tiggande godis-barn

"Do you have any candy?"
"No, sorry, I don't have any."

Två barn klädda till behuvade skelett ringde på vår dörr. Jag hoppade till på riktigt när jag såg dem, eftersom jag trodde att det var Anna som ringde på. Skeletten var dock artiga och lämnade mig snabbt och utan att ställa till med någon scen.

Det är många som menar att importen av halloween och dess övertagande av/samexisterande med allhelgonahelgen är en kapitalistisk och kommersiell produkt. Det är visserligen sant. Men i debatten glömmer de flesta bort den sluga marknadsföring som innebär att vi känner oss som dåliga vuxna om vi kritiserar det som barn tycker om. "Vi gör det för barnen", säger man. Bevisligen finns det inget bättre sätt att bryta kommersiell mark på än att anspela på det allmänna föräldraansvaret eller barnens rätt att vara barn, vilket är en väldigt existentiell och svår rättighet att argumentera mot. Särskilt, som i fallet med dörrknackande barn, när ens principer att inte fira påtvingade traditioner innebär att man berövar storögda barn deras oändliga oskyldighet och joie de vivre. Det är inte riktigt samma sak som att avstå från fikabesök på kanelbullens dag.

Barnagunst och pumpahundar eller kulturell värdighet? Jag vet inte längre. Men i vilket fall skulle det vara lättare att acceptera förändringar om jag kände att det kom från en annan riktning än den som uppskattar barn som okritiska konsumenter.

band

Bandsökandet är hopplöst. Kan jag inte bara spela med de här två?



Sångaren har en viss Nixon-kvalité i sitt spelande. Jag tycker om när han apatiskt sjungit klart första refrängen för att sen vandra runt mållöst på gräsmattan.

kvantskum

"Maskhål bildas inte genom naturliga processer i Universum, till skillnad från vanliga svarta hål, utan måste skapas artificiellt. Det finns två möjligheter till att göra detta; antingen klassiskt genom att riva upp två hål i rummet och sy ihop dem på något sätt eller kvantmekaniskt genom att dra upp dem ur de gravitationella vakuumfluktuationer som kvantskummet utgör. Det går att konstruera ett maskhål genom ett helt och hållet klassiskt sätt genom snurra upp tiden, så att man kan åka både framåt och tillbaka (d v s en tidsmaskin!), medan man lugnt kröker rumtiden mer och mer. Vi känner dock inte till lagarna för kvantgravitationen tillräckligt väl för att kunna avgöra om den kvantmekaniska metoden är möjlig."

Från kosmologika.net. Jag fascineras av tanken på att det skulle finnas en klassisk metod för att riva upp hål i universums tid/rum-kontinuum.

nikotin

Nu har jag haft lukten av nikotin i min näsa i över ett dygn. Den har avtagit i styrka, men den är fortfarande där. Jag antar att jag har suttit bredvid någon i skolan som röker mycket. Väldigt störande är det iallafall. Om människor rökte kanelstänger, jasminris, ängsblomster och nybakat bröd istället för tobak skulle rökning vara mer okej.

let's go away for a while

På väg till och från Göteborg i förrgår läste jag igenom 33 1/3-genomgången av Pet Sounds, skriven av Jim Fusilli.

Vad boken främst gör, antagligen mer än de flesta andra Beach Boys-biografier, är att fokusera på Brian Wilsons interna stridigheter och själsliga konflikter, från att som liten blivit kontinuerligt misshandlad av sin far till att som tjugotre-åring finna sig stå i blickfånget för hela skivindustrin.

Arbetet med Pet Sounds tog fart efter att the Beatles hade släppt Rubber Soul. Rubber Soul gav Brian en uppenbarelse, då han insåg att albumformatet kunde användas för mer än att samla hitsinglar; där fanns en tidigare outnyttjad potential för att låta albumet som helhet förmedla ett budskap, en känsla. Insikten fick Brian att hoppa av allt turnerande och promotionarbete för att arbeta heltid i studion, medan resten av the Beach Boys turnerade i Japan och Hawaii.

