nyårskalendern, bok 1

A1: Nikolaj Gogol, Döda själar

A2: "Det ligger ingenting märkligt i att de båda damerna till slut blev definitivt övertygade om något som de till en början antog som en ren hypotes. Även i våra egna kretsar, bland klokt folk, som vi kallar oss själva, händer det inte sällan att man beter sig nästan likadant, och som bevis kan man anföra våra lärda resonemang. Först är det någon vetenskapsman som tar upp saken försiktigt, på det mest bedrägliga sätt, och börjar trevande, med oskyldiga frågor: kommer det inte därav? har inte det eller det landet fått sitt namn från den eller den avkroken? eller: hör inte det dokumentet till ett annat, från senare tid? eller: måste man inte när detta folk nämns fatta det som ett annat folk, nämligen si-och-så? Han citerar genast de ena och de andra författarna från antiken och uppfattar Gud vete vilken anspelning eller bara en anspelning, får sedan raskt upp farten och blir morskare, samtalar obesvärat med de antika auktorerna, ställer frågor till dem och svarar till och med själv på frågorna, totalt glömsk av det faktum att han började med ett försiktigt antagande; vid det här laget tycker han att han tydligt och klart ser hur det ligger till - och han sammanfattar sina överväganden med orden: "Så här var det alltså, och det här folket var det man skulle uppfatta det som, och så här skulle det hela uppfattas!" Sedan förkunnas det från föreläsningssalen - och den nyupptäckta sanningen beger sig ut på sitt segertåg runt om i världen, med allt fler anhängare och beundrare i släptåg."

A3: "Döda själar" användes för ett par år sedan av Sydsvenskan som ett illustrerande exempel på titlar som numera inte är i tryck: utländska klassiker har väsentligt mycket mindre efterfrågan än svenska deckare. Själv väcktes mitt intresse för "Döda själar" på riktigt när jag läste Hemons "Nowhere Man", där huvudpersonen i sin ungdom startade ett Gogol-inspirerat rockband vid namn the Dead Souls. "Döda själar" är tacksamt nog åter i tryck, i en översättning som tydligen ska vara särskilt trogen originalets "fabuleringsglädje, rastlösa ångest och ständiga kurragömmalek". Det verkar på det hela taget vara en väldigt stilistiskt intressant titel.


B1: Nyårsförvirring faller över.

B2:
- Anta! Anta att ditt hjärta faktiskt är en ärta. Inte för att det rimmar, utan för att den går utmärkt att göra soppa av. Detta för jag fram som ett tankefrö till dig med förhoppning om att det kommer slå rot.
- Du säger så kloka saker, magistern. Alltid så kloka saker.
- Nå, det är det jag får betalt för. När jag går hem för dagen ska era små huvuden svälla som jäsande deg.
- Ja, jo. Det får man nog säga att de gör. Sväller alltså. Som deg dårå.
- Jag ska berätta. Om min fabuleringsglädje och rastlösa ångest. Om hur jag, när jag var ung, anförde både det sanna och osanna; på samma gång knöt hymens band och klippte upp dem med guldsax. Då, när jag friade till Charlotte, friade jag blott till idealet om att vara gift och ingick därmed äktenskapet på falsk vittnesbörd, ett svek mot både Gud och Charlottes familj. För att jag kunde och för att jag ville.
- Jag är hungrig...
- Portar öppnades för oss och Charlotte spände ut sina vingar och flög före. Hon, den fulvackra fågeln och jag den helfula fågeln, var unisona i vårt pickande och pockande, fulla av frågor och förväntan. Vad hade någon för rätt att förvägra oss någonting överhvuudtaget?
- ... Och törstig dårå.
- Hennes fulvackra entusiasm och frågeiver blev förankringen till folket i vår närhet. Som hennes bror sa vid ett flertal tillfällen: 'Hon springer mer nu än hon gjorde tidigare.' Jag hade varit förmögen att kickstarta hennes idrottsapparat. Detta gav mig givetvis incitament till att ta min lögn till nästa, fullständigt människokalla nivå."

nyårskalendern, bok 2

A1: Kate Beaton, Hark! A Vagrant

A2: "Jane Austen has transcended 'fandom', I think. Now there is an Austen culture. It's never certain what we should make out of it. What is it about Mister Darcy that that drove readers wild? What is it about the manners and conversation in the stories that inspired a craze of popular parodies? Why not a culture around, I don't know, Madame Bovary? Jane, either you are blessed, or you are cursed."

