lördag 14 mars 2009

the wizard of speed and time

Jag har börjat utveckla ett småkitchigt sidointresse för handgjorda specialeffekter i film. Som 80-talist växte jag upp med filmer som Dödskallegänget, ET, Stjärnornas krig och Willow (men det var egentligen mycket populärare på skolgården att se barnförbjudna filmer, som exempelvis Enter the Dragon eller Rovdjuret). Allteftersom att jag blev äldre så försvann handgjorda specialeffekter till förmån för datoranimation. Det är i sig inte nödvändigtvis dåligt och jag vill verkligen inte framstå som en tråkig filmreaktionär. Faktum är att utvecklingen medför vissa omdelbara fördelar (man slipper exempelvis fula blue screen-kontraster), men det är samtidigt ofta inte lika inspirerande, såvida det inte verkligen är oerhört väl genomfört. Med handgjorda specialeffekter kan man åtminstone alltid se ett mänskligt, analogt hantverk och en nödvändig kreativitet bakom allting som händer, oavsett hur mycket eller lite specialeffekten i fråga faktiskt övertygar en. Det jag antar att jag saknar idag är känslan av "Hur lyckades de göra det där?", som frammanas både av att man helt uppriktigt inte kan lista ut hur en effekt har hanterats och av att man vet att tekniska begränsningar föder kreativitet, vilket i sin tur gör en själv som tittare nyfiken. Vissa genrer och filmer känns nästan menlösa när de blir helt digitala. Vad hade exempelvis Re-Animator (1985) haft för underhållningsvärde om den gjorts med moderna medel?

Jag såg The Thing (1982) för ett par dagar sen och blev uppriktigt imponerad över flera av filmens effekter. Vissa scener har inte åldrats så väl, men det som väl fungerade var riktigt bra och filmtteamet skapade vidrigheter som förekom Resident Evil-spelen med nästan femton år. Ansvarig för specialeffekter var Rob Bottin, då endast 22 år gammal. Jag ser fram emot att gå igenom hans filmografi, som faktiskt inkluderar filmer som jag tidigare konstaterat sett bättre ut än jag förväntat mig (exempelvis Total Recall och Se7en - jag föreställer mig att groteskheten i "lättja"-scenen i den senare måste ha kittlat Bottins mer morbida sida). Nota bene: Rob Bottin jobbade på första RoboCop-filmen. Stor pepp på RoboCop-maraton framöver!

Efter att ha blivit medveten om Bottin har jag försökt samla på mig andra stora namn i branschen. Bra utgångspunkter verkar vara exempelvis Jean Cocteau (Flickan och odjuret (1946), John Dykstra (Stjärnornas krig (1977), Terry Gilliam (Baron Münchhausens äventyr (1988), Ray Harryhausen (Det gyllene skinnet (1963), George Pal (Tidsmaskinen, 1960), Douglas Trumbull (2001: Ett rymdäventyr (1968) och Stan Winston (Aliens, 1986). Jag har sett filmer från de flesta av dem. Det gyllene skinnet fick jag faktiskt se på en mina latinlektioner i gymnasiet. Sjukt söt film, med harpyor och skelett som slåss med sablar och allt.

Det är visserligen oundvikligt att det bara är vissa typer av filmer som är tunga på specialeffekter. Science fiction, sagor, fantasy, skräckfilmer, mytologiska berättelser och andra filmer av "fantastisk" karaktär är väl vad man främst associerar till. Det finns visserligen filmer även inom den genren som klarar sig långt på bara intelligens eller charm, exempelvis Primer (2004) och Bleka dödens minut (1987), men för det mesta handlar det om att förmedla en illusion. Det är möjligt att illusionen blir mindre genomskinlig med datorgjorda specialeffekter, jag kan inte se dagens filmer genom ett barns ögon så det är omöjligt för mig att säga. Men som vuxen blir det ofta roligare för mig att bara se till specialeffekternas råa natur eftersom jag inte längre luras av illusionen som sådan.


Med de orden lämnar jag över till Mike Jittlov, en trollkarl i grön bonad som trotsar naturlagarna.




2 kommentarer:

Balloonfighter sa...

Jag tycker det är fint att tornadon i Trollkarlen från Oz är en strumpbyxa.

Meme sa...

Mycket fint inlägg! Peppar också på Robocop. För mig är nog groteska dockor av den sorten som fanns i gårdagens grotta och i massor i t.ex. Star Wars (ta bara den stora masken på asteroiden som ser ut som en handdocka) roligast.