let's go away for a while

På väg till och från Göteborg i förrgår läste jag igenom 33 1/3-genomgången av Pet Sounds, skriven av Jim Fusilli.

Vad boken främst gör, antagligen mer än de flesta andra Beach Boys-biografier, är att fokusera på Brian Wilsons interna stridigheter och själsliga konflikter, från att som liten blivit kontinuerligt misshandlad av sin far till att som tjugotre-åring finna sig stå i blickfånget för hela skivindustrin.

Arbetet med Pet Sounds tog fart efter att the Beatles hade släppt Rubber Soul. Rubber Soul gav Brian en uppenbarelse, då han insåg att albumformatet kunde användas för mer än att samla hitsinglar; där fanns en tidigare outnyttjad potential för att låta albumet som helhet förmedla ett budskap, en känsla. Insikten fick Brian att hoppa av allt turnerande och promotionarbete för att arbeta heltid i studion, medan resten av the Beach Boys turnerade i Japan och Hawaii.

Musikskrivandet präglades till stor del av två saker. För det första hade Brian en starkt inspirerad och storslagen vision om att göra det största och viktigaste popalbumet hittills, en skiva ännu mer sammanhållen än Rubber Soul. För det andra var Pet Sounds till stor del en självbiografisk utvikelse som blottade Brian Wilson (och till viss del även medförfattaren Tony Asher) och hans känsloliv, framförallt förhållandet mellan Brian och Marilyn Rovell. Det personliga i sångernas texter är också en bärande anledning till att Brian sjunger en majoritet av sångtexterna:

I know perfectly well I'm not where I should be
I've been very aware you've been patient with me
Every time we break up, you bring back your love to me
And after all I've done to you
How can it be you still believe in me

Vid tiden för musikskrivandet gick också allting i Brian Wilsons väg. Han var i kontroll över sitt projekt, han var inpirerad, han hade kompetenta medmusiker (till stor del gräddan av LA:s studiomusiker, bland andra Carol Kaye och Hal Blaine). Ett par år senare skulle han komma att gå under för sin depression och för sitt drogmissbruk, men då, i tidiga 1966, var han fortfarande i fas. Han verkar ha ingett alla inblandande en känsla av storhet, som att alla visste att han var i färd med att skapa något större än honom själv, ett verk han aldrig skulle kunna komma att toppa.

Det slutliga arbetet med skivan blev klart efter att de andra Beach Boys-medlemmarna, Carl Wilson, Dennis Wilson, Mike Love och Al Jardine, turnerat klart. De spelade in sina respektive delar och hjälpte till att sammanställa och finslipa helhetsintrycket.

In May 1966, Bruce Johnston flew to London and had with him two acetate copies of Pet Sounds. Derek Taylor, the Beatles' publicist who had agreed to help promote the album, set him up at a hotel in West End.

The Beach Boys were popular in England. Earlier, Mick Jagger had helped by going on about "I Get Around", compelling various disc jockeys to give it its due. And thanks to Derek Taylor, Bruce was meeting many journalists.

And then Keith Moon showed up. "All we did was talk Beach Boys," Bruce remembers. Moon loved Pet Sounds, and he contacted some people. Shortly thereafter, John Lennon and Paul McCartney came to the hotel. They wanted to hear the album and they did, several times. "They were speechless," said Bruce, who witnessed them put aside their carefree public persona to study Brian's music.

Om storheten i skivan var tillräcklig för att få Lennon och McCartney att sakna ord, så kan man bara börja tänka sig hur det var för Marilyn Rovell att få höra den första gången. Inte nog med att den typen av personligt utelämnande som Pet Sounds presenterade fortfarande var oerhört ovanlig på den tiden, det var dessutom Brians mest fulländade verk och något av ett öppet brev skrivet med henne i åtanke.

Brian brought an acetate to Marilyn. They went to their bedroom, turned the lights low and put on the album. "It was one of the most moving experiences you could ever imagine", she said. "It was so beautiful... We both cried. Right after we listened to it, he said he was scared nobody was going to like it."