irrationella rädslor

Ingen av mina värsta mardrömmar är kopplade till saker jag vanligtvis är rädd för. Det rör sig möjligtvis om obehagliga saker, men likväl saker som egentligen är obetingade. Istället påbörjas en ny process inne i drömstadiet. Det är som att jag fördummas och blir rädd bara att jag är förvirrad. Mina mest typiska mardrömmar är dessa:


1. Stjärnornas krig-mardrömmen. Darth Vader och den onde kejsaren förslavar mänskligheten och tar över rymden. Det är för övrigt mitt fel och det uppdagas till en fond av helveteseld.

2. Vinterpalats-mardrömmen. Jag jagas av en varglik skugga eller en okänd man uppför ett snöigt berg. På toppen finns ett vinterpalats med åldrig persisk arkitektur. I vissa variationer är palatset bara ett stort stentorn. Jag springer uppför palatset/tornet och känner obehag. Därefter brukar drömmen skifta natur, men ibland slåss jag mot vargskepnaden och dör.

3. Siffer-drömmen. Jag ser bara ljusblått, men plötsligt dyker stora vita siffror upp, skrivna i Helvetica. Det är bara en siffra i taget, i godtycklig ordning mellan -100 och 100. Siffrornas hastighet ökar allt eftersom. Den här drömmen har bara hänt en gång, men den var väldigt obehaglig.

dr holmes

Har börjat kolla på House nu (tack Orpon!). Att kolla på en välskriven tv-serie på vardagskvällarna tillsammans med körsbärsninjan är bland det bästa som finns och House motsvarade mina förväntningar väl (särskilt från Hugh Lauries sida). Är just nu inne på de Bryan Singer-regisserade avsnitten i första säsongen.

Under tittandets gång blev jag uppmärksam på en del uppenbara likheter mellan House och Sherlock Holmes och de blev bara tydligare ju mer jag tänkte på det. House är inte bara lik Sherlock Holmes - han är Sherlock Holmes. Om än i en modern sjukhusmiljö (dramaturgiskt sett har serien också en del likheter med C.S.I.). Jag sammanförde en mental lista på gemensamma drag mellan de två karaktärerna tidigare idag, men misstänkte att det redan skulle finnas en heltäckande sammanställning på nätet. Och det gör det. Mina personliga favoritkopplingar är de mellan Dr Watson och Dr Wilson. Houses hemadress är också en fin touch. Frågan är om inte serien gör den kommande Downey Jr.-filmen lite överflödig. Det återstår att se.

sebastian learns to rock, del 1

I en ny, återkommande del av patroklus nedgörelse ska jag ta mig an hårdrock. Det är en genre som jag inte utforskat, mer än att jag kan nämna några stora namn. Min allmänna målsättning är att lära mig mer om centrala musiker och hitta hårdrock som jag själv kan stå för. Inledningsvis kommer jag att utgå från hårdrockskanon för att sedan arbeta mig vidare därifrån. Men jag kommer hela tiden att utgå enbart från hela album.


sebastian learns to rock, del 1: Black Sabbath, "Paranoid" (1970)

Det jag kände till om"Paranoid" på förhand var att det är Black Sabbaths andra skiva och en odödlig klassiker inom genren, samt att den tillika har några av hårdrockens mest ikoniska gitarriff (i "Iron man" och "Paranoid"). Det jag inte kände till och som också överraskade mig var hur spretig skivan var. Jag hade en bild av att skivan skulle vara oerhört mörk och dryg och mest handla om blod och helveteseldar, men det var verkligen inte sant. Skivan är både överraskande lyssnarvänlig och ganska schizofren; den inleds med en åtta minuter lång relativt episk krigslåt och avslutas med något som mest liknar bluesröj. Däremellan hinner den vara både klassiskt bredbent (Lite läsning på Rolling Stones hemsida fick mig att anse hur mycket protopunk titellåten faktiskt är. Lyssna på versen! Det är "Blietzkrig Bop".) så väl som nedtonad och eftertänksam.

A-sidan på "Paranoid" är riktigt bra, ambitiös och medryckande. Ozzy Osbourne och gitarristen Tony Iommi är visserligen stora namn även utanför Black Sabbath, men jag noterar att jag hinner imponeras av alla i bandet (som alltså även består av basisten Geezer Butler och trummisen Bill Ward) under A-sidans gång. Precis som hos band som Gang of Four får alla fyra utrymme att uttrycka sig, vilket bara gör musiken bättre. "War Pigs", "Paranoid" och "Iron Man" är helt kompletta och utmärkta rocklåtar som onekligen kommer att fortsätta stå sig väl och "Planet Caravan" utgör ett hyfsat komplement till dem. Dock är skivans B-sida rätt så tam i jämförelse. Det progressiva och hårda övergår till ganska regelrätt bluesrock. En låt som "Rat Salad", exempelvis, känns rätt så överflödig i sammanhanget även om den inte gör någon skada heller.

