sebastian learns to rock, del 5: Led Zeppelin, "Zeppelin IV"
"Zeppelin IV" har varit en komplicerad del av Sebastians rocklärande. Led Zeppelin har
tillsammans med de tidigare banden i sebastian learns to rock utgjort ytterligare en diskurs och personlighet i hårdrocksvärlden. Hårdrocken har alltså visat sig en aning mer mångfacetterad än jag ursprungligen räknat med. När det kommer till Led Zeppelin så möts man en mer androgyn hårdrock. Sångaren Robert Plant har ett förhållandevis högt och rent register och har en röst som ofta för tankarna till artister som Marc Bolan. Vidare är ackompanjemanget minst lika ofta akustiskt som det är elektriskt, vilket också medför till mindre maskulint självhävdande än vad som annars är regel.
Om man på ett enkelt och tydligt sätt vill sammanfatta "Zeppelin IV", så skulle man kunna dela in skivans åtta låtar i två kategorier:
"Zeppelin IV" har varit en komplicerad del av Sebastians rocklärande. Led Zeppelin har
tillsammans med de tidigare banden i sebastian learns to rock utgjort ytterligare en diskurs och personlighet i hårdrocksvärlden. Hårdrocken har alltså visat sig en aning mer mångfacetterad än jag ursprungligen räknat med. När det kommer till Led Zeppelin så möts man en mer androgyn hårdrock. Sångaren Robert Plant har ett förhållandevis högt och rent register och har en röst som ofta för tankarna till artister som Marc Bolan. Vidare är ackompanjemanget minst lika ofta akustiskt som det är elektriskt, vilket också medför till mindre maskulint självhävdande än vad som annars är regel.Om man på ett enkelt och tydligt sätt vill sammanfatta "Zeppelin IV", så skulle man kunna dela in skivans åtta låtar i två kategorier:
- Blues-baserat röj med distinkta gitarriff ("Black Dog", "Rock And Roll", "Misty Mountain Hop" och delar av "Four Sticks")
- Akustisk och folk-inspirerad poprock och episka trippar med inslag av höga pretentioner ("The Battle of Evermore, "Stairway to Heaven", "Going to California" och "When the Levee Breaks")
Den första kategorin är vad som gör att Led Zeppelin ovillkorligen tillhör hårdrocksfamiljen, om än av den gamla skolan. Den andra kategorin är vad som skiljer bandet från deras kollegor; de har andra referenser och för en annan typ av estetik. En låt som "Going to California" är som en enkelbiljett till Nick Drake-land. Jag skulle vilja se Judas Priest göra något liknande. Nej vänta, stryk det.
Låt oss istället titta närmare på de enskilda låtarna på "Led Zeppelin IV".
Skivan inleds med "Black Dog". Väldigt riffig, väldigt medryckande. Högst igenkännbar och en stor favorit hos de trogna Led Zeppelin-anhängarna. Jag har inte så mycket mer att säga om den eller följande efterfesten "Rock and Roll", de ger inte så mycket utrymme för djupa tolkningar.
"Battle of Evermore" är en rätt så lullig och utdragen folkrockslåt. Den fyller dock en funktion eftersom den tematiskt banar väg för den mer uttrycksfulla "Stairway To Heaven". "Stairway To Heaven" behöver väl egentligen ingen närmare introduktion, den är absurt mycket kanon. I vilket fall som helst är den känd för sin episka natur. Den börjar blygsamt med tvärflöjt, tolvsträngad gitarr och sång, för att under loppet av åtta minuter långsamt byggas upp till vilt rock-riffande. Vad jag tycker om med låten är dels att progressionen från mjukt till hårt är väl genomförd, dels att det finns ett stick ungefär halvvägs i låten som har en väldigt fin ackordföljd. Resten av låten tycker jag dock är överpretentiös, särskilt textmässigt sett, och egentligen inte så medryckande eller intressant som den får uppskattning för att vara.
"Misty Mountain Hop" har ett trevligt orgelriff med passande trumor och en del "själsliga" infall från Plant. Har inte så mycket mer att säga om den.
Följande "Four Sticks" är min favorit på "Zeppelin IV". Den är visserligen rätt så skrikig, men den kombinerar Led Zeppelins säregna sidor till en enhet som fungerar väl; verserna är byggda på deras bluesröj-tendenser med en bra rytm från John Bonham och John Paul Jones, medan refrängerna tar från bandets mer folkaktiga sida.
