A1: Roberto Bolaño, 2666
A2: "Medan det ena mordet följde på det andra fortsatte Epifanio på egen hand med utredningen av Estrella Ruiz Sandovals död. Han talade med hennes föräldrar och med de av syskonen som bodde kvar hemma. De visste ingenting. Han talade med en äldre syster som var gift och numera bodde på calle Esperanza, i colonia Lomas del Toro. Han tittade på bilder av Estrella. Det var en snygg flicka, lång, med vackert hår och behagliga drag. Systern berättade vilka hennes väninnor var på monteringsfabriken där hon arbetade. Han åkte dit och väntade vid utgången. Han lade märke till att han var den enda vuxna person som väntade där, alla andra var barn och en del av dem hade skolböckerna med sig. Bredvid barnen fanns en man som sålda glasspinnar från en grön kärra. Kärran hade ett vitt markistak. Epifanio ville få undan barnen, så han ropade dem till sig och bjöd dem alla på glass, utom en liten en på mindre än tre månader, som bars i famnen av sin sexåriga syster. Estrellas väninnor hette Rosa Márquez och Rosa María Medina. Han frågade arbeterskorna på väg ut från fabriken efter dem, och en pekade ut Rosa Márquez för honom. Han berättade att han var polis och bad henne leta rätt på sin väninna. Sedan lämnade de industriområdet till fots. Medan de gick och talade om Estrella började hon som hette Rosa María Medina gråta. Alla gillade film, berättade de, och på söndagarna, men inte alla söndagar, brukade de gå på den dubbla föreställningen på Rex."
A3: Jag är lite rädd för att inte förstå Bolaño, även om det egentligen finns goda förutsättningar för att jag ska uppskatta honom. Tycker överlag om latinamerikanska författare.
B1: Ikväll har vi ätit tortillas samt spelat brädspel, vilket har fått mig på bra humör. Kommer antagligen däcka i soffan efter att det här inlägget är klart.
B2: "Ett privatplan färdades över himlen och lämnade efter sig ett vitt horisontellt streck, som delade upp himlen i Utforskat och Icke utforskat. Den kvalmiga stadsluften nedanför luktade sött fläsk och grillad sötpotatis. Maria Octavia Rodriguez stod i sin blygsamma trädgård med en roller i högra näven. Tillsammans med sin bror Ruben inspekterade hon utsidan av köksväggen, som hon var i färd att dekorera med en mängd fotografier och urklipp som hon hade lyckats skrapa fram från husets många skrymslen. Från en dignande pappersansamling tog Ruben fram ett porträtt på Martin Luther King Jr., ett porträtt som Maria själv ritat ett antal år tidigare. Yo Tengo Un Sueño. Maria rollade tapetklister över en ledig yta på husväggen, smackade stadigt fast Martin Luther King Jr. och rollade sedan ett övre lager tapetklister ovanpå. Där fick Martin Luther King Jr. sällskap av recept på fruktkakor, vykort med lyckliga gatumusikanter och fotografier på släktingar och vänner, både levande och döda. Ruben klappade Maria på axeln och berömde hennes arbete. Här finns en stark historia. Jag känner den i mig. Han klappade på sitt bröst. Här finns alla slags människor, men alla med gott hjärta. Det här är inspiration. Maria tog några stek bakåt och tog in det påbörjade kollaget i all sin prakt. Möjligtvis hade det inte blivit helt som hon tänkt sig, men effekten var ändå odiskutabel. Maria suckade av lättnad. Nu är det påbörjat. Mitt hus kommer vändas ut och in."
A2: "Medan det ena mordet följde på det andra fortsatte Epifanio på egen hand med utredningen av Estrella Ruiz Sandovals död. Han talade med hennes föräldrar och med de av syskonen som bodde kvar hemma. De visste ingenting. Han talade med en äldre syster som var gift och numera bodde på calle Esperanza, i colonia Lomas del Toro. Han tittade på bilder av Estrella. Det var en snygg flicka, lång, med vackert hår och behagliga drag. Systern berättade vilka hennes väninnor var på monteringsfabriken där hon arbetade. Han åkte dit och väntade vid utgången. Han lade märke till att han var den enda vuxna person som väntade där, alla andra var barn och en del av dem hade skolböckerna med sig. Bredvid barnen fanns en man som sålda glasspinnar från en grön kärra. Kärran hade ett vitt markistak. Epifanio ville få undan barnen, så han ropade dem till sig och bjöd dem alla på glass, utom en liten en på mindre än tre månader, som bars i famnen av sin sexåriga syster. Estrellas väninnor hette Rosa Márquez och Rosa María Medina. Han frågade arbeterskorna på väg ut från fabriken efter dem, och en pekade ut Rosa Márquez för honom. Han berättade att han var polis och bad henne leta rätt på sin väninna. Sedan lämnade de industriområdet till fots. Medan de gick och talade om Estrella började hon som hette Rosa María Medina gråta. Alla gillade film, berättade de, och på söndagarna, men inte alla söndagar, brukade de gå på den dubbla föreställningen på Rex."
