rekryteringspsykologi

Jag tycker inte om jobbintervjusituationer. Ett av mina jobbigaste ögonblick förra året var när jag blev ambushad av två chefer när jag sökte det där jobbet på LSS-boendet. De ställde klassiska frågor som "Vilka är dina dåliga sidor?", vilket i situationen som rådde mest kändes förnedrande och forcerat.

Det märkliga med svenska jobbintervjuer är att de främst mäter karaktär och inte potential. Man måste vara imponerande på ett sätt som går emot jantesystemet. Sammantaget ska man vara en miniatyrmodell av idealmänniskan, som har erfarenhet, personlighet, intelligens och ett rikt socialt liv, samtidigt som man är en egen produkt med special tillämpbarhet.

Inför intervjun imorgon känner jag mig någorlunda kvalificerad. Så om något hänger min framtid på personalrekryterarnas bedömningar, alltså måste jag vara ett steg före och tänka som de tänker:

- Att ha ett socialt liv vid sidan om jobbet är avgörande. Jag intervjuade en gång en enormt duktig kille som vi inte anställde därför att han inte gjorde någonting av sin fritid.

- En kille ställde sig upp vid blädderblocket och började rita sitt liv. En annan hade med sig en mapp med bilder från sitt liv. Det ger ett avtryck hos mig och visar på initiativkraft och vilja att utmärka sig.

Jag tycker personligen inte att fritiden och yrkesmotivationen behöver vara kopplade. Men för en rekryterare blir allting en person gör, oavsett sammanhang, ett uttryck för ens jobbpotential. Jag föreställer mig rekryterare som gifter sig med andra rekryterare för att deras partners har hasselnötsögon som tyder på god disciplin.

Vad som är ännu mer anmärkningsvärt är förstås att man ska vara sitt jobb innan man ens har blivit tillsatt.