, en diskussion baserad på ett kapitel i Oliver Sacks "Att se röster". Det här inlägget är fortfarande en möjlighet.

[Här går jag iväg och ställer tillbaka min tandborsten. Pussar också körsbärsninjan på kinden.]

Hm. Hm. Saker av intresse. Utrikespolitik. Konflikter. Så och så många människor dog i det och det bombattentatet.

Nu tittar jag på mina knäskålar. Jag inser att knäskålarna är varandras spegelbilder, till skillnad från min egen uppfattning att var enskild knäskål är självsymmetrisk. Detta har säkerligen en koppling till att fötterna också är varandras spegelbilder. Jag kommer inte att utreda detta vidare för tillfället.

tele2

Nej, "sheep" och "cheap" är inte homofoner. Detta är en obildad missuppfattning och ni behöver inte försöka övertyga mig om att motsatta förhållanden råder.

biologistudenter från kina

Körsbärsninjan introducerade mig till Omegle, en sajt för anonymt spontanchattande.

Tjänsten är bra om än inte helt perfekt. Det händer visserligen att man hamnar hos främlingar som bara vill kalla en bög och sedan dra vidare. Det händer också att man hamnar hos smarta och roliga människor som ställer upp på givande samtal under eller väldigt opretentiösa former. Alldeles precis diskuterade jag existentiella spörsmål med en kinesisk biologistudent. Vi pratade om vår osäkerhet inför framtiden (tidigare ville han bli vetenskapsman men nu är han bara förvirrad). Samtalet blev en aning floskelartat, men det var samtidigt fint.

Stranger: fighting!

You: fighting?

Stranger: keep dreaming

Stranger: and work hard

You: yes

You: very true.

Stranger: someday the dream will come true

You: do you have any role model?

Stranger: Our Premier Zhou

You: yes?

Stranger: I Zhou enlai

Stranger: He is very handsome

You: what is it with zhou that inspires you?

Stranger: and very smart

Stranger: and he love life

You: I see

Stranger: maybe many people have these ,but he is the one I respect

You: do you believe that you need to love life to find your place in life... or will you love life after your found your place?

Stranger: the fomer is necessary,the latter is very lucky

Stranger: i think we should always love life

You: I think you are right

Stranger: it's so short-lived for a man , just yeas

Stranger: years

Stranger: haha ,it's complicated,we say something else?

akilleshäl

Akilles hade en akilleshäl. Det var hans häl.

sf

Jag är inte säker på när det skedde, om det var en förändring som företog sig långsamt över tid eller om det var något som hände plötsligt men utan min vetskap. Faktum är i vilket fall som helst att SF Bio har utvecklats till en massiv pengamaskin. Varumärket är starkt och väletablerat och därför tror jag att kedjan också undslipper mycket kritik som annars är välbefogad. Ytligheten, antalet supermenyer och det Kanal 5-artade filmutbudet.

Det är dock svårt att framställa den här typen av kritik utan att det blir tal om fulkultur kontra finkultur, vilket egentligen inte är det jag är främst intresserad av. Problemet ligger snarast i faktumet att den bio-modell som är framgångsrik är hemmakväll-modellen, med film som är oftast ytlig men lätt att samlas kring. Därav uppstår min interna konflikt, för jag vill inte ställa mig ovanför hemmakväll-modellen. Jag tycker om hemmakvällar. De är sympatiska och det är alltid bättre att människor samlas kring blockbusters än att de blir rattfulla eller våldsamma eller otrogna mot sina partners. Samtidigt har SF Bio strömlinjeformats så pass mycket både till utbud och marknadsföring att kedjan, åtminstone i mina ögon, börjar närma sig kapitalistisk menlöshet. Utan att försöka låta alltför mycket som Cecil B. Demented så känns det trots allt en aning sorgligt att SF Bio lyckats vinna marknadsandelar näst intill monopol. Det framstod särskilt klart för mig när jag och körsbärsninjan var på Spegeln i Malmö och tittade på Tvivel. Samma film på en SF-biograf hade inte gett mig samma tillfredsställelse av glädje för film. Lokalen och sammanhanget spelar uppenbarligen stor roll.


