För ett par veckor sen kände jag inte till Wim Mertens. Nyligen hittade jag dock en av hans nyare skivor, "The Belly of An Architect", genom Glenn Branca som öppnar och avslutar skivan. "The Belly of An Architect" verkar i stort vara en samling nyinspelningar av Mertens mest namnkunniga stycken.
Wim Mertens är en intellektuell europé som gör minimalistisk instrumental musik. Därmed hamnade han i samma mentala fack som Eno, McAloon, Pärt och famlijen Stockhausen. Oddsen var alltså redan från början rätt goda för att jag skulle tycka om honom.
Skivans inledande spår "Birds For the Mind" har en fantastisk och hårresande inledning med stråkar och hornstötar. Inledningen mynnar sedan ut i en märklig och halvmalande melodi som får mig att tänka på folkmusik och tornerspel. Övergången är nästan provocerande.
Jag kände dock med mig att kompositionen var alltför medveten för att lämna något åt slumpen och att om jag bara lyssnade på skivan i sin helhet så skulle jag antagligen få en större förståelse för den (detta är bara delvis en efterhandskonstruktion). Det visar sig också att båda melodierna återkommer i "Time Passing". Där får de ett nytt sammanhang, hornen behålls medan tornerspelsmelodin spelas på piano ovanpå. Varför har repetition betydelse? Jag vet inte. Men det har betydelse. Det bildar tema och mönster.
"Struggle For Pleasure" är annars det stycke som hittills berört mig mest. Allteftersom låten fortgår så kastas jag från att lyssna och uppskatta takten, pianot, till melodin, dragspelet. Jag väljer sida om och om igen. Det känns verkligen som en kamp och det är vemodigt att lyssna, i det avseendet att musiken visserligen är vacker, men den fyller mig också med kval.
Wim Mertens är en intellektuell europé som gör minimalistisk instrumental musik. Därmed hamnade han i samma mentala fack som Eno, McAloon, Pärt och famlijen Stockhausen. Oddsen var alltså redan från början rätt goda för att jag skulle tycka om honom.
Skivans inledande spår "Birds For the Mind" har en fantastisk och hårresande inledning med stråkar och hornstötar. Inledningen mynnar sedan ut i en märklig och halvmalande melodi som får mig att tänka på folkmusik och tornerspel. Övergången är nästan provocerande.
Jag kände dock med mig att kompositionen var alltför medveten för att lämna något åt slumpen och att om jag bara lyssnade på skivan i sin helhet så skulle jag antagligen få en större förståelse för den (detta är bara delvis en efterhandskonstruktion). Det visar sig också att båda melodierna återkommer i "Time Passing". Där får de ett nytt sammanhang, hornen behålls medan tornerspelsmelodin spelas på piano ovanpå. Varför har repetition betydelse? Jag vet inte. Men det har betydelse. Det bildar tema och mönster.
"Struggle For Pleasure" är annars det stycke som hittills berört mig mest. Allteftersom låten fortgår så kastas jag från att lyssna och uppskatta takten, pianot, till melodin, dragspelet. Jag väljer sida om och om igen. Det känns verkligen som en kamp och det är vemodigt att lyssna, i det avseendet att musiken visserligen är vacker, men den fyller mig också med kval.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar