Svenska kursböcker i engelska har under 1900-talet och framåt utgått från RP, recieved pronunciation, vilket är en systematiserad form av "brittisk engelska". RP har varit den form av engelska som styrt språkutvecklingen för de generationer som inte haft ögonblicklig och daglig kontakt med amerikansk kultur. Tidigare generationer verkar snarare falla åt GA, general american. Fenomenet är internationellt, från vad jag förstå. När jag hör utbytesstudenter från olika länder prata med varandra så faller de snabbt in i ett GA-tugg med många "like" inkastade. Jag uppfattar det som att RP:n som undervisas i skolorna konkurrerar och förlorar mot det inflytande som utgörs av filmer och kanske framför allt Internet. Vår generation har inte haft någon Liverpool-beundran, inte ens någon New Wave of British Heavy Metal. Den brittiska särprägeln har blivit en aning marginaliserad.
Så, vad ska man välja? Amerikansk kulturimperialism eller eurocentrism? En lateral lösning hade varit att alla övergick till att prata punjabi, men det får nog anses vara en långsiktig plan. Oavsett vad, kan det tyckas märkligt att det största engelska inflytandet inte kommer från det land från vilket språket är sprunget, utan snarare från andra sidan Atltanten. Men det är så globaliseringens logik fungerar.
Så, vad ska man välja? Amerikansk kulturimperialism eller eurocentrism? En lateral lösning hade varit att alla övergick till att prata punjabi, men det får nog anses vara en långsiktig plan. Oavsett vad, kan det tyckas märkligt att det största engelska inflytandet inte kommer från det land från vilket språket är sprunget, utan snarare från andra sidan Atltanten. Men det är så globaliseringens logik fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar