nyårskalendern, bok 1

A1: Nikolaj Gogol, Döda själar

A2: "Det ligger ingenting märkligt i att de båda damerna till slut blev definitivt övertygade om något som de till en början antog som en ren hypotes. Även i våra egna kretsar, bland klokt folk, som vi kallar oss själva, händer det inte sällan att man beter sig nästan likadant, och som bevis kan man anföra våra lärda resonemang. Först är det någon vetenskapsman som tar upp saken försiktigt, på det mest bedrägliga sätt, och börjar trevande, med oskyldiga frågor: kommer det inte därav? har inte det eller det landet fått sitt namn från den eller den avkroken? eller: hör inte det dokumentet till ett annat, från senare tid? eller: måste man inte när detta folk nämns fatta det som ett annat folk, nämligen si-och-så? Han citerar genast de ena och de andra författarna från antiken och uppfattar Gud vete vilken anspelning eller bara en anspelning, får sedan raskt upp farten och blir morskare, samtalar obesvärat med de antika auktorerna, ställer frågor till dem och svarar till och med själv på frågorna, totalt glömsk av det faktum att han började med ett försiktigt antagande; vid det här laget tycker han att han tydligt och klart ser hur det ligger till - och han sammanfattar sina överväganden med orden: "Så här var det alltså, och det här folket var det man skulle uppfatta det som, och så här skulle det hela uppfattas!" Sedan förkunnas det från föreläsningssalen - och den nyupptäckta sanningen beger sig ut på sitt segertåg runt om i världen, med allt fler anhängare och beundrare i släptåg."

A3: "Döda själar" användes för ett par år sedan av Sydsvenskan som ett illustrerande exempel på titlar som numera inte är i tryck: utländska klassiker har väsentligt mycket mindre efterfrågan än svenska deckare. Själv väcktes mitt intresse för "Döda själar" på riktigt när jag läste Hemons "Nowhere Man", där huvudpersonen i sin ungdom startade ett Gogol-inspirerat rockband vid namn the Dead Souls. "Döda själar" är tacksamt nog åter i tryck, i en översättning som tydligen ska vara särskilt trogen originalets "fabuleringsglädje, rastlösa ångest och ständiga kurragömmalek". Det verkar på det hela taget vara en väldigt stilistiskt intressant titel.


B1: Nyårsförvirring faller över.

B2:
- Anta! Anta att ditt hjärta faktiskt är en ärta. Inte för att det rimmar, utan för att den går utmärkt att göra soppa av. Detta för jag fram som ett tankefrö till dig med förhoppning om att det kommer slå rot.
- Du säger så kloka saker, magistern. Alltid så kloka saker.
- Nå, det är det jag får betalt för. När jag går hem för dagen ska era små huvuden svälla som jäsande deg.
- Ja, jo. Det får man nog säga att de gör. Sväller alltså. Som deg dårå.
- Jag ska berätta. Om min fabuleringsglädje och rastlösa ångest. Om hur jag, när jag var ung, anförde både det sanna och osanna; på samma gång knöt hymens band och klippte upp dem med guldsax. Då, när jag friade till Charlotte, friade jag blott till idealet om att vara gift och ingick därmed äktenskapet på falsk vittnesbörd, ett svek mot både Gud och Charlottes familj. För att jag kunde och för att jag ville.
- Jag är hungrig...
- Portar öppnades för oss och Charlotte spände ut sina vingar och flög före. Hon, den fulvackra fågeln och jag den helfula fågeln, var unisona i vårt pickande och pockande, fulla av frågor och förväntan. Vad hade någon för rätt att förvägra oss någonting överhvuudtaget?
- ... Och törstig dårå.
- Hennes fulvackra entusiasm och frågeiver blev förankringen till folket i vår närhet. Som hennes bror sa vid ett flertal tillfällen: 'Hon springer mer nu än hon gjorde tidigare.' Jag hade varit förmögen att kickstarta hennes idrottsapparat. Detta gav mig givetvis incitament till att ta min lögn till nästa, fullständigt människokalla nivå."

nyårskalendern, bok 2

A1: Kate Beaton, Hark! A Vagrant

A2: "Jane Austen has transcended 'fandom', I think. Now there is an Austen culture. It's never certain what we should make out of it. What is it about Mister Darcy that that drove readers wild? What is it about the manners and conversation in the stories that inspired a craze of popular parodies? Why not a culture around, I don't know, Madame Bovary? Jane, either you are blessed, or you are cursed."

A3: "Hark! A Vagrant" (även känd som "Harken" i vårt hushåll) är en av mina favoritserier just nu. Anna gav mig en Hark-bok i julklapp och jag ser fram emot att läsa den. Citatet är en aning missvisande eftersom det främst är en kommentar och inte det egentliga verket, s.a.s., men det var det längsta stycket på uppslaget.


B1: Jag är snorig och jävlig.

B2: "Utanför var bländande sol och ett sorl av glada människor. Teresa låg och vred sig på sitt vardagsrumsgolv. Det var hennes försök till perspektivskifte. Bara idioter tycker om mig. Allt jag ville var att bli omtyckt av de smarta. Att bli omtyckt av de dumma är inte andrapris, det är ett dubbelstraff. Teresas mobil surrade till av ett nytt inkommande sms. DU ÄR BEST. Teresa rös av obehag."

nyårskalendern, bok 3

A1: Karl Palmås, Prometheus eller Narcissus? Entreprenören som samhällsomvälvare

A2: "Det som utmärker uppfinnaren är alltså inte det hårda arbetet, utan det faktum att idéer på ett lyckosamt vis "råkar mötas" i uppfinnarhjärnan. Något tillspetsat är uppfinnaren det man får kvar om man tar bort det mänskliga subjektet - eller åtminstone den mänskliga kroppen - ur ekvationen. Det fysiska arbetet kan inte uppfinna, bara upprepa. Därför bör uppfinnaren uppmärksammas för just de aspekter av skapandet som inte handlar om det fysiska arbetet."

A3: Det gick snabbt för mig att lockas den här titeln, för den faktiska formgivningen kändes så rätt. Omslaget ser ut som en fyrtio år gammal avhandling, vilket säljs in ytterligare med titelns referenser till grekisk mytologi och en filmgrynig bild på månen ett par sidor in. Därtill verkar ämnet intressant. Än är jag dock inte övertygad om att boken faktiskt är så bra som jag skulle vilja, även om jag köper retroinramningen rakt fram. Det finns en risk att summan inte är större än de enskilda delarna, utan faktiskt mindre. Ungefär som med filmen "An Education".


B1: Har stigit upp tidigt och inte sovit så mycket. Lite virrig i huvudet.

B2: "Den provokativa Jack Russell-terriern Uppfinnarhjärnan hade gjort stor medial succé. Inledningsvis hade den upprört och chockat enbart genom att vara intelligent nog att kunna kommnicera med människor. Men när den därutöver också visat sig kunna formulera enastående akademiska formuleringar var den omedelbart ett stjärnskott, ostoppbar. "Det vore inte missvisande att kalla mig ett 'metafysicum'", berättade Uppfinnarhjärnan på "Uppfinnarhjärnan speaks!", sin mest berömda presskonferens. "Genom att överskrida gränser för vad som tidigare varit fastslaget träder jag härmed in i ett nytt form av varande och ett nytt allmäntillstånd. Jag definierar själv mina kroppsliga gränser."

nyårskalendern, bok 4

A1: Siri Hustvedt, The Summer Without Men

A2: "Enlightenment about Alice was not forthcoming. I smiled at the little group gathered around me and said very slowly, "It may be hard to believe, but I was young once, too, and moreover, I remember being young. I remember being exactly your age, in fact, I remember jokes too." It was a cinematic moment, and I was fully conscious of it. I did my best to don my most all-knowing, authoritative, good-teacher-beloved-by-the-students expression, a cross between Mr. Chips and Miss Jean Brodie, and then I slapped Theodore Rhotke shut, stood up, and made my exit. In the film, the camera would follow my back to the door, my high heels-sandals in reality-clipping smartly on the floorboards, and then I pause, just for a moment, and turn to look over my shoulder. The camera is now close. Only my face is visible, and on the screen, it is gigantic, perhaps twelve feet tall."

A3: Jag tyckte väldigt bra om "Den skakande kvinnan" och är nyfiken på om jag skulle uppskatta Hustvedt lika mycket i ren skönlitterär form. Citatet ovan ger mig egentligen inga tydliga indikationer.


B1: Pastan jag åt tidigare ligger och vilar som en oaptitlig klump i magen. Min rygg värker en aning.

B2: "Min känsla av underlägsenhet inför Viktoria kunde aldrig döljas. Hon förde sin hand till munnen och härmade mig alldeles för träffande. "Jag har ingenstans att vara på fredag", sa hon med min röst. "Jag har äckliga, gropiga kinder och ingen pojkvän." Jag vände på klacken och gick med bestämda steg därifrån, från skolgården, samtidigt som jag försökte dölja att jag hade gråt i halsen. Fick Viktoria se det skulle hon bara bli ännu jobbigare. Det tog dock inte lång tid innan hon var i jämnhöjd med mig och drog i mina kläder, i min favoritblus. "Vart är du på väg?" sa hon med en röst som nu var mycket kallare. "Du har ju ingen att hänga med, eller hur." Jag försökte öka takten och nu halvjoggade vi båda två, medan Viktoria öste förolämpningar över mig som ris över en nygift brud. Slutligen brast det för mig och jag örfilade henne rakt över ansiktet och sprang så fort jag kunde in på ett närliggande café och låste in mig på deras kundtoalett."

nyårskalendern, bok 5

A1: Ryszard Kapuściński, Imperiet

A2: "Först och främst kan han konstatera att av det historiska Basjkirien, som enligt hans uppfattning sträckte sig från Volga till Ural, är det bara hälften som ligger inom gränserna för dagens autonoma republik. En del av det gamla Basjkirien tillhör numera Kazakstan, annan del Tatarstan och en tredje Ryska Federationen (som för övrigt republiken Basjkirien ingår i). Om vår medvetne basjkir säger detta högt så får han genast tre fiender emot sig - tataren, kazaken och ryssen. Saken är den att nationalism finns inte i konfliktlöst tillstånd, det finns inte utan krav och anspråk. Där ett folk manifesterar sin nationalism växer det omedelbart upp fiender till detta folk, som svampar ur jorden, och därmed spirar fröet till konflikter och krig."

A3: Samhällsjournalistisk litteratur ligger mig nära, då den effektivt förenar facklitteraturens bildning med skönlitteraturens mänskliga förhållning. "Imperiet" är en klassisk granskning av Sovjetunionens uppgång och fall, vilket rimligtvis bör vara intressant läsning.


B1: Jag äter pasta (den kommer inte äta sig själv) och lyssnar på jangelpop med mycket reverb. Känner mig sådär.

B2: "Det fanns bokstavligt talat inga gränser för Urbmengistan. En så kallad konsensuskarta hade upprättats, som generats från genomsnittet av alla hittills registrerade lantmätningar. Men bristen på exakthet upprörde de stolta urbmengerna in i benmärgen. Både avancerade och mer traditionella ansatser hade fallerat. De män som med vandringsstavar, GIS-utbildning och GPS-utrustning försökt klarlägga var Urbmengistan slutar och var dess grannländer börjar hade alla mystiskt försvunnit för att aldrig återses. Ett två, ett två. Det tog inte lång tid innan en häftig mytbildning tog fart. Även de allra minsta och snorigaste förskoleurbmengerna visste att deeras land var en konturlös mordgåta som drog djärva kartritare ner in i avgrunden."

nyårskalendern, bok 6

A1: Lotta Lotass, Aerodynamiska tal

A2: "Efter några timmar i luften möter han en så mörk molnvägg med hagel och regn och kraftiga vindar. Han försöker att hålla kursen in över öknen och fortsätter så ett bra stycke, men utan att se någon ljusning. Han vänder och styr mot havet, men inte heller där finns det någon väg förbi den ogenomträngliga väggen. Hans tankar går till en udde han tidigare flugit över. Där finns en sandslätt på vilken han utan problem sätter ner maskinen. Han täcker över motorn och sittbrunnen till skydd mot regnet och sitter så med huvudet framåtlutat och inväntar ett omslag i regnet."

A3: Jag är inte bekant med Lotta Lotass sedan tidigare, men såg att hon fanns på Pocketshops ironiska "Svårsålt"-avdelning. Det är dit mina favoritböcker går för att dö. När jag gick till biblioteket för att se vilka Lotass-böcker som fanns att låna stötte jag på "Aerodynamiska tal" och blev snabbt lockad av dess koncept; dikt inspirerad av arkivmaterial kring bröderna Wrights första flygningar.


B1: Jag mår ganska bra.

