fiskar

"Mamma, vad är det här för fiskar? Varför ligger de här?"

"Det är pappas fiskar, han ska rensa dem. Rör dem inte."

Fyra fiskar inslagna i blött tidningspapper. De var tillräckligt stora för att räcka till mat för säkert tio femton personer. Johan sträckte sig efter den störste av dem och smekte dess rygg och fenor. Den kändes kall och hal. Lukten av saltvattenshav steg upp i hans näsa.

"Jag sa till dig att inte röra! Gå ut ur köket!"

Mamma schasade ut Johan ur köket med bestämdhet och återgick sedan till sin förkovring. Johan gick till sitt rum och la sig på sin säng. Hans väggar var blå. Han höll sina händer framför sitt ansikte och tittade på dem. De var fortfarande blanka av fisk. Han slickade på dem. Så salta. Därefter gömde han händerna under sin huvudkudde, nästan som om han kramade om den. Han somnade snart.

Sömnvärlden var märkligt bekant. Han hade haft den här drömmen innan.

"Där är mannen som kommer att jaga mig. Jag springer från honom."

"Stanna, Johan! Stanna! Du måste rädda mig! Du är den ende som kan rädda mig!"

Johan stannade inte. Han började ta simtag i luften eftersom han var rädd för att dö. Simtagen gjorde ingen nytta. Mannen kom närmare.

Drömmen tog slut där. Johan reste sig ur sängen och gick in i vardagsrummet, lätt skärrad.

"Där är du! Vi har ropat på dig i säkert fem minuter."

Pappa hade kommit hem och tillagat fiskarna. Han log inte.

"Det här är det sista vi någonsin kommer att äta tillsammans. Ät maten och tänk på vad den betyder för er. Vad den betyder för oss. Ni kommer inte att kunna göra om det."