luomo, honom kommer jag ihåg

Följande länk mig att åka fyra år bak i tiden, vilket var spännande. Jag minns hur kreddigt det var att namedroppa "Voodoo". Flera av skivorna på listan upptäcker och återupptäcker jag nu genom Spotify, i den mån de finns. Jag slutade aldrig att lyssna på Paddy McAloon (åtminstone inte "Esprit de Corps" som fortfarande gör mig lycklig i magen), men andra namn känns helt främmande. Ulrich Schnauss?

Nu känns 00-talet väldigt stort, omfattande och outforskat. Men också rätt så bekant. Just nu lyssnar jag Jay-Z:s "Unplugged", som jag totalignorerade när den kom för... Åtta år sen. Hahaha.

spotify

Spotify är helt förlamande bra. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen.

den är omgiven av trettio meter höga rasbranter

Min kärlek till skånska kommuners hemsidor växer sig lite större hela tiden och jag försöker följa deras utveckling efter bästa förmåga. Förra årets trend var maskotar (Helsingborg var självklar vinnare med "Pärlan"), men i år tror jag att PR-filmer som visar upp kommunens bästa sidor kommer att bli oerhört populära.

Ett fint smakprov finns hos Svalövs kommun. Filmen väcker en del frågor. Varför tar det bara tio sekunder innan Svalöv åker snålskjuts på andra städers goda rykte (notera blaffigheten i presentationen)? Varför pratar berättarrösten om "vår kommun" när han så uppenbart är inhyrd från ett mediabolag i Stockholm?

jobbsök

Sebastian söker sommarjobb - 2009 edition!

Jag söker jobb igen. Jag hoppade av en av kurserna jag läser (en menlös distanskurs som bara gav mig huvudvärk), vilket borde ge mig mer potentiell jobbsökartid. Nytt för i år är att jag också söker intressenter till ex-jobb.

Jag har noterat att det finns två kategorier av jobb på arbetsmarknaden. De är som följer:


Okvalificerade och underkvalificerade jobb

Jobb man aspirerar till i brist på annat. Blir upptagna på grund av alla andra som är lika desperata som en själv.

• Fördelar: Danar karaktär. Bringar inkomst.
• Nackdelar: Oinspirerande.
  

Kvalificerade jobb

Jobb som passar ens högskoleutbildning, personlighet och övriga meriter. Blir upptagna på grund av alla andra som också är kvalificerade.

• Fördelar: Inspirerande. Bidrar till karriärsutveckling.
  
• Nackdelar: Svåruppnåeliga. Genererar existentiella spörsmål.

Ibland känner jag bara att jag vill lägga ner all falskhet (personliga brev specialanpassade till just den tjänst jag söker) och istället bli författare på heltid. Faber est suae quisque fortunae.

sebastian learns to rock, del 5

sebastian learns to rock, del 5: Led Zeppelin, "Zeppelin IV"

"Zeppelin IV" har varit en komplicerad del av Sebastians rocklärande. Led Zeppelin har tillsammans med de tidigare banden i sebastian learns to rock utgjort ytterligare en diskurs och personlighet i hårdrocksvärlden. Hårdrocken har alltså visat sig en aning mer mångfacetterad än jag ursprungligen räknat med. När det kommer till Led Zeppelin så möts man en mer androgyn hårdrock. Sångaren Robert Plant har ett förhållandevis högt och rent register och har en röst som ofta för tankarna till artister som Marc Bolan. Vidare är ackompanjemanget minst lika ofta akustiskt som det är elektriskt, vilket också medför till mindre maskulint självhävdande än vad som annars är regel.

Om man på ett enkelt och tydligt sätt vill sammanfatta "Zeppelin IV", så skulle man kunna dela in skivans åtta låtar i två kategorier:

1. Blues-baserat röj med distinkta gitarriff ("Black Dog", "Rock And Roll", "Misty Mountain Hop" och delar av "Four Sticks")
   
2. Akustisk och folk-inspirerad poprock och episka trippar med inslag av höga pretentioner ("The Battle of Evermore, "Stairway to Heaven", "Going to California" och "When the Levee Breaks")

Den första kategorin är vad som gör att Led Zeppelin ovillkorligen tillhör hårdrocksfamiljen, om än av den gamla skolan. Den andra kategorin är vad som skiljer bandet från deras kollegor; de har andra referenser och för en annan typ av estetik. En låt som "Going to California" är som en enkelbiljett till Nick Drake-land. Jag skulle vilja se Judas Priest göra något liknande. Nej vänta, stryk det.

