Om det finns något som kommer att utgöra min egen nedgörelse så är det min tendens till disträ charm.
Igår när jag skulle till skolbiblioteket så tog jag inte med mig några vantar. Jag borde ha tänkt om redan när jag steg utanför dörren, för jag kände att det blåste ovanligt kallt kring mina ben. Hur som helst bestämde jag mig för att vantar var överflödiga eftersom min rock hade stora och välkomnande fickor dit världens händer kunde söka tillflykt.
Vad jag inte räknade med i den stunden var att jag skulle köpa mat på vägen tillbaka. Bärandet av matkassar var svårt att kombinera med positionerandet av händer i rockfickor, på vägen hem från mataffären fick jag således bära kassarna med händerna helt exponerade för den kompromisslösa vinterkylan, vilket i sanning var högst kallt. Vissa sträckor sprang jag för att komma hem till värmen snabbare. Andra sträckor stod jag still med kassarna på marken och händerna instoppade innanför min tröja eftersom de var för stelfrusna för att användas.
Anna tog emot mig med god omsorg när jag väl kommit hem. Jag höll mina händer under rinnande ljummet vatten. Det gjorde verkligen mycket ont i dem, särskilt när jag tog bort dem från tvättstället. Det var nog det mest smärtsamma jag upplevt på ganska länge. Jag vet inte om temperaturskillnaden mellan kylan och det varma vattnet gjorde mig gott eller inte. Temperaturskillnader eroderar tänder och sten, samtidigt finns det etablerade nordiska traditioner i att springa mellan bastu och isvak. Anna såg i vilket fall till att jag utnyttjade vattnet med måtta.
Snart efter lade jag mig i soffan. Jag somnade snabbt och sov rätt så gott. Det stack fortfarande lite i mina vänstra fingertoppar en timme efteråt. I dag har fingertopparna fortfarande varit lite ömma. Det återstår att se hur lång tid mina fingrar befinner sig i konvalescens.
Igår när jag skulle till skolbiblioteket så tog jag inte med mig några vantar. Jag borde ha tänkt om redan när jag steg utanför dörren, för jag kände att det blåste ovanligt kallt kring mina ben. Hur som helst bestämde jag mig för att vantar var överflödiga eftersom min rock hade stora och välkomnande fickor dit världens händer kunde söka tillflykt.
Vad jag inte räknade med i den stunden var att jag skulle köpa mat på vägen tillbaka. Bärandet av matkassar var svårt att kombinera med positionerandet av händer i rockfickor, på vägen hem från mataffären fick jag således bära kassarna med händerna helt exponerade för den kompromisslösa vinterkylan, vilket i sanning var högst kallt. Vissa sträckor sprang jag för att komma hem till värmen snabbare. Andra sträckor stod jag still med kassarna på marken och händerna instoppade innanför min tröja eftersom de var för stelfrusna för att användas.
Anna tog emot mig med god omsorg när jag väl kommit hem. Jag höll mina händer under rinnande ljummet vatten. Det gjorde verkligen mycket ont i dem, särskilt när jag tog bort dem från tvättstället. Det var nog det mest smärtsamma jag upplevt på ganska länge. Jag vet inte om temperaturskillnaden mellan kylan och det varma vattnet gjorde mig gott eller inte. Temperaturskillnader eroderar tänder och sten, samtidigt finns det etablerade nordiska traditioner i att springa mellan bastu och isvak. Anna såg i vilket fall till att jag utnyttjade vattnet med måtta.
Snart efter lade jag mig i soffan. Jag somnade snabbt och sov rätt så gott. Det stack fortfarande lite i mina vänstra fingertoppar en timme efteråt. I dag har fingertopparna fortfarande varit lite ömma. Det återstår att se hur lång tid mina fingrar befinner sig i konvalescens.
3 kommentarer:
Pratade faktiskt om just det här med mimmi igår. Det är inte bra att värma händerna med varmvatten eller framför eld eftersom det gör väldigt ont. När man springer ut i isvak så doppar man sig väldigt snabbt så att man inte hinner bli särskilt nedkyld så det fungerar annorlunda.
Hm, jag förstår. Problemet var främst att det gjorde onot i mina händer redan när jag kom innanför dörren så det var verkligen skönt att hålla dem under vatten. Det var först efter att jag tog bort dem och gick till vardagsrummet som smärtan kom i full styrka.
Moral: fall inte för lockelsen. Höga efterkostnader.
Skicka en kommentar