B2: "Wilbur hade bestigit det berg som var hemligt och som bara han i hela världen kände till. Han hade använt sig av sin icke-fungerande kompass och därmed lurat systemet till att föra honom rätt. Det var hans bästa trick. De sista tio metrarna förnekade han sin trötthet och sprang upp till kröningen så att det dammade om den torra marken. Då abstraherades landskapet nedanför honom och det brände i hans lungor. Den spröda fnöskesbeväxtligheten knastrade och vek undan för hans häftiga framfart. Han hoppade och tog risker som belönade sig med extas."

nyårskalendern, bok 7

A1: Roberto Bolaño, 2666

A2: "Medan det ena mordet följde på det andra fortsatte Epifanio på egen hand med utredningen av Estrella Ruiz Sandovals död. Han talade med hennes föräldrar och med de av syskonen som bodde kvar hemma. De visste ingenting. Han talade med en äldre syster som var gift och numera bodde på calle Esperanza, i colonia Lomas del Toro. Han tittade på bilder av Estrella. Det var en snygg flicka, lång, med vackert hår och behagliga drag. Systern berättade vilka hennes väninnor var på monteringsfabriken där hon arbetade. Han åkte dit och väntade vid utgången. Han lade märke till att han var den enda vuxna person som väntade där, alla andra var barn och en del av dem hade skolböckerna med sig. Bredvid barnen fanns en man som sålda glasspinnar från en grön kärra. Kärran hade ett vitt markistak. Epifanio ville få undan barnen, så han ropade dem till sig och bjöd dem alla på glass, utom en liten en på mindre än tre månader, som bars i famnen av sin sexåriga syster. Estrellas väninnor hette Rosa Márquez och Rosa María Medina. Han frågade arbeterskorna på väg ut från fabriken efter dem, och en pekade ut Rosa Márquez för honom. Han berättade att han var polis och bad henne leta rätt på sin väninna. Sedan lämnade de industriområdet till fots. Medan de gick och talade om Estrella började hon som hette Rosa María Medina gråta. Alla gillade film, berättade de, och på söndagarna, men inte alla söndagar, brukade de gå på den dubbla föreställningen på Rex."

A3: Jag är lite rädd för att inte förstå Bolaño, även om det egentligen finns goda förutsättningar för att jag ska uppskatta honom. Tycker överlag om latinamerikanska författare.


B1: Ikväll har vi ätit tortillas samt spelat brädspel, vilket har fått mig på bra humör. Kommer antagligen däcka i soffan efter att det här inlägget är klart.

B2: "Ett privatplan färdades över himlen och lämnade efter sig ett vitt horisontellt streck, som delade upp himlen i Utforskat och Icke utforskat. Den kvalmiga stadsluften nedanför luktade sött fläsk och grillad sötpotatis. Maria Octavia Rodriguez stod i sin blygsamma trädgård med en roller i högra näven. Tillsammans med sin bror Ruben inspekterade hon utsidan av köksväggen, som hon var i färd att dekorera med en mängd fotografier och urklipp som hon hade lyckats skrapa fram från husets många skrymslen. Från en dignande pappersansamling tog Ruben fram ett porträtt på Martin Luther King Jr., ett porträtt som Maria själv ritat ett antal år tidigare. Yo Tengo Un Sueño. Maria rollade tapetklister över en ledig yta på husväggen, smackade stadigt fast Martin Luther King Jr. och rollade sedan ett övre lager tapetklister ovanpå. Där fick Martin Luther King Jr. sällskap av recept på fruktkakor, vykort med lyckliga gatumusikanter och fotografier på släktingar och vänner, både levande och döda. Ruben klappade Maria på axeln och berömde hennes arbete. Här finns en stark historia. Jag känner den i mig. Han klappade på sitt bröst. Här finns alla slags människor, men alla med gott hjärta. Det här är inspiration. Maria tog några stek bakåt och tog in det påbörjade kollaget i all sin prakt. Möjligtvis hade det inte blivit helt som hon tänkt sig, men effekten var ändå odiskutabel. Maria suckade av lättnad. Nu är det påbörjat. Mitt hus kommer vändas ut och in."

