bra prosa del 2

Carmen steg ner från sin bil. Hon såg ut som Bette Davis. Peter tog emot henne. Han såg ut som Clark Gable fast blond.

"Ni ser bekant ut", sa han. "Jag har kanske kysst er i mina drömmar."

"Här, där och överallt", jublade Carmen. "Ta mig till Broadway, din dåre."

"Broadway ligger långt bort", inflikade Peter bryskt, näsvist och snabbt.

De gick på stadens gator. Neonljusen lös som eldflugor i natten. En full man kräkte upp den medicin som egentligen skulle rädda hans liv. Carmen och Peter stannade förundrade inför livets storhet och ambivalens när de såg en av stadens mest berömda byggnader.

"Gud är god", sade Carmen. "Fast jag är här och jobbar i show business så vet jag att han ser mig och dig utan att döma oss. Förutom när... Förutom när..."

"Det är över nu, Carmen.", svarade Peter faderligt. "Det är över nu."

bra prosa

"Men herr guvernör, sluta vara så exorbikant!", fnittrade den danska aktrisen.

"Jag ska", grymtade guvernören tillbaka. "Så fort som ni slutar vara så förbannat fryntlig."

Knogarna på guvernörens högra hand vitnade i takt med att hans grepp om sina gyllene istänger blev hårdare. Ett sus gick genom rummet. Väggarnas träpaneler bar stolt upp en tradition av gott hantverk. Guvernören plockade bestämt upp ett fåtal isbitar med noggrann urskiljning.

"Min släkt är sådan... Att...", började guvernören men tog sig snabbt för bröstet. Isbitarna föll från hans hand och speds på golvet som en flock får utan en herde att valla dem.

"Blodtrycket! Ni har fått en infarkt!", utropade den danska aktrisen insiktsfullt.

Ett sus gick genom rummet.