arbetsgivare

Offentlig sektor och privat sektor är som två skilda världar. Jag har tänkt en del på arbetsgivare de senaste dagarna, särskilt efter ett spännande avsnitt av Mad Men, där Don Draper tackar nej till ett prestigefullt och välavlönat kontraktsförslag från en av firmans största konkurrenter. Jag får delade känslor av privat näringsliv. Å ena sidan är det nedslående att mina insatser främst går till vinning för någon annan. Detta gäller framförallt okvalificerade tjänster där möjligheten till utveckling inte är så stor. Å andra sidan kan kvalificerade tjänster bli desto mer välavlönade än kommunala och statliga motsvarigheter, om man accepterar de privata villkoren.

I dagens Sydsvenskan står det om LSS-vårdpersonal som ratar privata arbetsgivare. Jag tror att det rör sig om Attendo Care som köper in sig i personlig assistans-verksamheten. Samma utveckling sker i Helsingborg. I vissa fall sker den negativa personalresponsen på att den privata sektorn skär ner bemanningsstyrkan och ökar belastningen på de som är kvar. Men vissa uppger att de stannar kvar på grund av ideologiska skäl. Det verkar som att det finns ett antal skötare och behandlare ute på gruppboenden idag som är obekväma med tanken på att vård förenas med näringsintressen. Det är intressant. Jag har inte så mycket att säga om det personligen, främst utifrån brist på erfarenhet. Politiskt sett är det privata intresset oundvikligt åtminstone inom äldreomsorgen (för många gamla 40-talister). Inom LSS har jag bara träffat en privat arbetsgivare och hon var en dålig person. Tills vidare får jag utgå från att hon inte var representativ.

Min socionomutbildning är främst inriktad på offentlig verksamhet. Faktum är att en stor del av föreläsarna har utgått från att alla elever kommer att jobba inom skånska kommuner efter examen. Alternativ finns, men de är undantag. Personalvetaralternativet som jag tittar på (det ska bli intressant att se hur situationen ser ut om ett halvår) är främst inriktad åt det privata, vilket skapar en viss spretighet, om inte total ambivalens. På en jobbansökan skulle jag dock kalla det bred förståelse eller något liknande. Jag ger mig själv en chans att bli cynisk (en ekonom skulle nog inte använda det ordet) och ge utrymme för den karriär som är mest karaktärsdanande och lukrativ, utifall att det är det jag vill i framtiden. Egentligen borde jag kanske vara en demokratins väktare och försvara de offentliga idealen och det svenska folkhemsarvet. Någon måste vara det och ibland funderar jag på om jag inte är särskilt lämpad för det. Med tiden kommer svaren.