torsdag 5 februari 2009

stilgrepp: trasig japansk-engelska

Om verkligheten är det som uppfattas människor emellan och den gemensamma världsbilden baseras på kommunikation -- är inte då lek med ord ett utmärkt verktyg för att uppnå surrealism? Se bara på hur enkelt the Beatles skapade surrealism med "I Am the Walrus" -- det är egentligen bara en vanlig poplåt men med abstrakta texter.

Det är möjligt att det experimenteras för lite med språket i populärkulturen. Det är också möjligt att jag hävdar det eftersom surrealismen ligger väldigt nära mig. I vilket fall som helst har jag stött på två bra exempel på innovation genom (jag orkar inte skriva klart det här stycket)


1. Takashi Miike, "Sukiyaki Western Django" (film)

En faux-western-film där all dialog är på engelska, men alla skådespelare är japanska. Många verkar sakna ens de mest grundläggande kunskaperna i det engelska språket. Det hindrar inte Miike från att mata skådespelarna med den ena löjliga repliken efter den andra. Resultatet är väldigt absurt (särskilt när en av gängledarna läser högt ur Shakespeares "Henry V") men också väldigt roligt.


2. Maher Shalal Hash Baz, "How's Your Bassoon, Turquoirs?" (sång)

Jag är inte säker på om jag har hört sångaren i Maher Shalal Hash Baz sjunga på engelska tidigare, men det är svårt att undvika i "How's Your Bassoon, Turquoirs?":

I don't like to
say hello to you
'cause we seem to
share our fate

Det är lite svårt för mig att lista ut om Maher Shalal Hash Baz leker med det engelska språket eller om texten ligger på en intellektuell nivå som jag inte riktigt greppar. Men det är onekligen roligt att lyssna på, särskilt eftersom låten har så mycket blåsinstrumentskomp. Jag uppfattar det som ett stilgrepp och som sådant fungerar det utmärkt oavsett ursprunglig intention.

2 kommentarer:

Meme sa...

Hahaha jag älskar att du bröt mitt i stycket. Django var fin om än lite outhärdlig i längre doser!

Balloonfighter sa...

Maher Shalal Hash Baz har gjort en av mina absoluta favoritlåtar - "For A Recorder And A Euphonium". Det är inte mycket av det jag gillade 2004 som jag fortfarande tycker om men jag kan inte motstå det.

Plus att man slipper sången i den.