tugalu

I vanlig ordning tittar jag på Bollywood- och Tollywood-klipp på youtube. I ett klipp från filmen Don (betyg 4.7 på IMDB) hittar jag det jag läst om men inte sett bevis på förrän nu: användandet av bakgrund och sång istället för klassisk dialog. Det är, vad jag förstår, grunden till Bollywood-filmspråket. I klippet blir en småslampigt överspelande Anushka Shetty kysst på kinden av Nagarjuna Akkineni. För att visa deras lycka övergår sceneriet från inomhusmiljö till böljande gröna åkrar vidare till en klippstrand innan inomhusmiljöerna återkommer.

Västerländsk film är fast i en skola som använder sig av realism eller realism utsmyckat med datoranimationer. Vi är visserligen duktiga på att använda symboler och metaforer, men tänk er symboler som tar hela scener i anspråk. Så länge tittaren är med på vad som händer så är det användbart. Enligt Bollywood-skolan är det, som jag förstått det, inte orimligt att förflytta två personer från, säg, New Delhi-gator till Schweiziska alper så länge det markeras av en sång. Tänk då att man i ett steg vidare tar bort sången helt och vidare låter förflytta karaktärerna så fort det blir känslomässigt relevant (Zhang Yimou är nära att göra något liknande i Hero, men miljöerna är alltid relevanta för handlingen, alltså populistiska). Det hade kunnat vara en revolutionerande tittarupplevelse i rätt händer - vore jag regissör skulle jag ta på mig att driva den nya rörelsen.


P.S. När jag ändå är inne på ämnet, så kan jag lika gärna länka till Jimmy Adja, som M.I.A. samplade förra året. Knasig koregrafi åsido kan jag inte annat än att älska låten. Karaktären "Jimmy" påminner lite om en ung Jeff Goldblum. Vad betyder det när en ung man i poncho stirrar in i kameran uttryckslöst, skakar lätt på huvudet och andas tungt? I vilket fall som helst så får han sina fiskar varma. I hate you Jimmy. You're a coward!