A3: Jag är lite rädd för att inte förstå Bolaño, även om det egentligen finns goda förutsättningar för att jag ska uppskatta honom. Tycker överlag om latinamerikanska författare.
B1: Ikväll har vi ätit tortillas samt spelat brädspel, vilket har fått mig på bra humör. Kommer antagligen däcka i soffan efter att det här inlägget är klart.
B2: "Ett privatplan färdades över himlen och lämnade efter sig ett vitt horisontellt streck, som delade upp himlen i Utforskat och Icke utforskat. Den kvalmiga stadsluften nedanför luktade sött fläsk och grillad sötpotatis. Maria Octavia Rodriguez stod i sin blygsamma trädgård med en roller i högra näven. Tillsammans med sin bror Ruben inspekterade hon utsidan av köksväggen, som hon var i färd att dekorera med en mängd fotografier och urklipp som hon hade lyckats skrapa fram från husets många skrymslen. Från en dignande pappersansamling tog Ruben fram ett porträtt på Martin Luther King Jr., ett porträtt som Maria själv ritat ett antal år tidigare. Yo Tengo Un Sueño. Maria rollade tapetklister över en ledig yta på husväggen, smackade stadigt fast Martin Luther King Jr. och rollade sedan ett övre lager tapetklister ovanpå. Där fick Martin Luther King Jr. sällskap av recept på fruktkakor, vykort med lyckliga gatumusikanter och fotografier på släktingar och vänner, både levande och döda. Ruben klappade Maria på axeln och berömde hennes arbete. Här finns en stark historia. Jag känner den i mig. Han klappade på sitt bröst. Här finns alla slags människor, men alla med gott hjärta. Det här är inspiration. Maria tog några stek bakåt och tog in det påbörjade kollaget i all sin prakt. Möjligtvis hade det inte blivit helt som hon tänkt sig, men effekten var ändå odiskutabel. Maria suckade av lättnad. Nu är det påbörjat. Mitt hus kommer vändas ut och in."
1 kommentar:
Tror inte det föreligger någon risk att du inte "förstår" Bolano (får inte skriva nj-bokstav för telefonen...), däremot har han två egenskaper som kan vara både alienerande och charmiga.
1. Extrem litteraturnördighet. Namedroppingen av latinamerikanska poeter och kritiker är helt galen i vissa böcker, varav alla namn utom ett eller två är okända för mig, många namn tydligen är obskyra även för latinamerikanskt belästa och vissa namn hittar han på helt själv. Förteckningen till De vilda detektiverna är en labyrint av underliga referenser, ordlekar och citat. 2666 är lite lättare, särskilt från tredje delen och framåt, men rätt som det är kan karaktärer börja berätta om en dröm där "den kände kritikern Alfonso slogs mot en drake" eller något i den stilen.
2. ...Vilket för mig till den andra punkten. Långa, ständiga, desorienterande sidospår. Det mest träffande jag läst om Bolano formulerade någon i en recension på Amazon: "When he sees the literary equivalent of a shiny trinket, he immediately goes after it.". Detta bidrar till den speciella upplevelsen av hans prosa, en slags stream-of-consciousness som ligger närmare fluktuationerna i ett engagerat rundabordssamtal än någon uppstrukturerad berättelse.
Stickprovet ur 2666 var ganska missvisande, eftersom det antyder en framåtrörelse i plot som egentligen inte finns, men parantesen med "men inte varje söndag" var fin och typiskt Bolano!
Jag gillade din text! Fint att hon vände upp och ner på huset. Skulle vara spännande att se dig göra en riktig pastisch när du läst några av hans böcker.
Egentligen är det lite synd om du börjar med 2666, som är svår att greppa och en krånglig inkörsport till författaren. 2666 är framför allt ett Projekt, som svämmar över av idéer men som författaren aldrig hann trimma och knyta ihop ordentligt. De vilda detektiverna är nästan lika lång men framför allt färdig, en fulländad roman, betydligt mer lättläst utan att tumma på det där hisnande originella. Jag håller av 2666 enormt men är väldigt förvånad att den säljs på ica och än mer förvånad att "vanligt folk" läser ut den.
Skicka en kommentar