A3: "Hark! A Vagrant" (även känd som "Harken" i vårt hushåll) är en av mina favoritserier just nu. Anna gav mig en Hark-bok i julklapp och jag ser fram emot att läsa den. Citatet är en aning missvisande eftersom det främst är en kommentar och inte det egentliga verket, s.a.s., men det var det längsta stycket på uppslaget.


B1: Jag är snorig och jävlig.

B2: "Utanför var bländande sol och ett sorl av glada människor. Teresa låg och vred sig på sitt vardagsrumsgolv. Det var hennes försök till perspektivskifte. Bara idioter tycker om mig. Allt jag ville var att bli omtyckt av de smarta. Att bli omtyckt av de dumma är inte andrapris, det är ett dubbelstraff. Teresas mobil surrade till av ett nytt inkommande sms. DU ÄR BEST. Teresa rös av obehag."

nyårskalendern, bok 3

A1: Karl Palmås, Prometheus eller Narcissus? Entreprenören som samhällsomvälvare

A2: "Det som utmärker uppfinnaren är alltså inte det hårda arbetet, utan det faktum att idéer på ett lyckosamt vis "råkar mötas" i uppfinnarhjärnan. Något tillspetsat är uppfinnaren det man får kvar om man tar bort det mänskliga subjektet - eller åtminstone den mänskliga kroppen - ur ekvationen. Det fysiska arbetet kan inte uppfinna, bara upprepa. Därför bör uppfinnaren uppmärksammas för just de aspekter av skapandet som inte handlar om det fysiska arbetet."

A3: Det gick snabbt för mig att lockas den här titeln, för den faktiska formgivningen kändes så rätt. Omslaget ser ut som en fyrtio år gammal avhandling, vilket säljs in ytterligare med titelns referenser till grekisk mytologi och en filmgrynig bild på månen ett par sidor in. Därtill verkar ämnet intressant. Än är jag dock inte övertygad om att boken faktiskt är så bra som jag skulle vilja, även om jag köper retroinramningen rakt fram. Det finns en risk att summan inte är större än de enskilda delarna, utan faktiskt mindre. Ungefär som med filmen "An Education".


B1: Har stigit upp tidigt och inte sovit så mycket. Lite virrig i huvudet.

B2: "Den provokativa Jack Russell-terriern Uppfinnarhjärnan hade gjort stor medial succé. Inledningsvis hade den upprört och chockat enbart genom att vara intelligent nog att kunna kommnicera med människor. Men när den därutöver också visat sig kunna formulera enastående akademiska formuleringar var den omedelbart ett stjärnskott, ostoppbar. "Det vore inte missvisande att kalla mig ett 'metafysicum'", berättade Uppfinnarhjärnan på "Uppfinnarhjärnan speaks!", sin mest berömda presskonferens. "Genom att överskrida gränser för vad som tidigare varit fastslaget träder jag härmed in i ett nytt form av varande och ett nytt allmäntillstånd. Jag definierar själv mina kroppsliga gränser."

nyårskalendern, bok 4

A1: Siri Hustvedt, The Summer Without Men

A2: "Enlightenment about Alice was not forthcoming. I smiled at the little group gathered around me and said very slowly, "It may be hard to believe, but I was young once, too, and moreover, I remember being young. I remember being exactly your age, in fact, I remember jokes too." It was a cinematic moment, and I was fully conscious of it. I did my best to don my most all-knowing, authoritative, good-teacher-beloved-by-the-students expression, a cross between Mr. Chips and Miss Jean Brodie, and then I slapped Theodore Rhotke shut, stood up, and made my exit. In the film, the camera would follow my back to the door, my high heels-sandals in reality-clipping smartly on the floorboards, and then I pause, just for a moment, and turn to look over my shoulder. The camera is now close. Only my face is visible, and on the screen, it is gigantic, perhaps twelve feet tall."

A3: Jag tyckte väldigt bra om "Den skakande kvinnan" och är nyfiken på om jag skulle uppskatta Hustvedt lika mycket i ren skönlitterär form. Citatet ovan ger mig egentligen inga tydliga indikationer.