nyårskalendern, bok 8

A1: Stephen Hawking, A Brief History of Time

A2: "Further encouragement of black holes came in 1967 with the discovery by a research student at Cambridge, Jocelyn Bell-Burnell, of objects in the sky that were emitting regular pulses of radio waves. At first Bell and her supervisor, Antony Hewish, thought they might have made contact with an alien civilzation in the galaxy. Indeed, at the seminar at which they announced the discovery, I remember that they called the first four sources to be found LGM 1-4, LGM standing for 'Little Green Men'. In the end, however, they and everyone else came to the less romantic conclusion that these objects, which were given the name pulsars, were in fact rotating neutron stars that were emitting pulses of radio waves because of a complicated interaction between their magnetic fields and surrounding matter. This was bad news for writers of space westerns, but very hopeful for the small number of us who believed in black holes at that time: it was the first positive evidence that neutron stars existed. A neutron star has a radius of about ten miles, only a few times the critical radius at which a star becomes a black hole. If a star could collapse to such a small size, it is not unreasonable to expect that other stars could collapse to even smaller size and become black holes."

A3: Jag har en läst en del populärvetenskap under året som gått, men utan att ha tagit del av de mest ikoniska titlarna på området. Hawkings böcker är givetvis väl anpassade för en bredare publik; förhoppningsvis tummar det inte märkbart på berättarens entusiasm.


B1: Det låter från kaffekokaren. Det tryggar mig.

B2: "Professorn lutade sig fram mot mig och gormade. Hörde du någonsin talas om radiovågorna som aldrig kom fram? Nej, det kan du knappast ha gjort -- de kom ju aldrig fram! Han skrattade högt men tandlöst. Trots att det var han som besökte mitt hem, kunde hans sätt att föra sig få mig att känna mig som en otacksam turist. Jag erbjöd honom lite English Breakfast-te, med mjölk och honung. Snabbt doppade han sitt ena lillfinger i tevattnet och ritade upp blöta streck på bordsduken. Vattenmolekylerna lämnar min tekopp. Jag kan till och med blåsa bort de varmaste molekylerna och bara få ljummen te kvar. Jag frågade honom om han ville blåsa bort varma vattenmolekyler med mig, vilket givetvis fick honom att gunga entusiastiskt. Han blåste bort sina molekyler med akademisk precision, redo att lämnas in för peer review. Så kringflyende är de nu, de små atomajävlarna! De flackar runt. Den obligatoriska skrattsalvan kom som på beställning. Leverfläckarna på hans kinder var små solar. Jag kunde föreställa mig honom i sina yngre år, fokuserad och målmedveten. Nu fanns ingen konkurrens för honom. Hans bidrag till forskningen bestod likväl, men eftervärlden gjorde sig redo att röra sig vidare utan hans tidigare så styrande hand."

nyårskalendern, bok 9

A1: Herman Hesse, Stäppvargen

A2: "Jag kunde inte stå emot. I förmaket med de trevliga möblerna och tavlorna från morfars och farfars tid satte hon fram te åt mig, och vi pratade en stund; utan att egentligen göra några frågor fick hon veta det ena och det andra om mitt liv och mina tankar och hörde på med den blandning av respekt och inte-riktigt-ta-en-på-allvar som kloka kvinnor visar inför mäns konstigheter. Vi talade också om hennes brorson, och i ett av rummen intill visade hon mig hans senaste kvällssysselsättning, en radioapparat. Där satt den flitiga människan på sina lediga kvällar och pillrade ihop en sån där maskin, hänryckt vid tanken på trådlöshetens fenomen, på knä i stum förbedjan inför teknikens gud, som efter årtusendens förlopp lyckats upptäcka och högst ofullkomligt framställa ting som varje tänkare alltid vetat om och på ett klokare sätt utnyttjat. Vi pratade en stund om detta, ty tanten ligger åt det religiösa hållet och talar gärna om religion. Jag sade henne att alla krafters och handlingars allestädes närvaro varit välbekant hos de gamla indierna, och att tekniken helt enkelt hade präntat in en liten del av detta faktum i allmänna medvetandet, den hade konstruerat en tills vidare fasaväckande ofullkomlig mottagare och sändare för ljudvågorna. Huvudsumman i denna urgamla insikt, nämligen tidens overklighet, hade ännu inte uppmärksammats av tekniken, men till slut skulle naturligtvis också den "upptäckas" och råka i händerna på beskäftiga ingenjörer. Man skulle, kanske till och med rätt snart, upptäcka att vi ständigt är kringflutna av bilder och händelser, inte bara sådana som hör hemma i nuet och omkring oss, som när musik från Paris och Berlin kan höras i Zürich eller Frankfurt, utan att alla händelser i alla tider på samma sätt finns till nu, inregistrerade på något sätt, och att vi väl en vacker dag med eller utan tråd, med eller utan störande billjud får höra kung Salomo eller Walther von der Vogelweide tala i vårt öra. Och att allt detta, precis som nu radions begynnelse, endast skulle tjäna till att låta människan fly än längre bort från sig själv och sina verkliga mål och omge sig med ett allt tätare nät av förströelser och onyttig verksamhet. Men alla dessa saker, som jag var van vid att tänka på med bitterhet och hån, yttrade jag nu i lekande och skämtsam ton, och tanten log, och vi satt väl tillsammans en timme och drack te och var nöjda."

