doktorer

This is so demeaning. I have a PhD in film! (Kritikern, 1994)

Svenskar är inte så noga med akademiska titlar. Dock förundras jag över det oräknade användandet av doktorsepitetet. För många är "doktor" synonymt med läkare, men de flesta läkare har inte disputerat, alltså nått medicine doktors-grad. Den övervägande delen av svenska läkare har läst en utbildning på omkring fem år, att jämföra med medicine doktorer som alltså utöver det också har läst en doktorandutbildning på ett antal år.

Det märkliga i sammanhanget är att epitetet bara går åt ett håll. För samtidigt som läkare ogrundat kallas doktorer (även av vårdpersonal, enligt min erfarenhet) så tillåter inte jantelagen eller du-reformen andra som har disputerat att kalla sig själva för doktor, oavsett hur länge de har jobbat på sin avhandling (normalt sett sex år) och oavsett hur viktiga resultat de har fört fram i sin forskning. På sin höjd får de skriva "fil dr" på sitt visitkort eller i debattartiklar i Sydsvenskan. Jag hade haft förståelse för om man drog folk över en kam också i det akademiska och exempelvis kallade alla docenter, licentiater, lektorer och professorer för doktor utan särskiljning, men den traditionen finns inte. Vad jag sett är det bara läkare som får fördelaktig särbehandling.

Att läkare i dagligt tal automatiskt föräras med doktorstitlar är märkligt, men det är något som kan ha vissa förklaringar:

1. Utomlands är man mer bestämd med akademiska titlar och vilka tjänster de ger tillgång och det kan då finnas en mer nära koppling mellan vissa läkartitlar och doktorsgrader (jämförelsevis finns det i USA också en mer nära koppling mellan kliniskt socialt arbete, alltså kuratortjänster, och mastersexamina - men i Sverige finns ingen möjlighet att läsa till sig DSM-IV eller patologi på samma sätt, det blir istället en vidareutbildning som öppenvården får svara för). Dock medför den medvetna kopplingen mellan arbetsmarknaden och akademiska grader att man också tar till vara på akademiska grader som inte är relaterade till medicin. Det är därmed uppmuntrat att kalla sig för doktor om man har disputerat, vilket inte är fallet i Sverige.

2. Läkarkåren har en nära koppling till forskningsvärlden. Det naturvetenskapliga, det hälsovetenskapliga och det biomedicinska har alltid fått goda forskningsanslag och de är prioriterade forskningsgrenar. Detta gör att sjukvårdspersonal uppmuntras till att doktorera och publicera nya rön, på ett annat sätt än vad som sker i andra verksamheter, där en doktorsgrad kanske främst är ett tecken på att man är ett ambitiöst läshuvud.

3. Läkare representerar en idéhistorisk bild av den Bildade. I dagens samhälle är högre utbildning förhållandevis utbrett, men så har inte alltid varit fallet. Det är snarare något som kommit att bli folkligt etablerat i modern tid, särskilt bland sjuttiotalister och framåt. Men både då, i det lågutbildade bonde- och statarsamhället, som nu, i det moderna IT-samhället, är läkare en auktoritet på den skolbildning som rör den biologiska människokroppen, något som är så pass väsentligt att bildningsdigniteten har bibehållits.

Doktorsepitetet, som det används idag, bekräftar därmed patienten som obildad, en nedärvd anakronism. Man bör komma ihåg att kritiska patienter får bättre diagnoser. Om vi utgår från att läkarna är läkare och inte automatiskt är doktorer (det latinska "doctor" betyder lärare och syftar till någon som är så kunnig i sitt ämne att han eller hon kan undervisa andra) så öppnar vi upp för en mer konstruktiv dialog på en yrkesmannamässig basis - vilket definitivt kan göras utan att läkarnas bedömningar undermineras.