Jag har velat skriva det här inlägget ganska länge. Det handlar om flärpkulturen - den som läser något högskoleämne överhuvudtaget där det ingår någon form av lagtextsamling kommer antagligen att stöta på den. Flärpkulturen kan sammanfattas som tendensen att bokmärka lagtextsamlingar med små klisterlappar. Traditionen kommer från den gamla skolans juriststudenter som tydligen gjorde egna klisterlappar för att hålla bättre ordning. Numera kan man köpa färdiga flärpar i bokhandeln, Dorema tillverkar till och med specialflärpar med förskrivna rubriker.
Flärpar.
Flärpar.
Så, vad har flärparna egentligen för betydelse? De har främst den betydelsen att de fungerar som bokmärken för centrala lagrum. De kan också vara påminnelser om lagrum som av någon anledning kan vara intressanta att markera för framtida referens, så att man inte ska glömma bort dem.
Kruxet är dock följande: man klarar sig mer gott och väl med, säg, tio flärpar plus anteckningar. Egentligen klarar man sig väldigt långt med bara registret och innehållsförteckningen. Emellertid är det så att flärpsamlingen utgör ett synligt "bevis" på hur duktig och bra på att plugga man är. Flärphetsen är outtalad, men ytterst påtaglig och osäkerheten lyser verkligen igenom hos vissa individer, som verkar försöka kompensera sina brister med flärpkvantiteter. De flesta flärpar med måtta och förnuft, men jag har sett lagböcker med åtminstone femtio flärpar, där flärparna inte får plats längs med höjden utan måste placeras på kortsidorna också. Dessa människor sätter även flärpar på sina anteckningsböcker och kompendium.
Jag vet inte riktigt vad jag ska likna flärpkulturen med. Å ena sidan tror jag att flärpkulturen väldigt enkelt fångar upp högpresterande och präktiga medelklasstudenter som helt enkelt känner att de måste vara bäst. Å andra sidan tror jag att många som är nya på högskolan också fångas upp, eftersom de kan känna att de måste flärpa hårt och mycket för att kunna klara sina studier. Däremellan ryms det säkert också en del osäkerhet. I vilket fall som helst ett intressant antropologiskt fenomen.
Kruxet är dock följande: man klarar sig mer gott och väl med, säg, tio flärpar plus anteckningar. Egentligen klarar man sig väldigt långt med bara registret och innehållsförteckningen. Emellertid är det så att flärpsamlingen utgör ett synligt "bevis" på hur duktig och bra på att plugga man är. Flärphetsen är outtalad, men ytterst påtaglig och osäkerheten lyser verkligen igenom hos vissa individer, som verkar försöka kompensera sina brister med flärpkvantiteter. De flesta flärpar med måtta och förnuft, men jag har sett lagböcker med åtminstone femtio flärpar, där flärparna inte får plats längs med höjden utan måste placeras på kortsidorna också. Dessa människor sätter även flärpar på sina anteckningsböcker och kompendium.
Jag vet inte riktigt vad jag ska likna flärpkulturen med. Å ena sidan tror jag att flärpkulturen väldigt enkelt fångar upp högpresterande och präktiga medelklasstudenter som helt enkelt känner att de måste vara bäst. Å andra sidan tror jag att många som är nya på högskolan också fångas upp, eftersom de kan känna att de måste flärpa hårt och mycket för att kunna klara sina studier. Däremellan ryms det säkert också en del osäkerhet. I vilket fall som helst ett intressant antropologiskt fenomen.
2 kommentarer:
Trivia: Den första universitetsboken jag läste förärades med inte mindre än 20 flärpar i kanske 4 olika färger.
Sedan dess har jag inte rört dem.
"Flärphetsen är outtalad, men ytterst påtaglig och osäkerheten lyser verkligen igenom hos vissa individer, som verkar försöka kompensera sina brister med flärpkvantiteter."
Hahaha. Jag har inte sett något liknande men jag har ju också gått ganska...oflärpiga kurser om man säger så.
Skicka en kommentar