Det regnade ute. Gågatan var full av upptagna människor, geografiskt samlade men känslomässigt isolerade. Jag försökte kasta ut mentala rep och binda ihop människornas fötter, sådär som cowboys binder ihop kalvklövar på rodeoföreställningar. Om jag hade lyckats hade de fallit ner och varit subordinerade min fasta övertygelse.
Jag saknade dig. Jag hade kvar dina kontaktuppgifter i min mobiltelefon, men jag hade gjort om ditt namn till ett anagram som liknade ett köksredskap och tagit bort två siffror från ditt mobiltelefonnummer. Avidentifieringen gjorde ingen nytta.
Det kom att regna ännu lite mer. Jag rörde mig bort från gågatan och mot ett öppet brunnslock på en sidogata. Jag hade aldrig tidigare sett ett öppet brunnslock och såg det som en förpliktelse för mig att klättra ner och möta mig själv. Jag klättrade ner för brunnslocket. Efter fem minuter var jag tio meter under marknivån. Efter tio minuter var jag tjugo meter under marknivån. Då hade jag nått botten.
Jag såg mig omkring. Jag befann mig i ett stort, noga välvt rum. Det var som en marmorcylinder. Jag upplevde det inte som mörkt, det enda jag inte kunde se var rummets ände. Jag smekte cylinderrummets väggar. De var dekorerade av våra bästa och värsta minnen. Minns när du när jag kallade dig hora? Det är det värsta jag gjort mot någon annan och mot mig själv, men det är oåterkalleligt. Nu befinner jag långt under marken och ser mig själv och konsekvenserna av mina samlade handlingar. Du överraskade mig genom att laga min favoriträtt, jag visste inte ens att du visste vilken den var. Jag köpte vykort och blommor till dig och kände mig lycklig och upprymd bara från känslan av få se ditt leende när du tog emot dem.
Rummet var stort. Det fanns många minnen att ta del av. Det tog inte så lång tid innan jag fylldes av hopplöshet. Vad var meningen med att rannsaka minnen om vi inte gjorde det tillsammans? Jag beslöt mig för att gå mot rummets ände. Ett mörker sänktes över allt runtomkring mig. De sista fem stegen fick jag famla mig fram i blindo. Mina händer hittade en dörr. En ståldörr. Jag öppnade dörren och möttes av arktiska vindar. Dörren ledde mot ett mörker som var ännu mörkare och ännu mer kompakt än något mörker jag varit med om tidigare. Jag förstod att det var här det var meningen att jag skulle vara, att det bara var här jag kunde få insikt. Jag gick in i mörkret och inbillade mig att dörren stängdes bakom min rygg.
Jag saknade dig. Jag hade kvar dina kontaktuppgifter i min mobiltelefon, men jag hade gjort om ditt namn till ett anagram som liknade ett köksredskap och tagit bort två siffror från ditt mobiltelefonnummer. Avidentifieringen gjorde ingen nytta.
Det kom att regna ännu lite mer. Jag rörde mig bort från gågatan och mot ett öppet brunnslock på en sidogata. Jag hade aldrig tidigare sett ett öppet brunnslock och såg det som en förpliktelse för mig att klättra ner och möta mig själv. Jag klättrade ner för brunnslocket. Efter fem minuter var jag tio meter under marknivån. Efter tio minuter var jag tjugo meter under marknivån. Då hade jag nått botten.
Jag såg mig omkring. Jag befann mig i ett stort, noga välvt rum. Det var som en marmorcylinder. Jag upplevde det inte som mörkt, det enda jag inte kunde se var rummets ände. Jag smekte cylinderrummets väggar. De var dekorerade av våra bästa och värsta minnen. Minns när du när jag kallade dig hora? Det är det värsta jag gjort mot någon annan och mot mig själv, men det är oåterkalleligt. Nu befinner jag långt under marken och ser mig själv och konsekvenserna av mina samlade handlingar. Du överraskade mig genom att laga min favoriträtt, jag visste inte ens att du visste vilken den var. Jag köpte vykort och blommor till dig och kände mig lycklig och upprymd bara från känslan av få se ditt leende när du tog emot dem.
Rummet var stort. Det fanns många minnen att ta del av. Det tog inte så lång tid innan jag fylldes av hopplöshet. Vad var meningen med att rannsaka minnen om vi inte gjorde det tillsammans? Jag beslöt mig för att gå mot rummets ände. Ett mörker sänktes över allt runtomkring mig. De sista fem stegen fick jag famla mig fram i blindo. Mina händer hittade en dörr. En ståldörr. Jag öppnade dörren och möttes av arktiska vindar. Dörren ledde mot ett mörker som var ännu mörkare och ännu mer kompakt än något mörker jag varit med om tidigare. Jag förstod att det var här det var meningen att jag skulle vara, att det bara var här jag kunde få insikt. Jag gick in i mörkret och inbillade mig att dörren stängdes bakom min rygg.
1 kommentar:
Gillar.
"Jag saknade dig. Jag hade kvar dina kontaktuppgifter i min mobiltelefon, men jag hade gjort om ditt namn till ett anagram som liknade ett köksredskap och tagit bort två siffror från ditt mobiltelefonnummer. Avidentifieringen gjorde ingen nytta."
Skicka en kommentar