Med det sagt ser jag ändå fram emot nästa Harry Potter-film.

av intresse

Det faller gula vattendroppar från min näsa. Antagligen utspätt snor. Varför är det inte i fastare form?

saker är sönder

1. På nyårsdagen dog vår TV. Den är nu återställd.

2. Förra månaden blev min telefon avstängd. Den är nu återställd.


Men.


3. Idag inträdde IPRED. Nedladdning är sönder.

4. För några dagar sedan föll framsidan av vår ugn av, med skruvar och handtag och allt. Matlagning i ugn är sönder.

5. Inatt förstörde jag vår dator. Helt på egen hand, faktiskt. Jag behövde rensa utrymmet på /C och slängde i farten bort viktiga konfigureringsfiler. Datoranvändning är sönder. Jag skriver det här från uppsatsdatorn, som tack och lov fortfarande fungerar. Den har dock en glappig pekare, burkiga högtalare och en fläkt som är högljudd som en dammsugare. Men den går att använda, åtminstone.

borta

Jag skrev ett jättelångt inlägg innan men det sparades inte. Inte utkastet heller. Jag orkar inte skriva om det, men jag vill bara att ni ska veta att det var roligt och engagerande.

bra prosa

"Men herr guvernör, sluta vara så exorbikant!", fnittrade den danska aktrisen.

"Jag ska", grymtade guvernören tillbaka. "Så fort som ni slutar vara så förbannat fryntlig."

Knogarna på guvernörens högra hand vitnade i takt med att hans grepp om sina gyllene istänger blev hårdare. Ett sus gick genom rummet. Väggarnas träpaneler bar stolt upp en tradition av gott hantverk. Guvernören plockade bestämt upp ett fåtal isbitar med noggrann urskiljning.

"Min släkt är sådan... Att...", började guvernören men tog sig snabbt för bröstet. Isbitarna föll från hans hand och speds på golvet som en flock får utan en herde att valla dem.

"Blodtrycket! Ni har fått en infarkt!", utropade den danska aktrisen insiktsfullt.

Ett sus gick genom rummet.

valuta

xadrian says:

When plastic is no longer a common household item, it will be used as currency due to the slow rate it degrades. Eventually, LEGO will be used to purchase goods and services and those collectors with garages full of pieces will be the banks.

rätt svar: furfangos

Namn som kom upp i mitt huvud när jag försökte komma ihåg vad Balloonfighter heter på last.fm:

Calypso
Zamarkand
Eufrat
Den Edsvurne

på Österåker

"Johnny Cash på Österåker" finns på Spotify. Fin upptäckt, jag har velat höra den länge. Jag har sett den i skivaffärer och blivit nyfiken (främst för kuriositets- och kultvärdet, må medges), men den har alltid varit väldigt dyr och inte inbjudande till impulsköp.

Den verkar gå ganska mycket i linje med hans andra klassiska fängelseskivor, möjligtvis inte lika inspirerad (i ärlighetens namn, vad kan toppa att spela "San Quentin" på San Quentin?). Men några detaljer är ändå intressanta. Framförallt gör Johnny en anpassad version av San Quentin, "Österåker":

Österåker, you've been living hell to me.
You've guarded me since 1963.
I've seen 'em come and go and I've seen 'em die
and long ago I stopped asking why.
Österåker, what do you think you do.
Do you think I'll be different when you're through.
You bend my heart and mind and you warp my soul
and your stone walls turn my blood a little cold.

"Österåker" leder vidare till mellanprat på inövad svenska ("Tack mina vänner. Jag hoppas att ni tycker om vår musik. Jag hoppas att ni tycker om mig.") som leder vidare till "Me and Bobby McGee".

