sf

Jag är inte säker på när det skedde, om det var en förändring som företog sig långsamt över tid eller om det var något som hände plötsligt men utan min vetskap. Faktum är i vilket fall som helst att SF Bio har utvecklats till en massiv pengamaskin. Varumärket är starkt och väletablerat och därför tror jag att kedjan också undslipper mycket kritik som annars är välbefogad. Ytligheten, antalet supermenyer och det Kanal 5-artade filmutbudet.

Det är dock svårt att framställa den här typen av kritik utan att det blir tal om fulkultur kontra finkultur, vilket egentligen inte är det jag är främst intresserad av. Problemet ligger snarast i faktumet att den bio-modell som är framgångsrik är hemmakväll-modellen, med film som är oftast ytlig men lätt att samlas kring. Därav uppstår min interna konflikt, för jag vill inte ställa mig ovanför hemmakväll-modellen. Jag tycker om hemmakvällar. De är sympatiska och det är alltid bättre att människor samlas kring blockbusters än att de blir rattfulla eller våldsamma eller otrogna mot sina partners. Samtidigt har SF Bio strömlinjeformats så pass mycket både till utbud och marknadsföring att kedjan, åtminstone i mina ögon, börjar närma sig kapitalistisk menlöshet. Utan att försöka låta alltför mycket som Cecil B. Demented så känns det trots allt en aning sorgligt att SF Bio lyckats vinna marknadsandelar näst intill monopol. Det framstod särskilt klart för mig när jag och körsbärsninjan var på Spegeln i Malmö och tittade på Tvivel. Samma film på en SF-biograf hade inte gett mig samma tillfredsställelse av glädje för film. Lokalen och sammanhanget spelar uppenbarligen stor roll.


Med det sagt ser jag ändå fram emot nästa Harry Potter-film.