sebastian learns to rock, del 1

I en ny, återkommande del av patroklus nedgörelse ska jag ta mig an hårdrock. Det är en genre som jag inte utforskat, mer än att jag kan nämna några stora namn. Min allmänna målsättning är att lära mig mer om centrala musiker och hitta hårdrock som jag själv kan stå för. Inledningsvis kommer jag att utgå från hårdrockskanon för att sedan arbeta mig vidare därifrån. Men jag kommer hela tiden att utgå enbart från hela album.


sebastian learns to rock, del 1: Black Sabbath, "Paranoid" (1970)

Det jag kände till om"Paranoid" på förhand var att det är Black Sabbaths andra skiva och en odödlig klassiker inom genren, samt att den tillika har några av hårdrockens mest ikoniska gitarriff (i "Iron man" och "Paranoid"). Det jag inte kände till och som också överraskade mig var hur spretig skivan var. Jag hade en bild av att skivan skulle vara oerhört mörk och dryg och mest handla om blod och helveteseldar, men det var verkligen inte sant. Skivan är både överraskande lyssnarvänlig och ganska schizofren; den inleds med en åtta minuter lång relativt episk krigslåt och avslutas med något som mest liknar bluesröj. Däremellan hinner den vara både klassiskt bredbent (Lite läsning på Rolling Stones hemsida fick mig att anse hur mycket protopunk titellåten faktiskt är. Lyssna på versen! Det är "Blietzkrig Bop".) så väl som nedtonad och eftertänksam.

A-sidan på "Paranoid" är riktigt bra, ambitiös och medryckande. Ozzy Osbourne och gitarristen Tony Iommi är visserligen stora namn även utanför Black Sabbath, men jag noterar att jag hinner imponeras av alla i bandet (som alltså även består av basisten Geezer Butler och trummisen Bill Ward) under A-sidans gång. Precis som hos band som Gang of Four får alla fyra utrymme att uttrycka sig, vilket bara gör musiken bättre. "War Pigs", "Paranoid" och "Iron Man" är helt kompletta och utmärkta rocklåtar som onekligen kommer att fortsätta stå sig väl och "Planet Caravan" utgör ett hyfsat komplement till dem. Dock är skivans B-sida rätt så tam i jämförelse. Det progressiva och hårda övergår till ganska regelrätt bluesrock. En låt som "Rat Salad", exempelvis, känns rätt så överflödig i sammanhanget även om den inte gör någon skada heller.

Jag vill säga något kort om skivans texter. För en modern lyssnare tror jag att det är intressant att se till vilken typ av mörker det egentligen rör sig om. Ozzy sjunger visserligen om drogreferenser och krig och upprätthåller i största allmänhet en ganska mörk bild, men det förekommer också väldigt mycket desperation, ensamhet och utsatthet som borde tilltala fler än de omedelbara rockfantasterna. Läs till exempel den här textraden, från "Paranoid":

I need someone to show me the things in life that I can't find
I can't see the things that make true happiness, I must be blind

och jämför med följande textrad från Joy Divisions "Disorder":


I've been waiting for a guide to come and take me by the hand
could these sensations make me feel the pleasures of a normal man


Liknande textrader, båda skrivna av musiker med trasiga själar. De anammas av två skilda grupper musikkännare men jag uppfattar dem ändå som sammankopplade någonstans. Vi är människor allihopa.




Nästa gång: Motörhead, "No Sleep Til' Hammersmith" (1981)