June är inte med på konserten. Därmed spelas inte örhängen som exempelvis "Jackson" eller "Foggy Mountain Top". Däremot medverkar Sun-kollegan Carl Perkins och spelar två av sina låtar, båda skorelaterade. "Blue Suede Shoes" verkar få igång de laglösa på Österåker.

den rymd

HT09

Från och med idag kan man anmäla sig till HT09. För min del blir det min sista termin som student. Jag utesluter dock inte möjligheten att komma tillbaka och doktorera, vilket förstås beror till stor del på hur väl jag skriver min masteruppsats. Min plan är att ansluta mig till något av institutionens forskningsprojekt, om det går. Jag tycker om att sätta in mig i något som är väldigt konkret, det är allmänbildande och det känns också som att det stämmer väl in på hur professionell forskning brukar ta form (exempelvis genom statliga forskningsbidrag).

Mitt upplägg blir i vilket fall som följer:

Socialt arbete: Examensarbete. 30 hp

Psykologi: Socialpsykologi. 30 hp

Kandidatuppsats: Arbetsrätt. 15 hp

Sammanlagt 75 högskolepoäng. Det blir nog stressigt, men om jag gör kandidatuppsaten under sommaren så blir det som att läsa dubbelt, med undantaget att schemaläggningen blir lättare eftersom uppsatsarbeten inte brukar kräva föreläsningar och liknande. Min rädsla är dock att jag inte får något normalt jobb eller ens timvikariat, för då måste jag bära tidningar igen. Tidningsbärande på natten och uppsatsskrivande på dagen låter inte väldigt stimulerande.

Jag ser fram emot att läsa socialpsykologi. Jag läser gärna mer "mjuk" vetenskap, särskilt efter ett seminarium jag hade förra veckan på masterprogrammet. Seminariet gick ut på att diskutera för- och nackdelar med olika metoder i kommunala och statliga utvärderingsprojekt. Det låter väldigt ointressant, men det var det enskilt roligaste och mest inspirerande jag haft i skolan på hela terminen.



Efter detta väntar arbetslöshet.

the wizard of speed and time

Jag har börjat utveckla ett småkitchigt sidointresse för handgjorda specialeffekter i film. Som 80-talist växte jag upp med filmer som Dödskallegänget, ET, Stjärnornas krig och Willow (men det var egentligen mycket populärare på skolgården att se barnförbjudna filmer, som exempelvis Enter the Dragon eller Rovdjuret). Allteftersom att jag blev äldre så försvann handgjorda specialeffekter till förmån för datoranimation. Det är i sig inte nödvändigtvis dåligt och jag vill verkligen inte framstå som en tråkig filmreaktionär. Faktum är att utvecklingen medför vissa omdelbara fördelar (man slipper exempelvis fula blue screen-kontraster), men det är samtidigt ofta inte lika inspirerande, såvida det inte verkligen är oerhört väl genomfört. Med handgjorda specialeffekter kan man åtminstone alltid se ett mänskligt, analogt hantverk och en nödvändig kreativitet bakom allting som händer, oavsett hur mycket eller lite specialeffekten i fråga faktiskt övertygar en. Det jag antar att jag saknar idag är känslan av "Hur lyckades de göra det där?", som frammanas både av att man helt uppriktigt inte kan lista ut hur en effekt har hanterats och av att man vet att tekniska begränsningar föder kreativitet, vilket i sin tur gör en själv som tittare nyfiken. Vissa genrer och filmer känns nästan menlösa när de blir helt digitala. Vad hade exempelvis Re-Animator (1985) haft för underhållningsvärde om den gjorts med moderna medel?

Jag såg The Thing (1982) för ett par dagar sen och blev uppriktigt imponerad över flera av filmens effekter. Vissa scener har inte åldrats så väl, men det som väl fungerade var riktigt bra och filmtteamet skapade vidrigheter som förekom Resident Evil-spelen med nästan femton år. Ansvarig för specialeffekter var Rob Bottin, då endast 22 år gammal. Jag ser fram emot att gå igenom hans filmografi, som faktiskt inkluderar filmer som jag tidigare konstaterat sett bättre ut än jag förväntat mig (exempelvis Total Recall och Se7en - jag föreställer mig att groteskheten i "lättja"-scenen i den senare måste ha kittlat Bottins mer morbida sida). Nota bene: Rob Bottin jobbade på första RoboCop-filmen. Stor pepp på RoboCop-maraton framöver!