A3: Hm. Hjälp. Långt stycke att skriva av, kanske var inte det här upplägget så genomtänkt. Mycket bra text dock. Jag har lockats av Stäppvargen för att jag har en fått aning av att kunna relatera väl till protagonisten Harry Haller. Och jag kände genast igen mig redan i stycket ovan. Stäppvargen kom ut 1927, men tankarna kring radions framfart då är givetvis fullständigt jämförbar med Internets framfart idag.

B1: Årets julafton var faktiskt en av de bättre på lång tid, vilket kom som en positiv överraskning. När jag skriver detta är jag redan inne på natten till annandan; den lediga tiden springer iväg snabbt. Är trött men nyduschad.

B2: "Camilla kammade aggressivt sitt hår, rastlös av naturen. Vi pratade om utställningen och om Descartes, hur överciterad han var. Jag beundrade henne och visade uppskattning genom att insupa ett fragment av henne i taget; först hennes aggressiva kammande, sedan hennes oefterhärmeliga dialekt och sist hennes manér, vilket jag säkert redan återspeglade i stor utsträckning. Kanske var det detta som gjorde vårt samtal så givande. Lyckligtvis hade jag en sådan självkontroll att jag inte föll för opassande ingivelser och inte heller lät jag mig störas av mäniskorna runt omkring mig. Jag visste att konstkännarna som passerade knappast var värda vår uppmärksamhet, vid tillfället alldeles för alldagliga och förutsigbara. De var bundna i sina spår och kunde inte avvika från den väg som hade stakats ut för dem. De trodde att de agerade av fri vilja, men skulle de faktiskt agera impulsivt skulle de bli förvirrade och villrådda. Onekligen en sorglig insikt. Det hade inte gjort mig något att sätta dessa människor till rätta och frigöra dem från de spår som styrde dem. När allt kom omkring: även om månen var en fantastisk himlakropp, och på många sätt beundrad och även dyrkad av många folkslag, så var den fortfarande bunden till jordens gravitationskraft och alltså helt underställd, ej i kontroll. Jag och Camilla var visserligen också underställda på många sätt, en oundviklighet för vilken människa som helst. Men åtminstone var vi ärliga mot oss själva. Kanske borde arrangörerna ha låtit Camillas nykammade hår hålla motiverande brandtal till all världens konstkännare. Till skillnad från Descartes hade åtminstone Camillas hår den styrkan att det inte kunde citeras för många gånger. Däri fanns insikter som kunde vägleda, frigöra och förse dilettanter och förståsigpåare med revolutionerande aha-upplevelser. Jag stod på barrikaderna för att få den stora massan att inse vad de gick miste om. Camilla själv hade dock blicken fäst på en annan punkt: omdefinierandet av konsthallar som folkliga institutioner. Hon log inifrån när hon berättade om detta."

nyårskalendern, bok 10

A1: Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Łódź

A2: "Fide Szajn gick grundligt igenom hur gudstjänsten förlöpte, hur Toraföreläsningen gick till och hur man lättast lärde sig de utvalda textställena utantill så att man kunde låta den heliga texten strömma ur sig av sin egen gudomliga kraft. Särskild omsorg lade Fide Szajn ned på att lära Staszek hebreiska. Han gick grundligt igenom varje bokstav i alfabetet och förklarade varför de såg ut som de gjorde, förklarade också varje ords gudomliga ursprung. Ett enda ord kunde tjäna till en hel lång dags föreläsning. Hjälp mig att förklara, kunde Fide Szajn till exempel säga (han uttryckte sig ofta så, som om det var han som behövde hjälp med ett problem och inte Staszek): hjälp mig att förklara varför orden för fruktan och tro har samma rot? När Staszek inte kunde svara på det kontrade Fide Szajn med att berätta en historia. När Jakob efter att ha vaknat ur den långa sömnen finner himlastegen i Beer Sheva, den som når ut över tempelplatsen, grips han av fruktan för att den plats där han lagt sig att vila plötsligt blivit en helt annan."

