Alla plana ytor har ett inbyggt djupled som inte nödvändigtvis låter sig uppfattas vid första anblick. Betraktat genom Dharma-ögat eller genom en stunds oklar klarhet kan emellertid saker och ting låta sig framträdas i ett annat ljus. Ta som exempel en tv-apparat: fördröj vid ett inslag som bara omfattar en orörlig bild och fokusera på den tills din självuppfattning regrederar och bara bildens närvaro kvarstår. I bilden kommer nya mönster att uppstå och aspekter av nya dimensioner formuleras. Småprickiga raster blir grova filter, oavsett ursprungligt sinnesintryck. Stirra tillräckligt länge på en given punkt och du kommer snart att se in i punkten, förbi punkten och slutligen genom punkten, ända till punkten har upphört att vara en punkt och övergått till att vara ett semikolon.
I vad mån ögat egentligen uppfattar världen i två eller tre dimensioner är en relaterad fråga. Om synmekanismen är jämförbar med en organisk kameralins (och näthinnan med en upp-och-nervänd projektorduk) skulle jag argumentera för att synupplevelsen är tvådimensionell men känsloupplevelsen tredimensionell. Det senare förlänar dock sin tredje dimension till synnerven och skapar i kombination en tredimensionell verklighetsuppfattning. För att uppnå sann optisk visdom måste således känsloupplevelsens dominans över den tredje dimensionen brytas. Tillåts ögat att självständigt och regelbundet tränas till att forma punkter till semikolon kommer det så småningom att kunna se i djupled överallt och ingenstans och människors verkliga skepnader kommer framträda.
God jul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar