söndag 10 maj 2009

arbetsmarknaden

Varje gång man jobbar så slår insikten om studentlivets absurda lyxtillvaro till som ett hårt slag i magen. Studentlivet saknar helt enkelt motstycke vad gäller förhållandet insats/resultat. Det är dock en lyxtillvaro som uppmuntras eftersom akademisk kompetens alltid kommer att behövas.


Apropå det så var jag nyligen på en gästföreläsning med en representant från arbetsgivarsidan. Han talade om lönebildning och hade den drivande tesen att man bör höja akademikers löner över hela brädet, både för arbetsmarknadskonkurrens skull som för att belöna de människor som satsar på sig själva och inte "drar benen efter sig".

Inte för att stå på en tvållåda i Hyde Park, men här är tre punkter som svar på det förhållningssättet:


1. Arbetande människor utan akademisk examen drar knappast benen efter sig. Jag har svårt att tänka mig något scenario där detta skulle vara sant. Antingen har de en situation som de inte har råd att bryta sig loss från på grund av att de redan jobbar hårt för medioker lön eller så trivs de med sitt jobb och har ingen anledning att satsa på en akademisk karriär. Det finns ingen anledning att förebrå dem för någondera situation.

2. Att komma in på sin drömutbildning eller att nå sitt drömjobb kommer i många fall att vara svårare än att faktiskt klara den akademiska examen som man företagit sig för att avsluta. Oavsett vilket är ens akademiska examen arbetsmarknadsmässigt sett alltid en konkurrensfördel. Att man "satsar på sig själv" är en överlevnadsstrategi precis som att jobba heltid. Faktiskt är det lite mer än så, eftersom en examen öppnar upp nya karriärvägar och möjligheter. Om något så tycker jag att det är ett problem att människor satsar för mycket på sig själva, i det att de kultiverar smutsiga översittarattityder där de tittar ner på icke-akademiker.

3. Jag kan hålla med om att lönerna är för låga för många akademiker i kommun och landsting. Löneskillnaderna mellan undersköterska och sjuksköterska är i vissa fall så små att det överhuvudtaget är diskutabelt om det är motiverat att läsa vidare, åtminstone sett ur en krass löneaspekt. Man ska kunna satsa på offentlig service och välfärd utan att implicit straffas för det, det borde åtminstone rimligtvis ligga i samhällets intresse. Men vad göra när resurserna är knappa.

2 kommentarer:

Fredrik sa...

Mycket läsvärt inlägg.

Balloonfighter sa...

Mycket invärt läslägg.

(Jag ville bara inte upprepa)