A3: Trots att jag redan känner att jag tagit del av (tillräckligt) mycket fiktion baserad på judiska levnadsöden under andra världskriget, är inte det ett hinder för mig i det här fallet. Jag får mycket bra intryck från det lilla av boken jag har läst. Jag vill gärna stämma in bland de många som uppfattar "De fattiga i Łódź" som en av de bättre svenska titlarna på senare tid, men hoppas att den förväntan inte färgar läsupplevelsen för mycket.


B1: Idag har jag stressat mycket inför julafton. Det är som regel inte min bästa tid på året. Jag känner dock viss julglädje för ovanlighetens skull. En reserverad sådan, men ändå.

B2: "David höll pedagogiskt upp en skimrande lax inför Schneur, sin äldste son. Schneur skruvade på sig, som han hade för vana att göra, men kunde ändå inte låta bli att följa det blänkande lystret i laxens fjäll. David såg in i Schneurs ögon med välmenande fadersauktoritet. Den här fisken är dagsfärsk. Den kommer rökas och serveras med skållhet potatis, precis som din farmor brukade göra. När du blir gammal nog att handla mat till dina barn måste du också handla så färsk fisk som du kan, och servera till potatis som är lika het. Schneur uppfattade sin pappas livslektioner som svåra att förstå, men det var ännu svårare att fäkta bort pappans intensitet när han som mest gick upp i sina egna ord. David själv kände ett tyngande ansvar. Lika gärna som han ville föra sin familjs läror vidare, ville han se till att de gjordes rättvisa. En välrökt lax är som en bön, som man ber och delar tillsammans med hela sin familj. Och det smakar därefter."

litterär nyårskalender

Positiv listhets! Jag presenterar härmed en nedräkning till det nya året, i form av en kalender på temat "10 böcker jag ser fram emot att läsa under 2012".


Varje ny del i kalendern kommer ha följande upplägg:

A1: Författare, Titel
A2: Citat från bok. Varje citat kommer bestå av det längsta stycket från respektive boks mittuppslag.
A3: Mina tankar och förväntningar om boken och citatet.

B1: Mitt humör under tillfället jag skriver det aktuella inlägget.
B2: Ett stycke nyskriven prosa inspirerad av citatet i del A2, som ungefär motsvarar A2 i längd.


Min ambition är att hinna med ungefär en ny del i kalendern per dag, med totalt tio delar till den 31 december. På grund av julfirande och annat kommer uppdateringstakten bli ojämn, men ambitionen finns där. God lillejul.

visste du att max weber is in town

Allting överallt synkroniserat.

full tolerans

Punktlista:

* Neuroners naturliga nyttoämne är glukos; m.ao. socker.
* Om ett par månader har jag varit på mitt nuvarande jobb ett år.
* Hjärnans fysiska utveckling genom historien har varit inkrementell men stadigt utåtvidgande; de äldsta delarna av hjärnan är därför de som är innerst och närmast ryggraden.
* Trots att jag hunnit etablera mig kan jag fortfarande inte vara säker på hur min tjänst kommer att se ut på lång sikt. Det är både en förmån (potential för formbarhet) och något av en törn (ovisshet).

cykel

en brinnande cykel
vill du låna ut en till mig?
den jag själv hade
föll ner

mekanism för minutvisare

Måste dras upp eller få energi från batteri -- ytligt sett hade det annars kunnat vara en stilig evighetsmaskin.

franska

Jag försöker lära mig franska. Det är det tredje språk jag behärskar mest och som jag skulle kunna lära mig någorlunda på lång sikt. Mitt undervisningsmaterial består idag av följande:

1. Franska filmer med fransk text. Fungerar utmärkt. Det är dock svårt att få tag på, då svenska DVD-utsläpp av franska filmer ofta bara har textning på skandinaviska språk. Eventuellt stundar en beställning från amazon.fr.