"Going to California" låter, som sagt, rätt så mycket Nick Drake. Det är väl typiskt för tidsandan och för Led Zeppelin i övrigt att för stunden närma sig singer/songwriter-estetiken. Page visar visserligen återigen att han är en kompetent gitarrist, men vem i sina sinnens fulla bruk skulle lyssna på det här när man istället kan lyssna på "Pink Moon"?
Avslutande "When the Levee Breaks" är, tja, lång. Lite mer episk rock-Zeppelin för den som vill ha lite mer episk rock-Zeppelin.
Nästa gång: Thin Lizzy, "Jailbreak" (1976)
Låt oss istället titta närmare på de enskilda låtarna på "Led Zeppelin IV".
Skivan inleds med "Black Dog". Väldigt riffig, väldigt medryckande. Högst igenkännbar och en stor favorit hos de trogna Led Zeppelin-anhängarna. Jag har inte så mycket mer att säga om den eller följande efterfesten "Rock and Roll", de ger inte så mycket utrymme för djupa tolkningar.
"Battle of Evermore" är en rätt så lullig och utdragen folkrockslåt. Den fyller dock en funktion eftersom den tematiskt banar väg för den mer uttrycksfulla "Stairway To Heaven". "Stairway To Heaven" behöver väl egentligen ingen närmare introduktion, den är absurt mycket kanon. I vilket fall som helst är den känd för sin episka natur. Den börjar blygsamt med tvärflöjt, tolvsträngad gitarr och sång, för att under loppet av åtta minuter långsamt byggas upp till vilt rock-riffande. Vad jag tycker om med låten är dels att progressionen från mjukt till hårt är väl genomförd, dels att det finns ett stick ungefär halvvägs i låten som har en väldigt fin ackordföljd. Resten av låten tycker jag dock är överpretentiös, särskilt textmässigt sett, och egentligen inte så medryckande eller intressant som den får uppskattning för att vara.
"Misty Mountain Hop" har ett trevligt orgelriff med passande trumor och en del "själsliga" infall från Plant. Har inte så mycket mer att säga om den.
Följande "Four Sticks" är min favorit på "Zeppelin IV". Den är visserligen rätt så skrikig, men den kombinerar Led Zeppelins säregna sidor till en enhet som fungerar väl; verserna är byggda på deras bluesröj-tendenser med en bra rytm från John Bonham och John Paul Jones, medan refrängerna tar från bandets mer folkaktiga sida.
"Going to California" låter, som sagt, rätt så mycket Nick Drake. Det är väl typiskt för tidsandan och för Led Zeppelin i övrigt att för stunden närma sig singer/songwriter-estetiken. Page visar visserligen återigen att han är en kompetent gitarrist, men vem i sina sinnens fulla bruk skulle lyssna på det här när man istället kan lyssna på "Pink Moon"?
Avslutande "When the Levee Breaks" är, tja, lång. Lite mer episk rock-Zeppelin för den som vill ha lite mer episk rock-Zeppelin.
Nästa gång: Thin Lizzy, "Jailbreak" (1976)
5 kommentarer:
Haha bra snabb replik!
Skulle du sammanfattningsvis rekommendera skivan? Saknar även albumets plats i deras egen diskografi, fast det kanske är svårt om det här är första riktiga du lyssnar på.
Kul med Nick Drake-vibbarna!
Tro det eller ej, men jag har den här skivan på vinyl. Tyckte den var fet när jag var 14.
Att jag gillade skivan när jag var 14 var absolut ingen pik! (Om den skulle uppfattas som en sådan).
Det där med diskografin är ett återkommande problem för sebastian learns to rock. Jag utgår hela tiden från att skivan jag lyssnar på är representativ för bandet som helhet. Det behöver inte vara sant, så klart. När jag har lyssnat igenom ett större antal artister vill jag gärna gå tillbaka till tidigare artister och ta mig an andra skivor för att få en mer nyanserad bild.
Skulle jag rekommendera skivan? Jag är inte överstormande förtjust i den personligen, men jag tycker att den förtjänar att lyssnas på åtminstone för allmänbildningens skull. Den är säregen, både som helhet och sett ill Plant och Page som personer. Men Stairway To Heaven är hopplöst överhaussad.
Jag tycker skivan känns rätt representativ för Led Zeppelin faktiskt. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på deras andra material men den innehåller bluesiga låtar och högtravande rockepos på samma gång vilket sammanfattar bandet rätt bra.
Sen gillar jag nog att du inte tar hänsyn till diskografin i Sebastian learns to rock. Det känns som att du får ett mycket friare intryck. Sen brukar ju artisternas största skivor vara de som blir representativa för bandet i efterhand.
Skicka en kommentar