Mångfacettering är bättre än särprägel. Personlig utveckling är bättre än yrkesstolthet.
Mitt namn är Clemens. Jag är journalist, bloggare, författare, musiker och konsult. Be mig förklara saker och jag förklarar dem enligt den clementianska tanketraditionen.Få yrkestitlar är skyddade eller kräver legitimation. Allra minst gäller det olika kreativa yrken som hunnit etablera prestige under lång tid. Det är upp till var och en att bestämma sig för när och hur man vill etablera sig som en del av en oskyddad yrkesgrupp.
Ja, jag har ju skrivit den här boken om andlig hjälp till företagsledare: "Top down management och du - finn din inre CEO". Så numera kan jag lägga till "Clemens, författare" på min växande meritlista!Innebär identitetssamlandet ett relativt lindrigt sätt att vinna legitimitet samtidigt som man inte behöver stå till yttersta svar för sin kompetens? Möjligtvis. Det är åtminstone ett uttryck för ett modernt jag-uppfyllande, en ambition att sätta sin egen nyfikenhet och önskan att få karriärer som är både horisontella och vertikala framför tidigare generationers yrkesbundenhet. Självuppfyllandesträvan sätter samhällsnyttan i andra plats, men så är också vårt samhälle drivet av individer som befinner sig i grupper, inte av kollektiv.
Jag har fem egna företag som alla i grunden är rotade i mig, Clemens. Man kan säga att jag är min egen chef och att jag sätter upp arbetstiderna som jag själv vill ha dem, men jag försöker att jobba nio till fem som alla andra. För att underlätta administrationen och effektivisera verksamheten har jag, för att använda mig av datortermer, defragmenterat min själ. Fem stycken identiska Clemens driver ett varsitt företag med sin egen inriktning, om det nu är musiken eller konsulteringen som står i fokus.
3 kommentarer:
Bra inlägg. Jag känner att särskilt inom kultursfären blir legitimiteten alltmer upplöst. Det blir allt mer populärt och flera gånger även fördelaktigt att vara självlärd inom fält som musiker, författare eller kulturjournalist. I och med bloggkulturen, den billigare tekniken och hela informationslavinen verkar det konstigt att man ska behöva utbildning eller särskild kompetens för att få kalla sig något. Jag kan ju göra det själv minst lika bra, hemma i sovrummet eller på internet!
Viss jante spelar in också - tror Artur på allvar att han är en _bättre_ musiker än Clemens bara för att han gått en tvåårig rockmusikerutbildning? Musik handlar ju om Känsla, och det kan man inte utbilda! Även i ett fall som inte är satiriskt kan ju faktiskt Clemens vara bättre, och hur värderar man då utbildningen?
De folkliga gemensamma nämnarna är bara en liten del i det hela. Jag är mest orolig för att hela kritikerväsendet håller på att disintegrera pga anti-elitism och dräpande bloggare. Om det inte finns någon respekterad institution som sågar lekmän och självlärda b-kändisar/författarwannabes kommer de ju bara fortsätta få ge ut sämre och sämre hi-conceptböcker utan att utvecklas, och på bekostnad av människor som kan hantverket.
Är verkligen jante-lagen tillämpbar på den här typen av människor? Clemens, exempelvis, gör ganska pretentiösa anspråk.
Den nyfolkliga alla kan allting-attityden är på många sätt inspirerande och befriande. Utan tyglar är det bara ambitioner och talang som sätter gränser. Men det medför risken att expertis nedvärderas. De forna slakterimästarnas kunskaper gjorde föga nytta när snabbmatsaffärer såg till att hantverk snabbt sattes åt sidan till fördel för kostnadseffektivt löpande band-kött med extra mycket konserveringsmedel.
Jag tänker Jante från Clemens håll, alltså - gentemot människor med fin examen och hög kompetens. Alla kan, du ska inte tro att du är något bara för att...
Samma mentalitet som gjorde att elever som utmärkte sig i t.ex. matte på min grundskola fick hjälpa andra istället för att utvecklas själva.
Skicka en kommentar