Efter att ha blivit medveten om Bottin har jag försökt samla på mig andra stora namn i branschen. Bra utgångspunkter verkar vara exempelvis Jean Cocteau (Flickan och odjuret (1946), John Dykstra (Stjärnornas krig (1977), Terry Gilliam (Baron Münchhausens äventyr (1988), Ray Harryhausen (Det gyllene skinnet (1963), George Pal (Tidsmaskinen, 1960), Douglas Trumbull (2001: Ett rymdäventyr (1968) och Stan Winston (Aliens, 1986). Jag har sett filmer från de flesta av dem. Det gyllene skinnet fick jag faktiskt se på en mina latinlektioner i gymnasiet. Sjukt söt film, med harpyor och skelett som slåss med sablar och allt.

Det är visserligen oundvikligt att det bara är vissa typer av filmer som är tunga på specialeffekter. Science fiction, sagor, fantasy, skräckfilmer, mytologiska berättelser och andra filmer av "fantastisk" karaktär är väl vad man främst associerar till. Det finns visserligen filmer även inom den genren som klarar sig långt på bara intelligens eller charm, exempelvis Primer (2004) och Bleka dödens minut (1987), men för det mesta handlar det om att förmedla en illusion. Det är möjligt att illusionen blir mindre genomskinlig med datorgjorda specialeffekter, jag kan inte se dagens filmer genom ett barns ögon så det är omöjligt för mig att säga. Men som vuxen blir det ofta roligare för mig att bara se till specialeffekternas råa natur eftersom jag inte längre luras av illusionen som sådan.


Med de orden lämnar jag över till Mike Jittlov, en trollkarl i grön bonad som trotsar naturlagarna.

where do they go to unwind?

datorväska

Jag behöver egentligen en datorväska, men vet inte riktigt vad den borde ha för utformning. Alternativt kan jag köpa ett fodral, exempelvis den här, men det innebär också att jag inte kan ha med mig dator, sladdar, minnen och adaptrar enkelt och effektivt på ett och samma ställe. Beslut.

flickslem

flest flärpar vinner

Jag har velat skriva det här inlägget ganska länge. Det handlar om flärpkulturen - den som läser något högskoleämne överhuvudtaget där det ingår någon form av lagtextsamling kommer antagligen att stöta på den. Flärpkulturen kan sammanfattas som tendensen att bokmärka lagtextsamlingar med små klisterlappar. Traditionen kommer från den gamla skolans juriststudenter som tydligen gjorde egna klisterlappar för att hålla bättre ordning. Numera kan man köpa färdiga flärpar i bokhandeln, Dorema tillverkar till och med specialflärpar med förskrivna rubriker.



Flärpar.

Så, vad har flärparna egentligen för betydelse? De har främst den betydelsen att de fungerar som bokmärken för centrala lagrum. De kan också vara påminnelser om lagrum som av någon anledning kan vara intressanta att markera för framtida referens, så att man inte ska glömma bort dem.

Kruxet är dock följande: man klarar sig mer gott och väl med, säg, tio flärpar plus anteckningar. Egentligen klarar man sig väldigt långt med bara registret och innehållsförteckningen. Emellertid är det så att flärpsamlingen utgör ett synligt "bevis" på hur duktig och bra på att plugga man är. Flärphetsen är outtalad, men ytterst påtaglig och osäkerheten lyser verkligen igenom hos vissa individer, som verkar försöka kompensera sina brister med flärpkvantiteter. De flesta flärpar med måtta och förnuft, men jag har sett lagböcker med åtminstone femtio flärpar, där flärparna inte får plats längs med höjden utan måste placeras på kortsidorna också. Dessa människor sätter även flärpar på sina anteckningsböcker och kompendium.

