A1: Nikolaj Gogol, Döda själar
A2: "Det ligger ingenting märkligt i att de båda damerna till slut blev definitivt övertygade om något som de till en början antog som en ren hypotes. Även i våra egna kretsar, bland klokt folk, som vi kallar oss själva, händer det inte sällan att man beter sig nästan likadant, och som bevis kan man anföra våra lärda resonemang. Först är det någon vetenskapsman som tar upp saken försiktigt, på det mest bedrägliga sätt, och börjar trevande, med oskyldiga frågor: kommer det inte därav? har inte det eller det landet fått sitt namn från den eller den avkroken? eller: hör inte det dokumentet till ett annat, från senare tid? eller: måste man inte när detta folk nämns fatta det som ett annat folk, nämligen si-och-så? Han citerar genast de ena och de andra författarna från antiken och uppfattar Gud vete vilken anspelning eller bara en anspelning, får sedan raskt upp farten och blir morskare, samtalar obesvärat med de antika auktorerna, ställer frågor till dem och svarar till och med själv på frågorna, totalt glömsk av det faktum att han började med ett försiktigt antagande; vid det här laget tycker han att han tydligt och klart ser hur det ligger till - och han sammanfattar sina överväganden med orden: "Så här var det alltså, och det här folket var det man skulle uppfatta det som, och så här skulle det hela uppfattas!" Sedan förkunnas det från föreläsningssalen - och den nyupptäckta sanningen beger sig ut på sitt segertåg runt om i världen, med allt fler anhängare och beundrare i släptåg."
A3: "Döda själar" användes för ett par år sedan av Sydsvenskan som ett illustrerande exempel på titlar som numera inte är i tryck: utländska klassiker har väsentligt mycket mindre efterfrågan än svenska deckare. Själv väcktes mitt intresse för "Döda själar" på riktigt när jag läste Hemons "Nowhere Man", där huvudpersonen i sin ungdom startade ett Gogol-inspirerat rockband vid namn the Dead Souls. "Döda själar" är tacksamt nog åter i tryck, i en översättning som tydligen ska vara särskilt trogen originalets "fabuleringsglädje, rastlösa ångest och ständiga kurragömmalek". Det verkar på det hela taget vara en väldigt stilistiskt intressant titel.
B1: Nyårsförvirring faller över.
B2:
- Anta! Anta att ditt hjärta faktiskt är en ärta. Inte för att det rimmar, utan för att den går utmärkt att göra soppa av. Detta för jag fram som ett tankefrö till dig med förhoppning om att det kommer slå rot.
- Du säger så kloka saker, magistern. Alltid så kloka saker.
- Nå, det är det jag får betalt för. När jag går hem för dagen ska era små huvuden svälla som jäsande deg.
- Ja, jo. Det får man nog säga att de gör. Sväller alltså. Som deg dårå.
- Jag ska berätta. Om min fabuleringsglädje och rastlösa ångest. Om hur jag, när jag var ung, anförde både det sanna och osanna; på samma gång knöt hymens band och klippte upp dem med guldsax. Då, när jag friade till Charlotte, friade jag blott till idealet om att vara gift och ingick därmed äktenskapet på falsk vittnesbörd, ett svek mot både Gud och Charlottes familj. För att jag kunde och för att jag ville.
- Jag är hungrig...
- Portar öppnades för oss och Charlotte spände ut sina vingar och flög före. Hon, den fulvackra fågeln och jag den helfula fågeln, var unisona i vårt pickande och pockande, fulla av frågor och förväntan. Vad hade någon för rätt att förvägra oss någonting överhvuudtaget?
- ... Och törstig dårå.
- Hennes fulvackra entusiasm och frågeiver blev förankringen till folket i vår närhet. Som hennes bror sa vid ett flertal tillfällen: 'Hon springer mer nu än hon gjorde tidigare.' Jag hade varit förmögen att kickstarta hennes idrottsapparat. Detta gav mig givetvis incitament till att ta min lögn till nästa, fullständigt människokalla nivå."