2. Franska serier och böcker. Serier (Asterix, Tintin) är lagom för min kompetensnivå. Böcker är potentiellt mycker mer givande, men det tar oerhört lång tid att läsa samtidigt som man slår upp ord i ordlistor. Arbetar just nu på "L'Étranger" och har klarat av kapitel ett.

3. Franska konversationer. Detta har jag fortfarande inte provat i tillräckligt stor utsträckning. Det verkar dock finnas ett mångspråkigt café i Lund för språkstuderande, kan vara värt att titta närmare på.

ansikten

aaron sorkin och kunskapen

För Aaron Sorkin är kunskap och akademiska meriter människans viktigaste och mest åtråvärda tillgångar. Åtminstone får man lätt det intrycket när man titar på Vita huset, där en karaktär bara är så bra som hans eller hennes encyklopediska närminne sträcker sig. Dialogen är intensiv och ofta fylld till bredden med referenser till politik, juridik, historia, religion och samhällsvetenskap.

Från vad jag har hittills noterat, så finns det tre saker som utmärker sig särskilt mycket vad gäller seriens förhållande till kunskap. Den första är den allmänna attityden: de flesta, om inte alla, av seriens tongivande karaktärer ser sin kunskap som ett självklart sätt att hävda sig gentemot andra och som en definition av sin person, vilket inte sällan medför en bristande ödmjukhet, av typen "Visste du att..." "Ja, det är klart jag visste. Det är till och med så att...". Det är inte svårt att tänka sig att Sorkin förhåller sig till sin serie som hans karaktär gör till sitt kunnande. Att president Bartlet förutom att vara president också är nobelpristagare i ekonomi och gift med en medicine professor känns mycket enhetligt med resten av seriens betoning på kunskap som status och makt.

Det andra som utmärker sig är bredden på kunskap: inga ämnen är för små eller triviala för att hanteras, särskilt inte om de hanteras i sakdetalj. Så vitt jag har sett förekommer det visserligen att enstaka personer i vita huset-kollegiet medger okunnighet inför något, men aldrig utan att någon annan i teamet sitter inne med kunskapen som saknas. En preliminär hypotes (har fortfarande bara sett strax över två säsonger) är att huvudkaraktärerna gemensamt vet allt som är värt att veta, ungefär som gröngölingsboken: det finns till synes oändliga mängder information och färdigheter, också latent. Exempelvis visar talskrivaren Sam i säsong tre helt oförhappandes att han pratar flytande spanska.

Den stora fördelen med karaktärernas enorma kunnande är att tittaren allt eftersom serien går bygger upp en stor respekt för den, vilket givetvis underlättas av bra skådespel och ett karismatiskt persongalleri. Alla i vita huset står på toppen av sin intellektuella förmåga och eventuella problem kommer aldrig bero på bristande kapacitet. Den stora nackdelen är att manusförfattandet till och från slirar mellan vad som är beundransvärt och vad som knappt känns trovärdigt. I andra säsongen förekommer följande utbyte om fransk matlagning som när jag såg den fick mig att vilja sjunka genom golvet:

Bartlet: His specialty is his dessert: Tomate de Saltambique.

Leo: That's gonna be a big, seedless beefsteak tomato stewed
for three hours in crème de caramel and stuffed with...

Bartlet: Passion fruit, kiwi and hazelnuts, and...

Leo: ... Served on a pomegranade reduction, yes.

Bartlet: Let's go. Leave the cell phone.

Hursomhelst. Den tredje aspekten av kunskapen i Vita huset är kunskap som medel för att definiera en karaktärs värde. Karaktärerna i Vita huset är egentligen inga handlingsmänniskor. Det är sant att de dagligen gör saker som får konsekvenser för många människor; de är ju politiker trots allt. Men främst är de tankemänniskor och det är genom att uttrycka tankekraft som de ges egenvärde. Om en karaktär ska komma att ges utrymme i Vita huset måste han eller hon förr eller senare påvisa sin akademiska potential. Donna, Charlie och Landingham är exempel på tre karaktärer som inledningsvis gett sken av att vara mindre akademiskt slipade än sina kollegor, även om det visserligen kompenserats med exempelvis framåtanda eller hög integritet. I takt med att respektive karaktärs betydelse i serien har ökat har dock dess bildning också blivit allt mer framträdande: kunskapen blir således en normativ faktor som skapar en enhetlighet karaktäerna sinsemellan.

öppen fråga

Vad har reliabiliteten i din sinnesnärvaro för Cronbach Alpha-värde?