B1: Pastan jag åt tidigare ligger och vilar som en oaptitlig klump i magen. Min rygg värker en aning.

B2: "Min känsla av underlägsenhet inför Viktoria kunde aldrig döljas. Hon förde sin hand till munnen och härmade mig alldeles för träffande. "Jag har ingenstans att vara på fredag", sa hon med min röst. "Jag har äckliga, gropiga kinder och ingen pojkvän." Jag vände på klacken och gick med bestämda steg därifrån, från skolgården, samtidigt som jag försökte dölja att jag hade gråt i halsen. Fick Viktoria se det skulle hon bara bli ännu jobbigare. Det tog dock inte lång tid innan hon var i jämnhöjd med mig och drog i mina kläder, i min favoritblus. "Vart är du på väg?" sa hon med en röst som nu var mycket kallare. "Du har ju ingen att hänga med, eller hur." Jag försökte öka takten och nu halvjoggade vi båda två, medan Viktoria öste förolämpningar över mig som ris över en nygift brud. Slutligen brast det för mig och jag örfilade henne rakt över ansiktet och sprang så fort jag kunde in på ett närliggande café och låste in mig på deras kundtoalett."

nyårskalendern, bok 5

A1: Ryszard Kapuściński, Imperiet

A2: "Först och främst kan han konstatera att av det historiska Basjkirien, som enligt hans uppfattning sträckte sig från Volga till Ural, är det bara hälften som ligger inom gränserna för dagens autonoma republik. En del av det gamla Basjkirien tillhör numera Kazakstan, annan del Tatarstan och en tredje Ryska Federationen (som för övrigt republiken Basjkirien ingår i). Om vår medvetne basjkir säger detta högt så får han genast tre fiender emot sig - tataren, kazaken och ryssen. Saken är den att nationalism finns inte i konfliktlöst tillstånd, det finns inte utan krav och anspråk. Där ett folk manifesterar sin nationalism växer det omedelbart upp fiender till detta folk, som svampar ur jorden, och därmed spirar fröet till konflikter och krig."

A3: Samhällsjournalistisk litteratur ligger mig nära, då den effektivt förenar facklitteraturens bildning med skönlitteraturens mänskliga förhållning. "Imperiet" är en klassisk granskning av Sovjetunionens uppgång och fall, vilket rimligtvis bör vara intressant läsning.


B1: Jag äter pasta (den kommer inte äta sig själv) och lyssnar på jangelpop med mycket reverb. Känner mig sådär.

B2: "Det fanns bokstavligt talat inga gränser för Urbmengistan. En så kallad konsensuskarta hade upprättats, som generats från genomsnittet av alla hittills registrerade lantmätningar. Men bristen på exakthet upprörde de stolta urbmengerna in i benmärgen. Både avancerade och mer traditionella ansatser hade fallerat. De män som med vandringsstavar, GIS-utbildning och GPS-utrustning försökt klarlägga var Urbmengistan slutar och var dess grannländer börjar hade alla mystiskt försvunnit för att aldrig återses. Ett två, ett två. Det tog inte lång tid innan en häftig mytbildning tog fart. Även de allra minsta och snorigaste förskoleurbmengerna visste att deeras land var en konturlös mordgåta som drog djärva kartritare ner in i avgrunden."

nyårskalendern, bok 6

A1: Lotta Lotass, Aerodynamiska tal

A2: "Efter några timmar i luften möter han en så mörk molnvägg med hagel och regn och kraftiga vindar. Han försöker att hålla kursen in över öknen och fortsätter så ett bra stycke, men utan att se någon ljusning. Han vänder och styr mot havet, men inte heller där finns det någon väg förbi den ogenomträngliga väggen. Hans tankar går till en udde han tidigare flugit över. Där finns en sandslätt på vilken han utan problem sätter ner maskinen. Han täcker över motorn och sittbrunnen till skydd mot regnet och sitter så med huvudet framåtlutat och inväntar ett omslag i regnet."

A3: Jag är inte bekant med Lotta Lotass sedan tidigare, men såg att hon fanns på Pocketshops ironiska "Svårsålt"-avdelning. Det är dit mina favoritböcker går för att dö. När jag gick till biblioteket för att se vilka Lotass-böcker som fanns att låna stötte jag på "Aerodynamiska tal" och blev snabbt lockad av dess koncept; dikt inspirerad av arkivmaterial kring bröderna Wrights första flygningar.