A2: "Det ligger ingenting märkligt i att de båda damerna till slut blev definitivt övertygade om något som de till en början antog som en ren hypotes. Även i våra egna kretsar, bland klokt folk, som vi kallar oss själva, händer det inte sällan att man beter sig nästan likadant, och som bevis kan man anföra våra lärda resonemang. Först är det någon vetenskapsman som tar upp saken försiktigt, på det mest bedrägliga sätt, och börjar trevande, med oskyldiga frågor: kommer det inte därav? har inte det eller det landet fått sitt namn från den eller den avkroken? eller: hör inte det dokumentet till ett annat, från senare tid? eller: måste man inte när detta folk nämns fatta det som ett annat folk, nämligen si-och-så? Han citerar genast de ena och de andra författarna från antiken och uppfattar Gud vete vilken anspelning eller bara en anspelning, får sedan raskt upp farten och blir morskare, samtalar obesvärat med de antika auktorerna, ställer frågor till dem och svarar till och med själv på frågorna, totalt glömsk av det faktum att han började med ett försiktigt antagande; vid det här laget tycker han att han tydligt och klart ser hur det ligger till - och han sammanfattar sina överväganden med orden: "Så här var det alltså, och det här folket var det man skulle uppfatta det som, och så här skulle det hela uppfattas!" Sedan förkunnas det från föreläsningssalen - och den nyupptäckta sanningen beger sig ut på sitt segertåg runt om i världen, med allt fler anhängare och beundrare i släptåg."
A3: "Döda själar" användes för ett par år sedan av Sydsvenskan som ett illustrerande exempel på titlar som numera inte är i tryck: utländska klassiker har väsentligt mycket mindre efterfrågan än svenska deckare. Själv väcktes mitt intresse för "Döda själar" på riktigt när jag läste Hemons "Nowhere Man", där huvudpersonen i sin ungdom startade ett Gogol-inspirerat rockband vid namn the Dead Souls. "Döda själar" är tacksamt nog åter i tryck, i en översättning som tydligen ska vara särskilt trogen originalets "fabuleringsglädje, rastlösa ångest och ständiga kurragömmalek". Det verkar på det hela taget vara en väldigt stilistiskt intressant titel.
B1: Nyårsförvirring faller över.
B2:
- Anta! Anta att ditt hjärta faktiskt är en ärta. Inte för att det rimmar, utan för att den går utmärkt att göra soppa av. Detta för jag fram som ett tankefrö till dig med förhoppning om att det kommer slå rot.
- Du säger så kloka saker, magistern. Alltid så kloka saker.
- Nå, det är det jag får betalt för. När jag går hem för dagen ska era små huvuden svälla som jäsande deg.
- Ja, jo. Det får man nog säga att de gör. Sväller alltså. Som deg dårå.
- Jag ska berätta. Om min fabuleringsglädje och rastlösa ångest. Om hur jag, när jag var ung, anförde både det sanna och osanna; på samma gång knöt hymens band och klippte upp dem med guldsax. Då, när jag friade till Charlotte, friade jag blott till idealet om att vara gift och ingick därmed äktenskapet på falsk vittnesbörd, ett svek mot både Gud och Charlottes familj. För att jag kunde och för att jag ville.
- Jag är hungrig...
- Portar öppnades för oss och Charlotte spände ut sina vingar och flög före. Hon, den fulvackra fågeln och jag den helfula fågeln, var unisona i vårt pickande och pockande, fulla av frågor och förväntan. Vad hade någon för rätt att förvägra oss någonting överhvuudtaget?
- ... Och törstig dårå.
- Hennes fulvackra entusiasm och frågeiver blev förankringen till folket i vår närhet. Som hennes bror sa vid ett flertal tillfällen: 'Hon springer mer nu än hon gjorde tidigare.' Jag hade varit förmögen att kickstarta hennes idrottsapparat. Detta gav mig givetvis incitament till att ta min lögn till nästa, fullständigt människokalla nivå."