världen vore mer hanterbar om bootsy kunde göra en formel för allting

den stora spiralen

FÖRUTSÄTTNING: Laissez-faire-inställning, mulet väder.

UTRUSTNING: Klipulver, fenolftalein, spackel, Piffi Allkrydda.

TILLVÄGAGÅNGSSÄTT: Piffi Allkrydda, s.k. ad hoc-mix, hälls ner i galen tunna. Den galna tunnan omges sedan av ålderism och verkningslös politik. Övriga ingredienser kastas upp i luften.

RESULTAT: Godtycke.

pr

en trädgård i mitt huvud

När jag senast var på jobbintervju satte jag mig på en bänk och mediterade, så att jag skulle känna mig mer balanserad. Jag mediterade dock för länge och höll på att komma för sent, vilket gjorde mig stressad.

sorg

Det finns ett begränsat antal Brian Eno-samarbeten att höra för första gången.

något att tänka på

Den första raden i William Gibsons "Neuromancer" lyder som följer:

The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel.

När boken skrevs 1984 var en kanal utan signal enbart brus och myrornas krig, alltså ett svartvit myller. År 2010 blir moderna tv-apparater helt enkelt blå när de saknar en signal. Vädret i Neuromancer har med andra ord gått från dystert till glatt.

att följa band i realtid

Jag insåg nyligen vikten av att följa band som finns i nuet, band som är aktiva och som sätter sin prägel på den moderna scenen. Det är väl visserligen något som vetat länge, men Orpons och Dvärgens pepp inför det senaste Joanna Newsom-släppet visade på en speciell dimension av musikengagemang: förväntan och en känsla av att stå inför något nytt. När man lyssnar på någon som är i sin mest kreativa fas får man uppleva personens uppgång och fall. Framför allt får man en genuin första-gångs-erfarenhet, förhoppningsvis oförstörd av Internet-konsensus och rockkritiker-kanon.

Mitt musiklyssnande är i stort sett reaktionärt eller lite efter. En stor del av den musik jag lyssnar på är antingen äldre än jag själv eller ett par år gammal. Det är som att jag är lite sen även till ny musik. Just nu lyssnar jag dock en del på det japanska bandet Mouse on the Keys:




Mouse on the Keys blandar piano, keyboards och trummor på ett sätt som för tankarna till både jazz och postrock. Inte nödvändigtvis en optimal kombination, men det är intressant och inspirerat. Framför allt är de fortfarande aktiva och jag kan följa deras utveckling.