litterär adventskalender, lucka 6

A1: Alberto Méndez, Blinda solrosor

A2: "När han kom in i rättssalen konstaterade han att allt var sig likt: på podiet överste Eymar flankerad av kapten Martínez och fänrik Rioboo, och i en skolbänk framför dem albinon, upptagen med att skugga fanor. Men nära ingången till salen, på en ranglig kaféstol, insvept i en luggsliten persianpäls, med en handväska i famnen och allvarlig uppsyn, satt en åldrad kvinna och följde honom med blicken. På sekreterarens myndiga order uppgav han sina personuppgifter och förblev stående framför podiet men försökte undvika att hans stelhet skulle tas för att han stod i givakt. En gest från översten avbröt den rutinmässiga uppläsningen av anklagelserna mot honom, och efter en kort tytsnad:"

A3: Jag trodde först att detta var en latinamerikansk titel men den visade sig vara spansk. Jag tror detta är det första utdraget i både den förra och nuvarande kalendern som slutar abrupt (i det här fallet med ett kolon). Jag är inte helt säker på vad som menas med att skugga fanor. Håller karaktären på att rita flaggor eller vad.


B1: När jag arbetar som mest får jag en större uppskattning för att ta tillvara på den fria tid som finns när jag väl får den. Det vore rimligare om fri tid uppskattades mer av de som hade mycket av den och därför kunde uträtta mer, men så är nog inte riktigt fallet.

B2: "Med långa kolstift ritade pojken två stora, intelligenta korpar. Pojken ansåg att dessa fåglar var benägna att stjäla gyllene föremål och också öppna lås med viss färdighet och försökte återge detta med grafiska tekniker. Flickan mitt emot hade även hon kolstift, men snarare än att rita intelligenta korpar skrev hon ord som förklarade korparnas universum. Där fanns ord som hon sett vuxna människor skriva, liksom ord som hon skapat för stunden. På papperet fanns ingen särskiljning. Den ena korpen stal. FÅGEL. Den andra korpen öppnade lås. FUNGE. Efter en stunds gemensamt ritande och skrivande avbröt pojken den tystnad som rått och yttrade följande:"