Jag vill säga något kort om skivans texter. För en modern lyssnare tror jag att det är intressant att se till vilken typ av mörker det egentligen rör sig om. Ozzy sjunger visserligen om drogreferenser och krig och upprätthåller i största allmänhet en ganska mörk bild, men det förekommer också väldigt mycket desperation, ensamhet och utsatthet som borde tilltala fler än de omedelbara rockfantasterna. Läs till exempel den här textraden, från "Paranoid":

I need someone to show me the things in life that I can't find
I can't see the things that make true happiness, I must be blind

och jämför med följande textrad från Joy Divisions "Disorder":


I've been waiting for a guide to come and take me by the hand
could these sensations make me feel the pleasures of a normal man


Liknande textrader, båda skrivna av musiker med trasiga själar. De anammas av två skilda grupper musikkännare men jag uppfattar dem ändå som sammankopplade någonstans. Vi är människor allihopa.




Nästa gång: Motörhead, "No Sleep Til' Hammersmith" (1981)

kurslitteratur

Gud, det tar verkligen emot att köpa kurslitteratur till den här kursen. Böckerna kostar 300-400 styck men har inget andrahandsvärde, eftersom det hela tiden kommer nya paragrafer och lagändringar. Lagtextsamlingen jag köpte i våras har redan fått en ny upplaga. Min inställning blir helt enkelt att bara köpa och anteckna och kladda så mycket som möjligt, för det är ändå ingen som kommer vilja köpa av mig sen. Det finns visserligen en trygghet i det, jag behöver inte känna mig rädd om böckerna.

December kommer att vara fattigt.

lätt att den är

Teckningsblogg är nu etablerad! Målsättning är en teckning i veckan.

john cazale

Eftersom vi såg "En satans eftermiddag" igår och både jag och körsbärsninjan kände så mycket för John Cazales karaktär ville jag ge lite utrymme åt honom. Han utgör en ganska speciell plats, både i filmhistorien och i de filmer han medverkar. Som skådespelare ger han ett nervöst och lite lustigt första intryck, med sitt höga hårfäste och med ett nästan karaktäristiskt utanförskap. Så småningom vänds dock det intrycket då får man uppfattning om något mycket starkare och djupare. Detta är nog särskilt sant för Fredo, som ju blir särskilt viktig i andra Gudfadern-filmen.

Cazale dog 43 år gammal. Han spelade in Deerhunter medan han fortfarande var döende i cancer och dog kort efter att den blivit klar. Han lämnade efter sig en förvisso kort men mer eller mindre felfri filmografi:

• The Godfather ("Gudfadern", 1972)
• The Conversation ("Avlyssningen", 1974)
• The Godfather: Part II ("Gudfadern Del II", 1974)
• Dog Day Afternoon ("En satans eftermiddag", 1975)
• The Deer Hunter ("Deer Hunter", 1978)

Gudfadern-filmerna och Deerhunter vann varsin Oscar för bästa film, men samtliga filmer var nominerade. Från listan har jag sett alla utom "Avlyssningen", något som bör åtgärdas. Sammantaget är hans filmer förstås väldigt bra, de behöver ingen närmare presentation. Men de är också anmärkningsvärda eftersom så många av de bästa amerikanska skådespelarna från Cazales skådespelargeneration också finns representerade, från Hackman till Streep (det är nog främst Dustin Hoffman som lyser med sin frånvaro). "En satans eftermiddag", exempelvis, kommer jag främst att minnas för att Al Pacino spelar så oerhört bra i den. Det är filmer där flera av dagens största skådespelarlegenderna skapade sin mytos.

div.

1. Igår gick det upp för mig att jag konsekvent har blandat ihop Takashi Miike och Takeshi Kitano i flera år. Takashi-san, Takeshi-san. Stilmässigt har de förstås inte särskilt mycket gemensamt. Jag vet inte ens hur Takashi Miike ser ut eller vad han tycker om att göra, men Beat Takeshi har jag sett fäkta och måla och skådespela, så hans huvud har fått representera båda två.

2. Idag betalade jag med Payson för första gången. Jag har inte haft något problem med PayPal, så jag utgick från att det skulle vara ungefär samma sak. Men det är det inte riktigt. Det verkar som att Payson måste laddas på med krediter från ens Internetbank, medan PayPal-kontot helt enkelt kan kopplas direkt till Visa-kortet. Payson tar sju kronor betalt för en överföring från Nordea. Sedan tar de ytterligare tio kronor betalt när jag skickar en betalning vidare till ett annat Payson-konto. Sjutton kronor för en betalning är rätt så ogint för en elektronisk tjänst.

3. Inte sällan får jag väldigt oväntat låtar på huvudet som dröjer sig kvar och maler på och på en hel arbetsdag. Dagens låt är "Cosmic cycler" från Urusei Yatsura. Jag har inte tänkt på den på flera år, men nu dök den upp och jag vet att jag kommer att tänka "Run Run Run Away Home" i åtminstone åtta timmar till. Därför är det lika bra att ni drabbas också.





4. Arbetsrätt II om en timme!