B1: Jag mår ganska bra.

B2: "Wilbur hade bestigit det berg som var hemligt och som bara han i hela världen kände till. Han hade använt sig av sin icke-fungerande kompass och därmed lurat systemet till att föra honom rätt. Det var hans bästa trick. De sista tio metrarna förnekade han sin trötthet och sprang upp till kröningen så att det dammade om den torra marken. Då abstraherades landskapet nedanför honom och det brände i hans lungor. Den spröda fnöskesbeväxtligheten knastrade och vek undan för hans häftiga framfart. Han hoppade och tog risker som belönade sig med extas."

nyårskalendern, bok 7

A1: Roberto Bolaño, 2666

A2: "Medan det ena mordet följde på det andra fortsatte Epifanio på egen hand med utredningen av Estrella Ruiz Sandovals död. Han talade med hennes föräldrar och med de av syskonen som bodde kvar hemma. De visste ingenting. Han talade med en äldre syster som var gift och numera bodde på calle Esperanza, i colonia Lomas del Toro. Han tittade på bilder av Estrella. Det var en snygg flicka, lång, med vackert hår och behagliga drag. Systern berättade vilka hennes väninnor var på monteringsfabriken där hon arbetade. Han åkte dit och väntade vid utgången. Han lade märke till att han var den enda vuxna person som väntade där, alla andra var barn och en del av dem hade skolböckerna med sig. Bredvid barnen fanns en man som sålda glasspinnar från en grön kärra. Kärran hade ett vitt markistak. Epifanio ville få undan barnen, så han ropade dem till sig och bjöd dem alla på glass, utom en liten en på mindre än tre månader, som bars i famnen av sin sexåriga syster. Estrellas väninnor hette Rosa Márquez och Rosa María Medina. Han frågade arbeterskorna på väg ut från fabriken efter dem, och en pekade ut Rosa Márquez för honom. Han berättade att han var polis och bad henne leta rätt på sin väninna. Sedan lämnade de industriområdet till fots. Medan de gick och talade om Estrella började hon som hette Rosa María Medina gråta. Alla gillade film, berättade de, och på söndagarna, men inte alla söndagar, brukade de gå på den dubbla föreställningen på Rex."

A3: Jag är lite rädd för att inte förstå Bolaño, även om det egentligen finns goda förutsättningar för att jag ska uppskatta honom. Tycker överlag om latinamerikanska författare.


B1: Ikväll har vi ätit tortillas samt spelat brädspel, vilket har fått mig på bra humör. Kommer antagligen däcka i soffan efter att det här inlägget är klart.

B2: "Ett privatplan färdades över himlen och lämnade efter sig ett vitt horisontellt streck, som delade upp himlen i Utforskat och Icke utforskat. Den kvalmiga stadsluften nedanför luktade sött fläsk och grillad sötpotatis. Maria Octavia Rodriguez stod i sin blygsamma trädgård med en roller i högra näven. Tillsammans med sin bror Ruben inspekterade hon utsidan av köksväggen, som hon var i färd att dekorera med en mängd fotografier och urklipp som hon hade lyckats skrapa fram från husets många skrymslen. Från en dignande pappersansamling tog Ruben fram ett porträtt på Martin Luther King Jr., ett porträtt som Maria själv ritat ett antal år tidigare. Yo Tengo Un Sueño. Maria rollade tapetklister över en ledig yta på husväggen, smackade stadigt fast Martin Luther King Jr. och rollade sedan ett övre lager tapetklister ovanpå. Där fick Martin Luther King Jr. sällskap av recept på fruktkakor, vykort med lyckliga gatumusikanter och fotografier på släktingar och vänner, både levande och döda. Ruben klappade Maria på axeln och berömde hennes arbete. Här finns en stark historia. Jag känner den i mig. Han klappade på sitt bröst. Här finns alla slags människor, men alla med gott hjärta. Det här är inspiration. Maria tog några stek bakåt och tog in det påbörjade kollaget i all sin prakt. Möjligtvis hade det inte blivit helt som hon tänkt sig, men effekten var ändå odiskutabel. Maria suckade av lättnad. Nu är det påbörjat. Mitt hus kommer vändas ut och in."