att följa band i realtid

Jag insåg nyligen vikten av att följa band som finns i nuet, band som är aktiva och som sätter sin prägel på den moderna scenen. Det är väl visserligen något som vetat länge, men Orpons och Dvärgens pepp inför det senaste Joanna Newsom-släppet visade på en speciell dimension av musikengagemang: förväntan och en känsla av att stå inför något nytt. När man lyssnar på någon som är i sin mest kreativa fas får man uppleva personens uppgång och fall. Framför allt får man en genuin första-gångs-erfarenhet, förhoppningsvis oförstörd av Internet-konsensus och rockkritiker-kanon.

Mitt musiklyssnande är i stort sett reaktionärt eller lite efter. En stor del av den musik jag lyssnar på är antingen äldre än jag själv eller ett par år gammal. Det är som att jag är lite sen även till ny musik. Just nu lyssnar jag dock en del på det japanska bandet Mouse on the Keys:




Mouse on the Keys blandar piano, keyboards och trummor på ett sätt som för tankarna till både jazz och postrock. Inte nödvändigtvis en optimal kombination, men det är intressant och inspirerat. Framför allt är de fortfarande aktiva och jag kan följa deras utveckling.

tarmac

människan når sin kreativa peak

JAG BAKADE EN DEG OCH LA DEN I EN PÅSE

torsdag

ALL MODERN LAYOUT SER UT SÅ HÄR

debattsituation: sebastian tar på sig de konservativa byxorna till kungahusets försvar

Argument: Det är odemokratiskt att ha ett samhälle där någon föds till att bli statschef.
Motargument: Ingen väljer vilken omständighet man föds in i. Ur det perspektivet är det varken mer eller mindre demokratiskt än för vilken annan person som helst. Det är lika odemokratiskt att födas in i social misär.

Argument: Regeringen måste godkänna tronarvingarnas make eller maka. Det är orättvist och förlegat.
Motargument: Men det är åtminstone förankrat i en demokratisk process. Dessutom är det främst en formalitet.

Argument: Att ha en kungafamilj visar omvärlden att man inte är i fas med moderna socioliberala värderingar.
Motargument: Att det finns en statschef som är framtagen på urval av födelseordning kan vara mer eller mindre bra beroende på omständigheterna. Det är inte bra om det är en diktator som Baby Doc. Men under rätt omständigheter kan statschefen eller den andliga ledaren förvalta den folkliga själen och förkroppsliga värderingar. "Omvärlden" verkar visa tolerans och respekt för kejsar Akihito, Dalai Lama och drottning Elizabeth II. Bevisligen är det inte systemet som sådant som är ett problem, det är snarare beroende på ledarna själva och vad de gör av de befogenheter som tilldelats dem.

Argument: Kungahuset kostar en massa pengar.
Motargument: Det gjorde Turning Torso också. Det kostar pengar att upprätthålla ett intressant yttre och att sporra till regional eller statlig tillväxt. Under rätt omständigheter och administration kan det dock vara en god investering på sikt. Brist på tillväxt är något direkt negativt och om ett kungahus kan bidra till att motverka en negativ utveckling så är dess existens berättigad.

välsignelse/förbannelse

Jag befinner mig i ett konstigt limbo, det arbetslösa limbot. Jag har mycket fritid, men fritiden får mig att må dåligt eftersom jag bara vill jobba. Samtidigt känner jag att jag inte har någon rätt till att klaga eftersom jag vet hur mycket av en lyxvara fritid blir när man väl har funnit sin plats i arbetslivet. Det verkar alltid råda någon obalans, antingen för mycket fritid och för lite arbete eller för lite fritid och för mycket arbete. Den äckliga dualismen.

Problemet för mig just nu är främst att jag känner mig så distanserad mot den fritid jag har. Istället för att känna att jag ska skatta mig lycklig som kan göra vad som helst och fylla mina dagar med olika projekt, så blir fritiden en förlamande tyngd över mina axlar. Den är dyrbar, men den är inte vad jag behöver just nu. Att jag redan nu vet att jag kommer sakna den framöver gör bara förhållandet ännu mer konfliktfyllt.