Låt oss istället titta närmare på de enskilda låtarna på "Led Zeppelin IV".

Skivan inleds med "Black Dog". Väldigt riffig, väldigt medryckande. Högst igenkännbar och en stor favorit hos de trogna Led Zeppelin-anhängarna. Jag har inte så mycket mer att säga om den eller följande efterfesten "Rock and Roll", de ger inte så mycket utrymme för djupa tolkningar.

"Battle of Evermore" är en rätt så lullig och utdragen folkrockslåt. Den fyller dock en funktion eftersom den tematiskt banar väg för den mer uttrycksfulla "Stairway To Heaven". "Stairway To Heaven" behöver väl egentligen ingen närmare introduktion, den är absurt mycket kanon. I vilket fall som helst är den känd för sin episka natur. Den börjar blygsamt med tvärflöjt, tolvsträngad gitarr och sång, för att under loppet av åtta minuter långsamt byggas upp till vilt rock-riffande. Vad jag tycker om med låten är dels att progressionen från mjukt till hårt är väl genomförd, dels att det finns ett stick ungefär halvvägs i låten som har en väldigt fin ackordföljd. Resten av låten tycker jag dock är överpretentiös, särskilt textmässigt sett, och egentligen inte så medryckande eller intressant som den får uppskattning för att vara.

"Misty Mountain Hop" har ett trevligt orgelriff med passande trumor och en del "själsliga" infall från Plant. Har inte så mycket mer att säga om den.

Följande "Four Sticks" är min favorit på "Zeppelin IV". Den är visserligen rätt så skrikig, men den kombinerar Led Zeppelins säregna sidor till en enhet som fungerar väl; verserna är byggda på deras bluesröj-tendenser med en bra rytm från John Bonham och John Paul Jones, medan refrängerna tar från bandets mer folkaktiga sida.

"Going to California" låter, som sagt, rätt så mycket Nick Drake. Det är väl typiskt för tidsandan och för Led Zeppelin i övrigt att för stunden närma sig singer/songwriter-estetiken. Page visar visserligen återigen att han är en kompetent gitarrist, men vem i sina sinnens fulla bruk skulle lyssna på det här när man istället kan lyssna på "Pink Moon"?

Avslutande "When the Levee Breaks" är, tja, lång. Lite mer episk rock-Zeppelin för den som vill ha lite mer episk rock-Zeppelin.





Nästa gång: Thin Lizzy, "Jailbreak" (1976)

the camera loves me, yes it's true, but behind the camera there's you

I min musiklyssnartillvaro existerar just nu nästan enbart noise-pop, gammal twee och electronica (med inslag av s.k. variationselement, jag kan inte bara lyssna till samma sak om och om). Jag noterar av intresse att indiepopen hade samma storhetsräcka som den klassiska hip-hopen; cirka 1986-1995.

För några dagar sen Black Tambourine (som, vilket körsbärsninjan påpekade, spelade in sin musik på början av 90-talet precis som jag först trodde -- skivbolaget släppte dock en samlingsskiva år 2004 vilket är vad som har registrerats på MySpace och Last.fm), sedan the Would-Be-Goods. Jag tror dock inte att jag kommer gå på någon Sarah Records-räd. Fast vem vet.

Det känns lite passé att lyssna på pop igen, men kanske just för att det var länge sen så känns det så kul och medryckande.

mannen såg mig

Total intighet i en hexagon (el. flera hexagoner).

CV

Jag håller på att uppdatera mitt CV. Jag är väldigt nöjd. CV:et har gått från att vara mediokert på sin höjd till något som jag faktiskt känner mig stolt över och kan visa upp. Jag har helt skamlöst plagierat CV-mallen från universitets arbetslivscenter, men det är väl därför den finns där, antar jag. Jag ska ta mitt CV dit nästa vecka och få respons.

