nu till något helt annat

Jag köpte precis objektiv för alldeles för mycket pengar. Jag hade räknat på att det skulle bli ungefär femtusen men det blev snarare omkring sextusen. Jag lade ut det som en 25-årspresent till mig själv, men nu känner jag ekonomisk ångest. Jag hade kunnat köpa en ny bärbar dator eller något annat mer funktionellt. Men det blev objektiv och det var väl egentligen det jag ville ha. Dessutom: när ska man unna sig något om inte när man delar ut tidningar i en månad och sedan dessutom fyller 25?

Jag kommer att kunna ta fina bilder på årets höstlöv i vilket fall som helst.

kakor

Kakor i natten.

yrkesroll

Kända socionomer: Susanna Alakoski, Signhild Arnegård-Hansen, Maj Fant, Lars Leijonborg, Gudrun Schyman, Anna Sjödin.

Jag noterar att ingen av dem egentligen förknippas med sin utbildning (utan snarare som författare, chipsmagnater och politiker). Samtidigt är helt enkelt vissa typer av yrken mer tillgängliga och relevanta för offentlig exponering än vad andra är. Det är lättare för vem som helst att ha en åsikt om en författare än om en länsöverdirektör eller biståndsbedömare eller socialsekreterare.

---

Något jag insett nyligen är att jag, trots att jag antagligen ger ifrån mig fantastiskt schizofrena intryck angående mina förhoppningar och tankar inför framtiden och sånt (jag förstår om körsbärsninjan, och alla andra med för den delen, är mer än trött på det), verkligen uppskattar de beteendevetenskapliga delarna jag har fått från min socionomutbildning. Det här kommer att låta töntigt, men jag tror att jag har lärt mig att bearbeta mig själv på ett sätt som är väldigt positivt. Jag läser också av andra människor på ett helt annat sätt än jag gjort på de flesta andra utbildningar.

Oavsett var jag hamnar så kommer jag att vara glad över att jag börjat träna upp de färdigheterna. Det är också något som alltid kommer att föra mig tillbaka till min yrkeskår. När man arbetar hela dagarna med människor som är extremt inkännande och som bara arbetar med mänskliga relationer blir det ibland märkligt att närma sig yrkesgrupper där såna kvalitéer har mindre stor betydelse. Det är väl detta som är ens yrkesroll. Och man kommer aldrig undan den helt och hållet.

Så åtminstone för den delens skull är jag stolt. För andra delar också, så klart -- körsbärsninjan påpekar att jag nedvärderar mig för mycket och att jag måste lära mig att ta cred. Så det är det jag försöker göra nu -- ta cred. Det är också en av anledningarna till att jag lägger ner planerna på en dubbelexamen, för det spär bara på min schizofrena sida och har i vilket fall som helst ingen väldigt stor betydelse i det långa loppet. Jag kommer bara att läsa kurser för min kompetens och för min utveckling tills jag börjar arbeta. Precis som det är menat.

dubbelt så mycket blaha är fortfarande inte mer än blaha

Dubbelt så mycket blaha är fortfarande inte mer än blaha.

Pågående delkurser har dränerat mig på energi och glädje. Jag har känt påtagliga stressymptom, såväl somatiska (muskelspänningar, tyngre andning, huvudvärk) som psykiska (oro, rastlöshet, koncentrationssvårigheter). Till och från är skolan rolig och inspirerande och motiverande, men jag tror att jag har nått insikten om att det här inte är riktigt hållbart. En tabell:

100% studier:

+ Garanterat fritt från schemakrockar och kompromisser.
+ Kursen läses precis som den ska.

- Beroende på kursens upplägg kan tempot vara så slappt att man inte motiveras till att prestera.

200% studier:

+ Dubbelt så många poäng.
+ Man tränar kompromissförmåga samt arbetskapacitet.

- Stressande.
- Risken finns att man tar udden av två kurser samtidigt på grund av allt flexande.
- Framgång är totalt bundet till schemaläggning.

Det bör noteras att jag under den här perioden av terminen har haft två kurser som har överlappat varandra rätt väl och där den ena kursen är relativt enkel att examinera. Att läsa två heltidskurser som båda är bundna till campus innebär kompromisser av utbildningskvalitén, punkt slut. Däremot kan det finnas andra former av dubbelläsande som fungerar bättre, till exempel att läsa ena kursen på distans eller på halvfart.

Jag ska få svar idag för hur nästa delkurs ser ut, men jag ska nog läsa 100% då. Det är dags att trappa ner.

det ser bra ut på ditt cv

Under gruppseminariet idag fick jag gå ifrån lite tidigare så att jag kunde gå och tjänstgöra på kårexpeditionen. Min kursares reaktion var: det ser bra ut på ditt CV.

Kommentaren var väl menad, men... CV:et som motivationskraft är bland det mest oinspirerande jag vet. Plötsligt tappar allting sitt egetvärde och blir bara något man ska visa upp för en arbetsgivare. Vem är arbetsgivaren? En beräknande främling som man automatiskt hamnar i beroendeställning till. Är det rätt person att ägna sin fritid och sina färdigheter åt?

Fastän vi befinner oss i en högkonjunktur (om än i ett övergående skeende) så verkar allting kretsa till ett krasst på-papperet-tänkande. Jag menar inte att det finns i mitt bakhuvud heller, för det gör det ju. Och jag har väl skrivit ner allt jag har kunnat när jag sökt jobb eftersom det är så måste göra.

Däremot skulle jag inte se det som det främsta anledning till att ta mig an något. Att bara göra det för meriten i sig fullständigt förringar verksamheten. "Det ser bra ut på mitt CV" borde vara en förbjuden officiell anledning till den som engagera sig i kårer, föreningar eller på extrajobb. Under bordet, visst. Men så länge kan vi väl åtminstone låtsas som att det är den personliga utvecklingen eller nöjet i att åstadkomma något som egentligen spelar roll.

arenarock

ett fall och en lösning

Fallet: jag lyssnar på musik igen. Just nu lyssnar jag på inledningsspåret till "Music for airports". Brian Eno är genial oavsett vilken genre han arbetar i. "Mu" är för mig det nya "Für Alina". Problemet är att jag har föreläsning och inte har tid att spela om sjutton minuter långa låtar hur länge som helst.

På tal om Pärt, förresten: