nyårskalendern, bok 9

A1: Herman Hesse, Stäppvargen

A2: "Jag kunde inte stå emot. I förmaket med de trevliga möblerna och tavlorna från morfars och farfars tid satte hon fram te åt mig, och vi pratade en stund; utan att egentligen göra några frågor fick hon veta det ena och det andra om mitt liv och mina tankar och hörde på med den blandning av respekt och inte-riktigt-ta-en-på-allvar som kloka kvinnor visar inför mäns konstigheter. Vi talade också om hennes brorson, och i ett av rummen intill visade hon mig hans senaste kvällssysselsättning, en radioapparat. Där satt den flitiga människan på sina lediga kvällar och pillrade ihop en sån där maskin, hänryckt vid tanken på trådlöshetens fenomen, på knä i stum förbedjan inför teknikens gud, som efter årtusendens förlopp lyckats upptäcka och högst ofullkomligt framställa ting som varje tänkare alltid vetat om och på ett klokare sätt utnyttjat. Vi pratade en stund om detta, ty tanten ligger åt det religiösa hållet och talar gärna om religion. Jag sade henne att alla krafters och handlingars allestädes närvaro varit välbekant hos de gamla indierna, och att tekniken helt enkelt hade präntat in en liten del av detta faktum i allmänna medvetandet, den hade konstruerat en tills vidare fasaväckande ofullkomlig mottagare och sändare för ljudvågorna. Huvudsumman i denna urgamla insikt, nämligen tidens overklighet, hade ännu inte uppmärksammats av tekniken, men till slut skulle naturligtvis också den "upptäckas" och råka i händerna på beskäftiga ingenjörer. Man skulle, kanske till och med rätt snart, upptäcka att vi ständigt är kringflutna av bilder och händelser, inte bara sådana som hör hemma i nuet och omkring oss, som när musik från Paris och Berlin kan höras i Zürich eller Frankfurt, utan att alla händelser i alla tider på samma sätt finns till nu, inregistrerade på något sätt, och att vi väl en vacker dag med eller utan tråd, med eller utan störande billjud får höra kung Salomo eller Walther von der Vogelweide tala i vårt öra. Och att allt detta, precis som nu radions begynnelse, endast skulle tjäna till att låta människan fly än längre bort från sig själv och sina verkliga mål och omge sig med ett allt tätare nät av förströelser och onyttig verksamhet. Men alla dessa saker, som jag var van vid att tänka på med bitterhet och hån, yttrade jag nu i lekande och skämtsam ton, och tanten log, och vi satt väl tillsammans en timme och drack te och var nöjda."

A3: Hm. Hjälp. Långt stycke att skriva av, kanske var inte det här upplägget så genomtänkt. Mycket bra text dock. Jag har lockats av Stäppvargen för att jag har en fått aning av att kunna relatera väl till protagonisten Harry Haller. Och jag kände genast igen mig redan i stycket ovan. Stäppvargen kom ut 1927, men tankarna kring radions framfart då är givetvis fullständigt jämförbar med Internets framfart idag.

B1: Årets julafton var faktiskt en av de bättre på lång tid, vilket kom som en positiv överraskning. När jag skriver detta är jag redan inne på natten till annandan; den lediga tiden springer iväg snabbt. Är trött men nyduschad.

B2: "Camilla kammade aggressivt sitt hår, rastlös av naturen. Vi pratade om utställningen och om Descartes, hur överciterad han var. Jag beundrade henne och visade uppskattning genom att insupa ett fragment av henne i taget; först hennes aggressiva kammande, sedan hennes oefterhärmeliga dialekt och sist hennes manér, vilket jag säkert redan återspeglade i stor utsträckning. Kanske var det detta som gjorde vårt samtal så givande. Lyckligtvis hade jag en sådan självkontroll att jag inte föll för opassande ingivelser och inte heller lät jag mig störas av mäniskorna runt omkring mig. Jag visste att konstkännarna som passerade knappast var värda vår uppmärksamhet, vid tillfället alldeles för alldagliga och förutsigbara. De var bundna i sina spår och kunde inte avvika från den väg som hade stakats ut för dem. De trodde att de agerade av fri vilja, men skulle de faktiskt agera impulsivt skulle de bli förvirrade och villrådda. Onekligen en sorglig insikt. Det hade inte gjort mig något att sätta dessa människor till rätta och frigöra dem från de spår som styrde dem. När allt kom omkring: även om månen var en fantastisk himlakropp, och på många sätt beundrad och även dyrkad av många folkslag, så var den fortfarande bunden till jordens gravitationskraft och alltså helt underställd, ej i kontroll. Jag och Camilla var visserligen också underställda på många sätt, en oundviklighet för vilken människa som helst. Men åtminstone var vi ärliga mot oss själva. Kanske borde arrangörerna ha låtit Camillas nykammade hår hålla motiverande brandtal till all världens konstkännare. Till skillnad från Descartes hade åtminstone Camillas hår den styrkan att det inte kunde citeras för många gånger. Däri fanns insikter som kunde vägleda, frigöra och förse dilettanter och förståsigpåare med revolutionerande aha-upplevelser. Jag stod på barrikaderna för att få den stora massan att inse vad de gick miste om. Camilla själv hade dock blicken fäst på en annan punkt: omdefinierandet av konsthallar som folkliga institutioner. Hon log inifrån när hon berättade om detta."