Min registrering på arbetsförmedlingen i måndags ledde ingenstans. För att det ska vara lönsamt måste jag vara beredd på att avsluta mina studier och det är jag inte. Men jag får nog ändå säga att så här långt känner jag ändå att det ser rätt bra ut.

dagens promenad

onsdag, odens dag

Idag har jag lyssnat Black Tambourines "Throw Aggi of the Bridge". Det är fantastisk noisepop. Det låter väldigt brittiskt, men är tydligen amerikanskt. Det låter dessutom tidigt 90-tal, men låten släpptes 2004. Faktum var att jag befann mig i vånda, för jag trodde att jag skulle bli tvungen att försöka jaga ikapp obskyra vinylsjuor för flera hundra spänn, men... Jag upptäckte att de finns på MySpace. Vad är detta för verklighet? Jag vill också notera att deras skivbolag, Slumberland (The Aislers Set, Lilys, m fl) använder Nemo från Little Nemo som användarbild. Det gjorde mig glad.


Idag ska jag...

1. Försöka skriva en artikel om diskriminering för skoltidningen
2. Ta bilder på dimmiga träd och frost (har ej bestämt mig för vilket objektiv jag ska använda)
   
3. Posta brev till Pedagogiska institutionen
4. Försöka klara av Fire Emblem (obs! jag lärde mig idag att Fire Emblem-franchisen, som alltså var föregångare till Advance Wars, skapades av Gunpei Yokoi, som också skapade Metroid, Game Boy, styrkorset (!) och en utsträckbar griparm för hemmabruk -- han har praktiskt taget format hela min uppväxt)
5. Läsa Sylvia Plath
   
6. Äta fiber

kan du hinna undan mina bullar?

Det kommer finnas hundra.

liv utan tv

Vi är utan TV. TV:n är inlämnad till OnOff och kvar på TV-bordet återstår bara tom yta. Den tomma ytan förväntas förbli tom i ett par veckor, åtminstone. Vi måste ge reperationsverkstaden en chans att säga att vi måste köpa något nytt.

Vi kompenserar frånvaron en del. Vi har tittat på film på datorn lite grann och det lär väl bli mer av den varan under de kommande två veckorna. Men en datorskärm kan inte ersätta känslan av att falla ner i soffan och somna till dåliga talkshows eller monsterfilmer från 80-talet eller att med ett klädsamt dåligt samvete äta pad thai (som levererats till dörren) till SNL tillsammans med körsbärsninjan och må bra i största allmänhet.

Har vi blivit mer kreativa? Kanske. Jag tror att vi läser mer. Vi har sorterat och rensat i DVD-samlingen. Vi är möjligtvis inte pånyttfödda, men nettoeffekten borde bli positiv. Imorgon börjar skolan igen för min del, dock. Kanske vårterminens högre tempo och den nyvunna tiden tar ut varandra.

LJ

Rykten har gått på Internet om att LiveJournal håller på att krascha för gott. Jag tar det hela med en nypa salt, men spektaklet har ändå gett mig ett tillfälle att spara alla inlägg från mitten av 2004 och framåt. Med kommentarer och bilder, verkar det som. Här är en länk till programmet jag använde:

http://fawx.com/software/ljarchive/

LiveJournal är ett av mina favoritställen så jag hoppas att det håller igång ett bra tag till. Oavsett vad så har jag mina inlägg i en liten påse.

free loan investments

Let's bomb the Bouillabaisse

Let's bomb the Vichyssoise

Let's bomb the Pot-au-feu

öh, internet

Årets ångesthögtid är över och det var inte ens särskilt mycket utdelad ångest i år. Relativt sett var det faktiskt en av de bättre jularna under 2000-talet. Nu börjar kampen för överlevnad under sommarmånaderna!

Jag ursäktar att jag varit Internet-frånvarande. Men nu är jag mentalt stabiliserad. Det kommer bli mer hårdrock så snart jag kommit över farthindret Led Zeppelin. 2009 ska förhoppningsvis också utmärkas av mer bokläsande och mer fotograferande.


Månen är gjord av glas.