Jag befinner mig i ett konstigt limbo, det arbetslösa limbot. Jag har mycket fritid, men fritiden får mig att må dåligt eftersom jag bara vill jobba. Samtidigt känner jag att jag inte har någon rätt till att klaga eftersom jag vet hur mycket av en lyxvara fritid blir när man väl har funnit sin plats i arbetslivet. Det verkar alltid råda någon obalans, antingen för mycket fritid och för lite arbete eller för lite fritid och för mycket arbete. Den äckliga dualismen.
Problemet för mig just nu är främst att jag känner mig så distanserad mot den fritid jag har. Istället för att känna att jag ska skatta mig lycklig som kan göra vad som helst och fylla mina dagar med olika projekt, så blir fritiden en förlamande tyngd över mina axlar. Den är dyrbar, men den är inte vad jag behöver just nu. Att jag redan nu vet att jag kommer sakna den framöver gör bara förhållandet ännu mer konfliktfyllt.
Problemet för mig just nu är främst att jag känner mig så distanserad mot den fritid jag har. Istället för att känna att jag ska skatta mig lycklig som kan göra vad som helst och fylla mina dagar med olika projekt, så blir fritiden en förlamande tyngd över mina axlar. Den är dyrbar, men den är inte vad jag behöver just nu. Att jag redan nu vet att jag kommer sakna den framöver gör bara förhållandet ännu mer konfliktfyllt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar