"Do you have any candy?"
"No, sorry, I don't have any."
Två barn klädda till behuvade skelett ringde på vår dörr. Jag hoppade till på riktigt när jag såg dem, eftersom jag trodde att det var Anna som ringde på. Skeletten var dock artiga och lämnade mig snabbt och utan att ställa till med någon scen.
Det är många som menar att importen av halloween och dess övertagande av/samexisterande med allhelgonahelgen är en kapitalistisk och kommersiell produkt. Det är visserligen sant. Men i debatten glömmer de flesta bort den sluga marknadsföring som innebär att vi känner oss som dåliga vuxna om vi kritiserar det som barn tycker om. "Vi gör det för barnen", säger man. Bevisligen finns det inget bättre sätt att bryta kommersiell mark på än att anspela på det allmänna föräldraansvaret eller barnens rätt att vara barn, vilket är en väldigt existentiell och svår rättighet att argumentera mot. Särskilt, som i fallet med dörrknackande barn, när ens principer att inte fira påtvingade traditioner innebär att man berövar storögda barn deras oändliga oskyldighet och joie de vivre. Det är inte riktigt samma sak som att avstå från fikabesök på kanelbullens dag.
Barnagunst och pumpahundar eller kulturell värdighet? Jag vet inte längre. Men i vilket fall skulle det vara lättare att acceptera förändringar om jag kände att det kom från en annan riktning än den som uppskattar barn som okritiska konsumenter.
"No, sorry, I don't have any."
Två barn klädda till behuvade skelett ringde på vår dörr. Jag hoppade till på riktigt när jag såg dem, eftersom jag trodde att det var Anna som ringde på. Skeletten var dock artiga och lämnade mig snabbt och utan att ställa till med någon scen.
Det är många som menar att importen av halloween och dess övertagande av/samexisterande med allhelgonahelgen är en kapitalistisk och kommersiell produkt. Det är visserligen sant. Men i debatten glömmer de flesta bort den sluga marknadsföring som innebär att vi känner oss som dåliga vuxna om vi kritiserar det som barn tycker om. "Vi gör det för barnen", säger man. Bevisligen finns det inget bättre sätt att bryta kommersiell mark på än att anspela på det allmänna föräldraansvaret eller barnens rätt att vara barn, vilket är en väldigt existentiell och svår rättighet att argumentera mot. Särskilt, som i fallet med dörrknackande barn, när ens principer att inte fira påtvingade traditioner innebär att man berövar storögda barn deras oändliga oskyldighet och joie de vivre. Det är inte riktigt samma sak som att avstå från fikabesök på kanelbullens dag.
Barnagunst och pumpahundar eller kulturell värdighet? Jag vet inte längre. Men i vilket fall skulle det vara lättare att acceptera förändringar om jag kände att det kom från en annan riktning än den som uppskattar barn som okritiska konsumenter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar