tisdag 29 mars 2011

franska



Jag försöker lära mig franska. Det är det tredje språk jag behärskar mest och som jag skulle kunna lära mig någorlunda på lång sikt. Mitt undervisningsmaterial består idag av följande:

1. Franska filmer med fransk text. Fungerar utmärkt. Det är dock svårt att få tag på, då svenska DVD-utsläpp av franska filmer ofta bara har textning på skandinaviska språk. Eventuellt stundar en beställning från amazon.fr.

2. Franska serier och böcker. Serier (Asterix, Tintin) är lagom för min kompetensnivå. Böcker är potentiellt mycker mer givande, men det tar oerhört lång tid att läsa samtidigt som man slår upp ord i ordlistor. Arbetar just nu på "L'Étranger" och har klarat av kapitel ett.

3. Franska konversationer. Detta har jag fortfarande inte provat i tillräckligt stor utsträckning. Det verkar dock finnas ett mångspråkigt café i Lund för språkstuderande, kan vara värt att titta närmare på.

söndag 30 januari 2011

måndag 17 januari 2011

aaron sorkin och kunskapen

För Aaron Sorkin är kunskap och akademiska meriter människans viktigaste och mest åtråvärda tillgångar. Åtminstone får man lätt det intrycket när man titar på Vita huset, där en karaktär bara är så bra som hans eller hennes encyklopediska närminne sträcker sig. Dialogen är intensiv och ofta fylld till bredden med referenser till politik, juridik, historia, religion och samhällsvetenskap.

Från vad jag har hittills noterat, så finns det tre saker som utmärker sig särskilt mycket vad gäller seriens förhållande till kunskap. Den första är den allmänna attityden: de flesta, om inte alla, av seriens tongivande karaktärer ser sin kunskap som ett självklart sätt att hävda sig gentemot andra och som en definition av sin person, vilket inte sällan medför en bristande ödmjukhet, av typen "Visste du att..." "Ja, det är klart jag visste. Det är till och med så att...". Det är inte svårt att tänka sig att Sorkin förhåller sig till sin serie som hans karaktär gör till sitt kunnande. Att president Bartlet förutom att vara president också är nobelpristagare i ekonomi och gift med en medicine professor känns mycket enhetligt med resten av seriens betoning på kunskap som status och makt.

Det andra som utmärker sig är bredden på kunskap: inga ämnen är för små eller triviala för att hanteras, särskilt inte om de hanteras i sakdetalj. Så vitt jag har sett förekommer det visserligen att enstaka personer i vita huset-kollegiet medger okunnighet inför något, men aldrig utan att någon annan i teamet sitter inne med kunskapen som saknas. En preliminär hypotes (har fortfarande bara sett strax över två säsonger) är att huvudkaraktärerna gemensamt vet allt som är värt att veta, ungefär som gröngölingsboken: det finns till synes oändliga mängder information och färdigheter, också latent. Exempelvis visar talskrivaren Sam i säsong tre helt oförhappandes att han pratar flytande spanska.

Den stora fördelen med karaktärernas enorma kunnande är att tittaren allt eftersom serien går bygger upp en stor respekt för den, vilket givetvis underlättas av bra skådespel och ett karismatiskt persongalleri. Alla i vita huset står på toppen av sin intellektuella förmåga och eventuella problem kommer aldrig bero på bristande kapacitet. Den stora nackdelen är att manusförfattandet till och från slirar mellan vad som är beundransvärt och vad som knappt känns trovärdigt. I andra säsongen förekommer följande utbyte om fransk matlagning som när jag såg den fick mig att vilja sjunka genom golvet:
Bartlet: His specialty is his dessert: Tomate de Saltambique.

Leo: That's gonna be a big, seedless beefsteak tomato stewed
for three hours in crème de caramel and stuffed with...

Bartlet: Passion fruit, kiwi and hazelnuts, and...

Leo: ... Served on a pomegranade reduction, yes.

Bartlet: Let's go. Leave the cell phone.

Hursomhelst. Den tredje aspekten av kunskapen i Vita huset är kunskap som medel för att definiera en karaktärs värde. Karaktärerna i Vita huset är egentligen inga handlingsmänniskor. Det är sant att de dagligen gör saker som får konsekvenser för många människor; de är ju politiker trots allt. Men främst är de tankemänniskor och det är genom att uttrycka tankekraft som de ges egenvärde. Om en karaktär ska komma att ges utrymme i Vita huset måste han eller hon förr eller senare påvisa sin akademiska potential. Donna, Charlie och Landingham är exempel på tre karaktärer som inledningsvis gett sken av att vara mindre akademiskt slipade än sina kollegor, även om det visserligen kompenserats med exempelvis framåtanda eller hög integritet. I takt med att respektive karaktärs betydelse i serien har ökat har dock dess bildning också blivit allt mer framträdande: kunskapen blir således en normativ faktor som skapar en enhetlighet karaktäerna sinsemellan.

onsdag 12 januari 2011

öppen fråga

Vad har reliabiliteten i din sinnesnärvaro för Cronbach Alpha-värde?

torsdag 30 december 2010

det slicka licket


Jag är givetvis för alla former av kategoriseringar och snäva definitioner. Av den anledningen puffar jag för Malmöbaserade Slicklick Page, som samlar definitiva och mindre definitiva variationer av så kallade slicklicks. Ett slicklick är en typ av wailad fras som inbjuder till halvfunk. I C-Dur spelas det D-C-D-E-C-A - variationer av slicka lick bör rimligtvis följa samma intervaller. Hemsidan listar låtexempel med dylika riff, olika mycket framträdande. Ett "klockrent" exempel enligt sidans definition finns exempelvis i Toni Braxtons "You're Making Me High": framförallt är det tydligt isolerat, vilket gör att det slicka framträder.*


* På Spotify kan slicklicket höras ca. 3:06.

man är vad man äter

Der Mench ist, was er isst

MEN

Angst essen Seele auf?

onsdag 22 december 2010

transient kommando


Alla plana ytor har ett inbyggt djupled som inte nödvändigtvis låter sig uppfattas vid första anblick. Betraktat genom Dharma-ögat eller genom en stunds oklar klarhet kan emellertid saker och ting låta sig framträdas i ett annat ljus. Ta som exempel en tv-apparat: fördröj vid ett inslag som bara omfattar en orörlig bild och fokusera på den tills din självuppfattning regrederar och bara bildens närvaro kvarstår. I bilden kommer nya mönster att uppstå och aspekter av nya dimensioner formuleras. Småprickiga raster blir grova filter, oavsett ursprungligt sinnesintryck. Stirra tillräckligt länge på en given punkt och du kommer snart att se in i punkten, förbi punkten och slutligen genom punkten, ända till punkten har upphört att vara en punkt och övergått till att vara ett semikolon.

I vad mån ögat egentligen uppfattar världen i två eller tre dimensioner är en relaterad fråga. Om synmekanismen är jämförbar med en organisk kameralins (och näthinnan med en upp-och-nervänd projektorduk) skulle jag argumentera för att synupplevelsen är tvådimensionell men känsloupplevelsen tredimensionell. Det senare förlänar dock sin tredje dimension till synnerven och skapar i kombination en tredimensionell verklighetsuppfattning. För att uppnå sann optisk visdom måste således känsloupplevelsens dominans över den tredje dimensionen brytas. Tillåts ögat att självständigt och regelbundet tränas till att forma punkter till semikolon kommer det så småningom att kunna se i djupled överallt och ingenstans och människors verkliga skepnader kommer framträda.

God jul.