Jag vet inte riktigt vad jag ska likna flärpkulturen med. Å ena sidan tror jag att flärpkulturen väldigt enkelt fångar upp högpresterande och präktiga medelklasstudenter som helt enkelt känner att de måste vara bäst. Å andra sidan tror jag att många som är nya på högskolan också fångas upp, eftersom de kan känna att de måste flärpa hårt och mycket för att kunna klara sina studier. Däremellan ryms det säkert också en del osäkerhet. I vilket fall som helst ett intressant antropologiskt fenomen.

uppsatsdator installerad

Idag hämtade jag uppsatsdatorn på postkontoret. Den levererades föredömsligt snabbt.

Datorn har ett gapande hål i sidan samt skrap från grönt klägg på höger shift-tangent. Annars verkar den fungera som den ska. Det verkar dessutom som att jag fått med en DVD med arabisk bröllopskaraoke.


Jag har installerat följande program, i tur och ordning:

Mozilla Firefox
Atlantis (en MS Word-klon med delfiner)
Spotify


Med andra ord har jag mer eller mindre allt jag behöver i mjukvaruväg. Nu saknas bara att hitta en fin datorväska.

förutsättningar i en mössa

arbetsmarknadsdagar

Arbetsmarknadsdagarna på Ekonomihögskolan är över. Jag pratade med representanter från följande organisationer:


Accenture
Dell
Felix
IKEA
L'Oreal
Lunds Energi
Länsförsäkringar
Orkla
Schibsted
Skånes Livsmedelakademi
Volvo


L'Oreal och Volvo var trevligast och mest givande. Men i stort sett alla samtal, oavsett trevlighetsgrad, mynnade ut i slutsatsen "Du kan ju gå in på vår hemsida och registrera ditt CV och hålla utkik efter passande jobbannonser. Här, ta en broschyr!"

När jag kom hem hade jag fått ett mejl om att jag var kalllad till anställningsintervju angående sommarjobb inom handikappomsorgen.

uppsatsdator

Jag har precis vunnit en Internet-auktion på en bärbar dator - en Dell Latitude som gick på omkring 950 kronor. Jag har inte fått uppgifter om frakt ännu men sammantaget blir det väl på strax över tusen kronor.


Det finns flera poänger med datorn, av varierande vikt:

1. För att skriva uppsatser på. Under det kommande året ska jag skriva en B-uppsats, en kandidatuppsats och en masteruppsats. Eventuellt skriver jag också en magisteruppsats nästa vår, om jag orkar göra det vid sidan av jobb. Om inte annat ska körsbärsninjan skriva en masteruppsats då. Totalt sett alltså minst 3-5 uppsatser, med extrauppgifter vid sidan om.

2. För att använda som akademisk accessoar. Jag är här inspirerad av två företeelser. Dels den arketypiska, moderna bilden av en student som surfar på kaféer och dricker stora koppar kaffe, men också av DIY-estetiken i garagepunkband och hos Ed i Cowboy Bebop, som har en bärbar, hemmabyggd dator som det står TOMATO på. Kombinationen av de två blir en billig men funktionell studentdator som jag kan göra så snygg eller ful som jag känner för.

3. För att ligga i sängen och titta på Arrested Development. Man kan också titta på Arrested Development på tåget.

bagheera

I den del av Disneys "Djungelboken" som visas i "Kalle Anka och hans vänner firar julafton" finns en sekvens där Mowgli lyfter på en sten som sedan faller tillbaka mot honom, varpå pantern Bagheera (Gösta Prüzelius) med desperation utropar "Mowgli, se upp!"

Det enskilda ljudklippet spelas just nu upp i mitt huvud vad jag än gör.


Jag borstar tänderna. Mowgli, se upp!

Jag plockar undan disk i köket. Mowgli, se upp!

Jag söker information på Google. Mowgli, se upp!

Jag lyssnar på Perry Como. Mowgli, se upp!


Är det så här schizofreni börjar?

tillfällig snö