Musikskrivandet präglades till stor del av två saker. För det första hade Brian en starkt inspirerad och storslagen vision om att göra det största och viktigaste popalbumet hittills, en skiva ännu mer sammanhållen än Rubber Soul. För det andra var Pet Sounds till stor del en självbiografisk utvikelse som blottade Brian Wilson (och till viss del även medförfattaren Tony Asher) och hans känsloliv, framförallt förhållandet mellan Brian och Marilyn Rovell. Det personliga i sångernas texter är också en bärande anledning till att Brian sjunger en majoritet av sångtexterna:

I know perfectly well I'm not where I should be
I've been very aware you've been patient with me
Every time we break up, you bring back your love to me
And after all I've done to you
How can it be you still believe in me

Vid tiden för musikskrivandet gick också allting i Brian Wilsons väg. Han var i kontroll över sitt projekt, han var inpirerad, han hade kompetenta medmusiker (till stor del gräddan av LA:s studiomusiker, bland andra Carol Kaye och Hal Blaine). Ett par år senare skulle han komma att gå under för sin depression och för sitt drogmissbruk, men då, i tidiga 1966, var han fortfarande i fas. Han verkar ha ingett alla inblandande en känsla av storhet, som att alla visste att han var i färd med att skapa något större än honom själv, ett verk han aldrig skulle kunna komma att toppa.

Det slutliga arbetet med skivan blev klart efter att de andra Beach Boys-medlemmarna, Carl Wilson, Dennis Wilson, Mike Love och Al Jardine, turnerat klart. De spelade in sina respektive delar och hjälpte till att sammanställa och finslipa helhetsintrycket.

In May 1966, Bruce Johnston flew to London and had with him two acetate copies of Pet Sounds. Derek Taylor, the Beatles' publicist who had agreed to help promote the album, set him up at a hotel in West End.

The Beach Boys were popular in England. Earlier, Mick Jagger had helped by going on about "I Get Around", compelling various disc jockeys to give it its due. And thanks to Derek Taylor, Bruce was meeting many journalists.

And then Keith Moon showed up. "All we did was talk Beach Boys," Bruce remembers. Moon loved Pet Sounds, and he contacted some people. Shortly thereafter, John Lennon and Paul McCartney came to the hotel. They wanted to hear the album and they did, several times. "They were speechless," said Bruce, who witnessed them put aside their carefree public persona to study Brian's music.

Om storheten i skivan var tillräcklig för att få Lennon och McCartney att sakna ord, så kan man bara börja tänka sig hur det var för Marilyn Rovell att få höra den första gången. Inte nog med att den typen av personligt utelämnande som Pet Sounds presenterade fortfarande var oerhört ovanlig på den tiden, det var dessutom Brians mest fulländade verk och något av ett öppet brev skrivet med henne i åtanke.

Brian brought an acetate to Marilyn. They went to their bedroom, turned the lights low and put on the album. "It was one of the most moving experiences you could ever imagine", she said. "It was so beautiful... We both cried. Right after we listened to it, he said he was scared nobody was going to like it."

fredag

elbas

Min bror kom förbi igår och gav mig en elbas i tidig födelsedagspresent. Det var väldigt generöst och väldigt oväntat. Det är sjukt roligt att ha en bas igen. Även om jag inte är en säker musiker på något vis så känns det ändå som "mitt" instrument.

Nu känner jag verkligen för att spela i band. Inte nu i höst, men kanske nästa år.



BASIST SÖKER BAND


25-årig basist med dåligt gehör och medioker teknik söker band.


Musikinfluenser: "Music for Airports", Ray Charles, KRS-One, Wim Mertens, Ennio Morricone, Pale Saints, Ruby Suns, Art Tatum, Shugo Tokumaru, Young Marble Giants.

Övriga influenser: "Azumanga Daioh", Eugène Atget, Lewis Carrolls "Alice i underlandet", dadaism, "Grim Fandango", Hirokazu Kore-edas "Still walking", Yoko Onos "Grapefruit".


Bandet bör spela musik som övergår allmängiltiga konversationsämnen, men den ska inte vara så pretentiös att den inte engagerar. Musikaliska analogier till god vegetarisk mat är välkomna.